Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ius - Iustinianus I (östromersk kejsare) - Iustinianus II (östromersk kejsare) - Iustinus - Iustinus I (östromersk kejsare) - Iustinus II (östromersk kejsare) - Iustinus Martyren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lustinianus—lustinus Martyren
277
flyttning fördes ur riket. I. detractus, för såvitt
den bestod i rätt till utflyttningsavgift (cènsus
emigratiönis), har i Sverige varit föreskriven
endast med avseende på borgare och adelsmän.
7) I. devolutionis [-tsiå’nis], se
Devolutions-rätt.
8) I. ecclesia’sticum, se Kyrkorätt.
9) I. ge’ntium, folkrätt (se d. o.).
10) I. honörum, rätten att bekläda statens
högre ämbeten, brukar betecknas som en av de i det
romerska medborgarskapet ingående rättigheterna.
11) I. indigenätus (av lat. indi’gena, inföding),
infödingsrätt.
12) I. natur äle, se Naturrätt.
13) I. non scriptum, sedvanerätt.
14) I. patronätus, se Patronatsrätt.
15) I. posside’ndi (av lat. possidère, äga), se
Äganderätt.
16) I. praesenta’ndi, se Patronatsrätt.
17) I. prtmae no’c tis, ”rätt till första natten”,
den rättighet, som tillkommer annan än
brudgummen att tillbringa bröllopsnatten hos bruden.
En dylik rättighet förekom enl. antikens förf,
hos vissa primitiva folk och har av moderna
folk-livsforskare iakttagits i vitt skilda delar av
världen. Understundom utövas denna rättighet av
brudgummens vänner, i andra fall av en präst
el. hövding. Mycket omtvistat är, huruvida man
hos de europeiska folken under medeltiden och
i senare tid kan uppvisa spår av en dylik
rättighet. Åtskilligt tyder dock på att den verkligen
tillkommit godsägaren el. länsherren i vissa
trakter, t. ex. i s. Frankrike, Spanien och Ryssland.
Däremot har en dylik rättighet icke förekommit
inom den germanska rättens område. — Litt.:
K. Schmidt, ”Jus primæ noctis” (1881).
18) I. privätum, privaträtt.
19) I. püblicum, offentlig rätt.
20) I. romänum, se Romersk rätt.
21) I. taliönis (av lat. tälis, sådan),
veder-gällningsrätt, betecknar en princip, enl.
vilken man i äldre tider reagerade mot
brottsliga gärningar och som går ut på att en
rätts-kränkning skall mötas med ett ont, såvitt
möjligt alldeles lika med det, som rättskränkningen
medfört.
22) I. utru’mque (”båda rätterna”), se
Civilrätt.
23) I. vltae ac ne’cis, ”rätten över liv och
död”, var en av yttringarna av den gamla stränga
romerska husfadersmakten (pa’tria pote’stas),
vilken tillkom husfadern (pa’ter famidias) över alla
dem, som innefattades i hans familia. Under
kejsartiden inskränktes husfaderns rätt att straffa
till en rätt att meddela lindrigare näpst.
lustinianus, östromerska kejsare.
1) I. I (omkr. 482—565), systerson till
lustinus I, vilken han efterträdde 527, sedan, han
några månader varit dennes medkejsare. I.
äktade sin älskarinna Teodora, som kom att spela
en betydande roll under hans regering. För att
förverkliga de planer på att återställa
kejsardömets överhöghet i Västern, vilka framskymta
redan under lustinus I, slöt kejsaren fred med
perserna. Den jäsande inre oron tog sig uttryck
278
i hetsiga strider på Hippodromen mellan ”de
gröna” och ”de blå”. Den kom till ett våldsamt
utbrott i det s. k. nikaupproret. Genom en
ohygglig massaker återställdes lugnet (532).
Vandalernas rike i Afrika erövrades av Belisarius (533
—534)- östgotariket i Italien krossades 535—
553 av Belisarius och Nar ses; en del av spanska
kusten erövrades. Bulgarer och slaver, som
trängde över Donau under svåra härjningar,
bekämpades (intill 559). Därtill kom ett nytt krig med
Persien (fred på 100 år 562). Till försvar för
huvudfronterna anlades storartade, delvis ännu
bevarade fästningslinjer. För att höja rikets
inre styrka ägnade I. en oavlåtlig omsorg åt
förvaltningen, handeln och näringarna. Det viktigaste
minnesmärket från denna regering är dock
kodi-fieringen av den romerska rätten och det
lagstiftningsarbete, som står i sammanhang därmed. —
L, själv en lärd teolog, hade det livligaste
intresse för renlärigheten och kyrkans enhet. För
att drabba hedendomens sista tillhåll stängde han
filosofernas lärosalar i Aten (529). I. hävdade
kraftigare än någon annan östromersk härskare
kejsarens överhöghet inom kyrkan
(cæsareopapis-men). — Litt.: Ch. Diehl, "Justinien et la
civilisation byzantine au VI:e siècle” (1901).
2) I. II (669—713) efterträdde sin fader,
Konstantinos IV, 685. I. var begåvad och
energisk men våldsam till lynnet och blev mot slutet
av sin levnad säkerligen vansinnig. Då kejsaren
under krig med kalifen led ett nederlag,
usurpe-rade hans fältherre Leontios tronen (695).
Stympad drevs I. i landsflykt. Med utländsk hjälp
återinsattes han 705 och hämnades genom ett
ohyggligt skräckregemente på dem, som svikit
honom. Han dödades 713.
lustinus, M. I u n i ä n i u s, författade ett
utdrag av Pompeius T r o g u s’ på Augustus’
tid utarbetade, nu förlorade verk i 44 böcker,
”Historiae Philippicae”, huvudsakligen sysslande
med Makedoniens (därav namnet) och
diadoch-väldenas historia. lustinus’ särskilt under
medeltiden flitigt lästa utdrag (epitome) är av
ordvalet att döma författat på 200-talet e. Kr.
lustinus, östromerska kejsare.
1) I. I (d. 527), bondson från den illyriska
provinsen Dardania. Han tjänade sig upp till
överbefälhavare över livvakten och utropades 518
till kejsare. Trol. på inrådan av hans systerson
lustinianus, som vann stort inflytande, inleddes
genom försonlig hållning mot Rom en politisk
orientering åt v.
2) I. II (d. 578) efterträdde 565 sin
morbroder lustinianus I. Genom langobardernas
inträngande i Italien (568) gingo dennes erövringar där
till största delen förlorade; Balkanhalvön
förhärjades av slaver och avarer. Till medkejsare
upphöjde han 574 sin fältherre Tiberius (II),
vilken blev hans efterträdare.
lustinus Martyren, den förste kristne
apolo-geten (f. omkr. 100, d. omkr. 165), till börden
grek. Från stoisk-platonsk filosofi kom han över
till kristendomen. I. verkade som kristen lärare
och apologet i Rom och led där martyrdöden.
I:s verksamhet utgör en av de första ansatserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
