Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japan - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
369
Japan
370
mycket mot dettas önskan, då det icke ville
släppa J. löst i Fjärran östern. 1914 besatte J.
de tyska besittningarna i Östasien, Kiaochou på
Shantunghalvön samt ögrupperna Marianerna,
Karolinerna och Marshallöarna, vilka i hemliga
avtal garanterades av J :s bundsförvanter. J.
fann sedan tillfället lämpligt att göra en framstöt
i Kina. 1915 överlämnades till Kinas president,
Yüan Shi-kai, en serie krav i fem grupper, de
21 punkterna. De inneburo, att J. skulle överta
Tysklands besittningar på Shantunghalvön samt
där och i andra delar av Kina erhålla ytterligare
koncessioner på järnvägar, industrier och
gruvor, varjämte japanska medborgare skulle få
förvärva jord i Manchuriet. Utan J:s tillstånd fingo
inga järnvägar byggas med utländskt kapital i
Manchuriet el. i Fukien, ej heller fick Kina till
någon annan makt avträda el. utarrendera
hamnar el. andra områden. Längst gingo kraven i
5:e gruppen, enl. vilka japaner skulle anställas
som rådgivare åt kinesiska regeringen och
vidare få kontrollera polisväsendet i alla större
städer. Ett uppfyllande av dessa vittgående
fordringar skulle ha gjort Kina till ett japanskt
protektorat. De väckte också stark förbittring i Kina
och irritation i U.S.A. och England. Efter
utdragna förhandlingar ställde J. ultimatum och
Kina måste då böja sig. I praktiken blev
emellertid överenskommelsen aldrig fullt genomförd.
J :s inflytande i Kina var dock stort, särsk. efter
Yüans död 1916, då en J. närstående militärklick
tog makten i Peking och erhöll stora japanska
lån. — Efter Rysslands sammanbrott öppnades
ett nytt fält för den japanska expansionen. I
samarbete med tjeckiska och vitryska trupper
företog J. jämte andra makter men med långt
större styrkor en intervention i ö. Sibirien 1918.
1920 drogo övriga makter sina trupper tillbaka,
sedan tjeckerna evakuerats. De japanska
trupperna kvarstannade emellertid i Manchuriet och
höllo fortfarande Vladivostok besatt. S. å.
ockuperade de även n. Sachalin. 1922 måste dock J.
efter påtryckning från U.S.A. utrymma
Manchuriet och Vladivostok. Först 1925 ägde den
slutliga avvecklingen rum genom ett fördrag, där J.
erkände Sovj etregimen och återställde n.
Sachalin.
Den förfelade sibiriska expeditionen blev en
vändpunkt. I Versaillesfreden 1919 hade J. trots
Kinas protester och U.S.A :s kallsinniga hållning
stadfästs i sitt innehav av de tyska områdena på
Shantunghalvön och dessutom erhållit de tyska
stillahavsöarna som mandat. I Kina väckte detta
stark förbittring och besvarades med en
omfattande bojkott av japanska varor, och 1920
störtades den japanvänliga pekingregimen av en
annan militärklick. Det ändrade läget kom till
synes, när stillahavsproblemen togos upp vid
Wash-ingtonkonferensen 1921—22. I ett
niomaktsför-drag garanterades Kinas territoriella integritet
och fastslogs alla makters rätt att delta i dess
handel. Vidare slöts ett stillahavsavtal mellan
U.S.A, England, Frankrike och J., som utgjorde
en rätt värdelös ersättning för den nu
avvecklade engelsk-japanska alliansen. Ett annat
for
drag reglerade storleken av stormakternas
flottor, för England, U.S.A. och J. enl. proportionen
5:5:3. I ett särskilt fördrag med Kina måste
J. samtidigt mot ekonomiskt vederlag avstå från
sina besittningar på Shantunghalvön.
Under efterkrigsåren satt f. f. g. en rent
parlamentarisk ministär under Seiyukais ledare Hara
(1918—21). Kort före Washingtonkonferensen
mördades han på anstiftan av de chauvinistiska
kretsarna, som motsatte sig den eftergiftspolitik
han slagit in på. Denna fullföljdes dock under
trycket av de utrikespolitiska och finansiella
svårigheterna även av de följ, ministärerna. Under
denna tid inträffade den svåra jordbävningen
1923, som ödeläde Tokyo och Yokohama och
länge återverkade på det ekonomiska livet. 1925
infördes allmän rösträtt för män. Militären, som
diskrediterats genom den förfelade sibiriska
expeditionen, spelade under denna tid mindre roll.
I stället var det de stora finanshusen, som
bakom kulisserna dirigerade politiken, och de satte
sig bestämt emot alla utrikespolitiska äventyr. J :s
kinapolitik var därför ganska måttfull, särsk.
under utrikesminister Shideharas tid 1924—27.
Det ingrep till en början ej heller i det kinesiska
eningsverket under Chiang Kai-shek. 1927 kom
emellertid en aggressiv seiyukaiministär till
makten under general Tanaka (1927—29), som i det
s. k. Tanakamemorialet drog upp riktlinjer för
en aktiv kinapolitik. J. försökte nu hindra Chiang
Kai-sheks offensiv mot Nordkina genom att
ånyo besätta Shantunghalvön och gjorde
samtidigt sina intressen gällande i Manchuriet. Dess
härskare Chang Tso-lin hade tidigare samarbetat
med J. men sedan börjat visa sig självständig
och bl. a. byggt egna, med de japanska
konkurrerande järnvägar. J. kunde dock icke hindra,
att Chiang Kai-shek och hans förbundna även
bemäktigade sig Nordkina, som utrymdes av
Chang Tso-lin, vilken därefter 1928 föll offer för
ett attentat i Manchuriet, efter allt att döma
anstiftat av japanska militärer. I J. hade under
tiden uppstått stark opposition mot regeringens
militaristiska politik. 1929 kom kenseikaipartiet,
som 1927 omorganiserats i liberal riktning under
namnet Minseito, till makten under Hamaguchi
med Shidehara som utrikesminister.
Utrikespolitiken länkades ånyo in på mera återhållsamma
banor. Vid nedrustningskonferensen i London
1930 slöt J. en överenskommelse med U.S.A. och
England om att begränsa flottrustningarna. Över
huvud var regeringen återhållsam i fråga om
militära utgifter och sökte genom en deflationistisk
politik övervinna den världsomfattande
depression, som bröt in omkr. 1930. Krisen ledde bl. a.
till sjunkande priser på silke, vilket hårt
drabbade den japanska bondeklassen. Dess intressen
brukade tillvaratas av armén och seiyukaipartiet, som
även i övrigt voro starkt missnöjda med
regeringens återhållsamma politik. Även den
traditionellt minseitovänliga flottan hade irriterats av
1930 års flottavtal.
Det hopade missnöjet kom 1931 till ett
dramatiskt utbrott i Manchuriet, där J. innehade
Liao-tonghalvön och den sydmanchuriska järnvägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
