Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Iustinus Martyren - Iuvenalis, Decimus Iunius - Iuventas - I.V.A. - Ivalojoki - Ivan I Danilovitj (storfurste av Moskva) - Ivan II Ivanovitj (storfurste av Moskva) - Ivan III Vasiljevitj (rysk storfurste) - Ivan IV Vasiljevitj (rysk tsar) - Ivan V Aleksejevitj (rysk tsar) - Ivan VI Antonovitj (rysk tsar) - Ivangorod (vid Narva) - Ivangorod (Polen) - Ivan Lejonriddaren - Ivanov, Aleksandr Andrejevitj - Ivanov, M. - Ivanov, Nikolaj Judovitj - Ivanov, Vjatjeslav Ivanovitj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
279
luvenalis—Ivanov
280
till kristen teologi. Flera apologetiska skrifter
ha tillskrivits I.; äkta torde dock endast vara
hans apologi, tillägnad Antoninus Pius, och en
dialog mot judendomen.
luvenalis, Decimus lunius, romersk
skald från Aquinum el. Rom (omkr. 55—omkr.
135 e. Kr.). Under Trajanus’ och Hadrianus’
tid ägnade han sig åt skaldeverksamhet som
diktare av satirer. Han säger, att det är
förtrytelsen, som gjort honom till skald, och särskilt
synes han vara ledd av förtrytelsen hos den
förbisedde och tillbakasatte, som finner sitt öde
oförtjänt. Så ger han uttryck åt häftig ovilja
över uppkomlingen, som saknar verklig förtjänst,
främlingen, som tränger undan den romerske
medborgaren i de storas intresse, och de rikas
förolämpande övermod. Av allehanda lasters
utbredning i Rom ger han en avskräckande bild.
Framställningen lyses icke upp av någon humor,
men någon gång möta drag av butter komik.
I:s satirer äro underhållande genom de bilder
de bjuda av romerskt liv, men även skaldens
kärva personlighet väcker intresse. Hans
hexametrar äro byggda med säkerhet. En fullständig
sv. övers är utg. av E. Lagerlöf (1896).
Iuve’ntas, lat., ungdom; benämningen på
ungdomens gudinna hos romarna, åt vilken offer
hemburos, när den unge gossen avlade sin gossdräkt
och ikläddes den vuxne mannens dräkt. I.
identifierades med den grekiska ungdoms- och
skön-hetsgudinnan Hebe.
I.V.A., förk. för
Ingeniörsvetenskapsakade-mien (se d. o.).
1’valojoki [-låjåki], guldförande flod i n.
Finland, upprinner i Enontekis vid norska
gränsen och flyter därifrån åt ö. till Enare träsk.
Vid I. påträffades guld 1868, varefter där årl.
bedrivits guldvaskning, på senare tid dock endast
i mycket liten skala. Hela det hittills erhållna
guldets värde belöper sig till omkr. 1 mill. kr.
Iva’n, ryska storfurstar och tsarer.
I. I Dani’lovitj (d. 1341). Han utnämndes
1328 av tatarkanen till storfurste av Moskva.
I. insamlade de övriga furstarnas tribut åt kanen
och fick namnet Kalita (penningpungen).
I. II Iva’novitj, den föreg:s son (1326—
59), storfurste av Moskva 1353—59.
I. III Vasi’ljevitj (1440—1505). Han
blev 1449 medregent till sin fader och efterträdde
1462 denne. I. arbetade målmedvetet och
hänsynslöst på att samla hela Ryssland under sin
spira. Bl. a. underkuvade han (1478) Novgorod.
Han slöt förbund med kanen av Krim och
vägrade erlägga tribut till Gyllene horden. Dess
välde splittrades av Krimtatarerna, och ryske
storfurstens formliga vasallskap under horden
upphörde. I. förde flera krig mot Litauen och
vann bl. a. staden Tjernigov m. m. (1503); han
förde även gränsfejder mot Sverige. Efter sitt
giftermål med Sofia, av de grekiska
Palaiolo-gernas ätt, betraktade han sig som de ortodoxa
kejsarnas arvtagare; han lät kalla sig gosudar
över allt Ryssland. I. inkallade västerländska
konstnärer och hantverkare.
