Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japan - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
365
Japan
366
S. å. utfärdades en kejserlig proklamation, som
garanterade yttrandefrihet och säkrade alla
samhällsklassers rättigheter. Föråldrade former
skulle undanröjas och en ny ordning byggas upp. Det
kejserliga periodnamnet blev i enlighet härmed
Meiji (upplyst styrelse). Residenset flyttades till
Edo, som omdöptes till Tokyo (den östra
huvudstaden). — De närmaste årtiondena
kännetecknas av ett intensivt reformarbete på alla
områden. Ledarna voro en grupp yngre riddare av de
segrande klanerna, bland dem Okubo, Saigo,
Kido, Ito, Inoue, Okuma och Itagaki. Målet var
att omdana den efterblivna feodalstaten till en
modern stat. Bl. a. måste den feodala
organisationen ersättas med en statlig förvaltning och
erforderliga skatter införas, övergången
underlättades av att länsfurstarna till en början fingo
styra sina distrikt som guvernörer. 1872
infördes allmän värnplikt, och hären och flottan
organiserades efter europeiska förebilder.
1871 avsändes en stor ambassad till U.S.A. och
de europeiska länderna för att utverka revision
av de ingångna traktaterna. Några resultat
uppnåddes dock ej. Missnöjet häröver jämte
oenighet om utrikespolitiken ledde under 1870- och
1880-talen till åtskilliga slitningar och
regerings-kriser, bakom vilka också låg missnöjet över
Satsuma- och Choshu-klanernas övervälde. Bl. a.
drogo sig målsmännen för en aktiv utrikespolitik,
Saigo, Itagaki och Okuma, ur regeringen. Den
förre organiserade på 1870-talet en reaktionär
upprorsrörelse i Satsuma, stödd på de missnöjda
samuraierna, vilken dock 1877 kuvades av
regeringstrupperna. De två senare närmade sig
däremot de radikala riktningarna och organiserade
aktioner för en författning efter engelska
mönster. Regeringens ledande kraft, den västerländskt
skolade Ito, tog emellertid själv
författningsarbetet om hand. 1884 infördes en pärsinstitution
efter engelska förebilder, 1885 omorganiserades
regeringen med departementschefer och en
statsminister — den förste blev Ito —, och 1888
företogs en kommunalförvaltningsreform,
varjämte ett statsråd upprättades, motsv. det
engelska Privy Council. Följ, år promulgerades
författningen, och 1890 kunde den första riksdagen
samlas. — Författningen var modellerad på den
preussiska av 1850 och hade en starkt
konservativ prägel. Riksdagen bestod av två hus, ett
överhus med självskrivna (furstliga och adliga) och
för livstid utsedda medl., samt ett underhus, valt
enl. hög census, vilket kunde upplösas av
kejsaren. Ministrarna voro endast ansvariga inför
kejsaren. 1898 bestämdes, att innehavare av
krigs- och sjöministerämbetena skulle vara
generaler, resp, amiraler. Regeringen kunde
genomföra en budget även mot riksdagens vilja och,
då denna ej var samlad, utfärda edikt med
laglig kraft. Förutom de nämnda organen fanns
ett i författningen icke omnämnt råd, kallat
genro (de stora gamla), bildat av kejsarens
förtroendemän från den stora reformperioden, som
särsk. vid regeringsbildningar spelade en
betydelsefull roll.
När den oligarkiska regeringen ställdes inför
riksdagen, mötte den stark opposition. De
oppositionella kretsarna voro inbördes splittrade — en
liberal grupp leddes av Itagaki och en
konservativ-liberal av Okuma — men överensstämde i
kravet på ökat inflytande för riksdagen.
1890-talets första år fylldes av förbittrade strider och
täta riksdagsupplösningar. Regeringen, ledd av
Ito och den med militärkretsarna nära lierade
Yamagata, övergav i detta läge sin tidigare
återhållsamma utrikespolitik och slog in på mera
aggressiva banor. — Kontakten med
västerlänningarna hade framkallat en nationalistisk
strömning, som redan tidigt strävade efter en japansk
hegemoni i Östasien. I n. vände man sig mot
Sachalin och Kurilerna, där emellertid också
Ryssland hade intressen att bevaka. I ett
fördrag 1875 måste J. avstå från Sachalin men
tillerkändes Kurilerna. I s. besattes Boninöarna
1876 och de av Kina och J. omstridda
Riu-kiu-öarna 1879. Huvudmotsättningen kom dock att
gälla Korea, som stod under kinesisk överhöghet
men länge utgjort ett mål för J :s expansion. På
1870-talet hade Ryssland trängt fram till Koreas
nordgräns, varför det blev angeläget för J. att
förekomma en fortsatt rysk expansion söderut.
Regeringen var dock länge återhållsam och nöjde
sig 1876 med att framtvinga ett avtal med Korea,
som gav J. exterritorialrättigheter samt tillträde
till vissa hamnar. Under 1880-talet förvärrades de
inre motsättningarna i Korea, vilket gav både J.
och Kina anledning att ditsända trupper. 1885
slöts dock ett fördrag i Tientsin, enl. vilket båda
parter skulle dra tillbaka sina trupper. Icke desto
mindre ingrep Kina militärt, när det 1894
utbröt uppror i Korea. Den japanska regeringen
utnyttjade tillfället och inledde direkta
krigshandlingar. Kina kunde icke motstå J:s modernt
utrustade krigsmakt och nödgades 1895 sluta fred
i Shimonoseki. Det måste erkänna Koreas
självständighet, avträda Formosa med Pescadorerna
och Liaotunghalvön i s. Manchuriet med de
befästa hamnarna Port Arthur och Dairen samt
dessutom erlägga krigsskadestånd.
De japanska framgångarna hade överraskat
stormakterna, särsk. Ryssland, som såg sina
egna expansionsplaner korsade. Jämte Tyskland och
sin bundsförvant Frankrike intervenerade det i
Tokyo och förmådde J. att mot ytterligare
skadestånd avstå från Liaotunghalvön. Under de
följ, åren utverkade stormakterna arrendehamnar
och vidsträckta koncessioner i Kina.
Lejonparten tog Ryssland, som bl. a. fick arrexdera
Liao-tunghalvön med dess hamnar samt anlägga
järnvägar i Manchuriet — den östmanchuriska linjen
fram till Vladivostok och en bibana ned till Port
Arthur. Dessutom började Ryssland vinna insteg
i Korea, som J. efter freden betraktade som sin
intressesfär. — Redan det ursprungliga
fredsslutet 1895 hade väckt missnöje inom J:s
nationalistiska kretsar, vilkas förbittring ytterligare
stegrades av den följ, ogynnsamma utvecklingen.
Oviljan riktades främst mot Ryssland, som
överallt korsat J :s planer. De växlande Satsuma- och
Choshu-regeringarna kunde därför genomdriva
stora rustningsanslag, varjämte militärernas
in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
