Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Växtvärld - Djurvärld - Befolkning och bebyggelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
225
Italien
226
nas dungar av vanlig tall. I mynningarna av de
sydligaste alpdalarna finnas odlingar av oliv och
vin. På Apenninerna återstå nu endast mindre
skogspartier av sommargröna ekar (Quercus
pe-dunculata, Q. apennina, Q. Cerris), lönn och bok.
Den senare går upp till c:a 1,850 m. Ovan
denna höjd vidtager den alpina regionen, som är
klippig med koloniartad gräshed. Den
sommargröna regionens nedre del präglas mångenstädes
av den äkta kastanjen, som växer i stora skogar
till 1,000 m ö. h. I mellersta I. ligger den
sommargröna vegetationens nedre gräns på c:a
400 m ö. h., i s. I. på 600 m. Till dessa nivåer
stiger näml, odlingen av oliven, och nedanför
dem börja de mediterrana, ständigt gröna
växterna uppträda rikligare. Endast här och där
finnes högskog av stenek, lager och pinje.
Mestadels är den dock ersatt av snårskog av stenek,
myrten, vild oliv, arter av Cistus, Pistacia, Erica
samt enar. Denna macchia ersättes på torrare och
magrare marker av halvbusk- och risvegetationer
med Lavandula-, Ulex-, Thymus- och
Genista-arter samt tistlar. Under den regnrika årstiden
täckes mineraljorden mellan dem av gröna örter,
som dock blomma ut och vissna ned i början av
den torra sommaren. Den mediterrana
vegetationen finnes i n. I. blott på Rivierakusten, där
den nu mestadels är ersatt av kulturmark. Den
utgör vidare den naturliga växtligheten på
halvöns och öarnas kuster och slätter.
Karakteristiska för landskapet äro här också dungarna av
pinjer och cypresser samt olivlundarna. I n. ö.
slutar denna vegetation vid Apenninernas n. fot.
Inom s. I. och på öarna präglas kulturlandskapet
utom av oliven av vidsträckta orange- och
citronlundar. På Etnas s. sida går oliven till 920 m
ö. h., kastanjeskogar utbreda sig mellan 1,000
och 1,600 m, och bok, björk och Pinus Laricio
gå upp till skogsgränsen (2,000 m).
Djurvärld. Bland I:s djur må särsk.
framhållas: piggsvinet, huvudsaki. i s. I. och på
Sicilien, det enda i Europa levande vilda fåret,
mufflon, i Sardiniens bergstrakter, en mullvadsart
samt en näbbmus, Crocidura etrusca, jämte en
fladdermus det minsta av alla däggdjur. Bland
större rovdjur märkas varg och räv. Stenbocken
finnes i Piemonte och Savojen. I vissa
sumptrak-ter finnas halvvilda bufflar. Av kräldjur
förekomma bl. a. kameleont på Sicilien, 4 arter gecko,
ett par giftiga ormar, som ej förekomma i
Mellaneuropa, ett 20-tal amfibier, 2 egendomliga
stjärtgroddjur, bland dem glasögonsalamandern.
Bland de talrika leddjuren märkas taranteln,
skorpion, cikador och vandringsgräshoppan.
Havsfau-nan är rik såväl på fiskar (omkr. 600 arter) som
på lägre djur, i Messinabukten särsk. på plankton.
Ädelkorallen är på vissa platser föremål för
intensivt fiske.
Befolkning och bebyggelse. I antropologiskt
hänseende är I:s befolkning rätt heterogen och
uppvisar betydliga regoinala olikheter och
kontraster. I n. I., där germansk och keltisk
invandring i större utsträckning gjort sig gällande,
är befolkningen mera högrest, i stort sett alpin,
i s. I. däremot mediterran. På själva
alpslutt-NF XI — 8
ningen är befolkningen av alpin typ, på
Poslät-ten huvudsaki. dinariskt-alpin, i Venetien är den
starkare dinarisk. I s. I. finns ett visst grekiskt
och arabiskt inslag i befolkningen. I fråga om
folkbildningen uppvisa n. och s. I. stora
olikheter. 1940 uppgick antalet personer, som
saknade färdighet att underteckna sitt
vigselformulär till följd av analfabetism i hela I. till 4,3%
av män och 6,4’°/o av kvinnor.
I språkligt och nationellt hänseende är I. rätt
enhetligt, ännu mera nu än före 2:a världskriget.
Genom avträdande av Zara och största delen av
Venezia Giulia till Jugoslavien, resp, till Trieste
och av vissa områden vid gränsen till Frankrike
har I. visserligen förlorat områden med delvis
italiensktalande befolkning men samtidigt
betydande främmande folkelement, framför allt c:a
0,4 mill. slovener och serbokroater i ö. samt den
i Piemonte sedan gammalt boende fransktalande
befolkningen i v. I religiöst avseende är I. lika
enhetligt som i språkligt, över 99 °/o av
befolkningen äro katoliker. Ett fåtal protestanter
förekomma i dalgångar av Pellice och Chisone i
Tu-rin-provinsen. Judar bo framför allt i större
handels- och industricentra. Folkökningen
i I. är större än i de flesta länder i Europa.
Under de sista 70 åren har folkmängden nästan
fördubblats (23,5 mill. 1881, 46,1 mill. 1938).
Trots att sedan 1870-talet nativiteten börjat
sjunka (39,3 %o 1876, 22,4 °/oo 1946), i synnerhet i
de norditalienska städerna men även på
landsbygden i Piemonte, har även dödstalet gått
tillbaka (30 °/oo under 1870-talet, i4°/oo under
1930-talet och 12 %o 1946), så att den naturliga
tillväxten — starkt befordrad av fascistregimen
under 1920- och 1930-talen — alltjämt är
betydande (10,4%o 1946). De levande föddas antal
utgjorde 1946 över 1 mill. per år, den absoluta
tillväxten över o,48 mill. Sedan i:a världskriget
har I. i fråga om folkmängden gått förbi både
Frankrike och England med Wales.
Ett av I:s allvarligaste problem är landets
överbefolkning, som har varit orsaken till den
sedan länge pågående starka emigrationen.
Utvandringen gör sig framför allt gällande i de
nästan enbart på jordbruk levande syditalienska
landskapen. 1901—13 översteg antalet temporära
och definitiva emigranter 600,000 per år. 1948
uppgick antalet emigranter till 191,826, därav
80,795 till europeiska och 111,031 till
utomeuropeiska länder. Redan 1911 bodde omkr. 5,5 mill.
italienare utanför I:s gränser. F. n. uppskattas
deras antal till c:a 10 mill., de flesta i U.S.A.,
Brasilien, Argentina och Frankrike.
I:s folktäthet är i medeltal 153 inv. per
km2 (1948, 137 1936), men medan så stor
folktäthet överallt i det övriga Europa hänför sig
till industridistrikten, präglar den i stora delar
av I. även rena jordbruksområden. Detta är ett
av de mest egendomliga dragen i I:s
kulturgeografi och sammanhänger dels med den starka
naturliga tillväxten, dels med italienarens stora
förnöjsamhet och vana vid umbäranden.
Inom I. är dock folktätheten mycket växlande
från trakt till trakt. Tab. visar regionernas areal,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