I. IV V a s i’l j e v i t j (1530—84), den föreg:s
sonson. Han blev storfurste vid faderns död
(r 533), men styrelsen sköttes el. vansköttes
under hans minderårighet av rivaliserande
stormansätter. I. kröntes 1547 till tsar. Början av hans
regering var lyckosam; han stod då under
inflytande av sin första hustru, Anastasia Romanovna,
popen Silvester och bojaren Aleksej Adasjev.
Bojarernas makt minskades till förmån för en
enhetlig riksförvaltning, ny lagbok och
kyrkoordning utfärdades, hären reorganiserades, bl. a.
genom införande av värvade skyttar, streltsy.
Ka-zan erövrades 1552. Astrachan 1554. Efter
Anastasias död (1560) bröt I. med sina rådgivare,
blev alltmera misstänksam och grym samt fick
tillnamnet groznyj, den bistre,
förskräcklige. För att få tillträde till Östersjön förde
I. misslyckade krig mot Polen-Litauen och
Sverige. Däremot förvärvade kosacken Jermak
Timo-fejev åt Ryssland vidsträckta delar av Sibirien.
— I. var en högt begåvad och bildad man, ofta
onaturligt grym, ofta fylld av ruelse över sina
gärningar; han var åtta gånger gift och dödade
i vredesmod sin son Ivan.
I. V A 1 e k s e’j e v i t j (1666—96). Han var
till sin död sin yngre broder Peter I:s
medregent utan att ha något inflytande.
I. VI Anto’novitj (1740—64; reg. 1740
—41), se Anna Leopoldovna.
Iva’ngorod [-garat], förstad till Narva,
Estland, vid Narova. Fästningen I. anlades av
ryssarna 1492 för att hindra svenskarna från att
landvägen underhålla förbindelser med livländska
ordens land. 1581 intogs I. av Pontus De la
Gardie. Genom freden i Stolbova 1617
avträddes det jämte det övriga Ingermanland till
Sverige. I. lades i ruiner under 2:a världskriget.
Iva’ngorod [-garat], po. Deblin, förutv.
fästning i Polen, 60 km n. v. om Lublin, vid
Weich-sel. Fästningen anlades av ryssarna på
1840-talet. I. var under 1 :a världskriget av stor
strategisk betydelse, särskilt som vänstra flygelpunkt
i den befästa Weichsellinjen.
Ivan Lejonriddaren, se Eufemiavisorna.
Iva’nov [-af ], Aleksandr A n d r e j
e-vitj, rysk målare (1806—58), bosatt i Rom,
där han starkt influerades av nasarenerna men
även studerade Tizian. Hans större arbeten äro
ofta akademiskt torra och överarbetade, hans
mindre bilder och naturstudier däremot
omedelbara och friska. — Litt.: Monogr. av N.
Roma-nov (1907).
Iva’nov [-af], M., se Ippolitov-Ivanov.
Iva’nov [-af], Nikolaj Judovitj, rysk
general (1851—1918). Han utmärkte sig som
ar-mékårschef i rysk-japanska kriget och blev vid
utbrottet av 1 :a världskriget 1914 chef för s. v.
armégruppen, med vilken han framryckte i
Ga-lizien och s. Polen. Han ledde striderna i
östga-lizien vintern 1915—16. Mars 1916 avgick I.
från sitt befäl och blev rådgivande
generaladjutant hos kejsaren. Vid revolutionen mars 1917
sökte han förgäves genom militärt ingripande
rädda tsardömet. Han uppges ha stupat febr.
1918 i Ukraina i en strid mot bolsj evikerna.
Iva’nov [-af], Vjatjeslav Ivanovitj,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
