Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isthmiska spelen - Isthmos - Isticin - Istider el. glacialtider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
Isthmos—Istider
216
fyra stora, nationella
grekiska festspelen. De firades
vartannat år på det smalaste
stället av Isthmos (näset vid
Korint) och omfattade
idrottstävlingar, kappkörning
och musikaliska tävlingar.
Isthmo’s, grek. (lat.
I’sth-mus), näs. Så kallades
särskilt Korintiska näset.
Isticin, ett syntetiskt
framställt dioxiantrakinonprepa-rat, ett gulvitt, kristalliniskt
pulver. Det kan användas
som avföringsmedel, särsk. i
veterinärmedicinen.
Istider el. g 1 a c i a 11
i-d e r, de skeden i jordens
historia, under vilka de olika
klimatzonerna legat
förskjutna så mycket mot ekvatorn,
att betydande arealer av
fastlanden legat över
snögränsen och nedisats. I. äro
kända genom sina
avlagringar (tilliter) även från äldre skeden av
jordens historia, så t. ex. redan i prekambriska
lager i Nordamerika och Kina samt framför allt
genom den permokarbona nedisningen med sin
karakteristiska Glossopteris-ilora inom de
områden, som en gång tillhörde Gondwanakontinenten.
Mest känd är den kvartära nedisningen.
Istiden, kvartära i.,
pleistocenpe-r i o d e n el. d i 1 u v i u m, kallas den äldre delen
av den kvartära tiden, som kännetecknas av
väldiga nedisningar. Tertiärtidens höga temp.
undergick vid slutet av pliocen en kraftig sänkning,
beräknad för Europa till 5 å 6°, vilket åstadkom
en stark snö- och isbildning i polartrakterna
samt i bergsområden över hela jordklotet. —
Redan tidigt hade istidsbildningarna
uppmärksammats såsom bildade under andra klimatiska
betingelser än de nu rådande men tolkades som
avsatta ur en stor flod, ”rullstensfloden”, el. ur
hav med kringsimmande isberg (Lyells
driftteori). Genom arbeten i början av 1800-talet
av bl. a. L. Playfair och A. Ramsay i Skottland,
J. V. Charpentier och L. Agassiz i Alperna samt
genom en del svenskar, främst O. Torell och
Axel Erdmann, utkristalliserades den s. k. g 1
a-cialteorien. Alla de för i. så
karakteristiska fenomenen kunde tolkas som bildade av
landisar liknande dem, som nu finnas i Alperna,
på Grönland och Antarktis: moräner, lösa block
och bergartsskollor, rullstensåsar, randdeltan,
rundhällar, isräfflor, överfördjupning av fjordar,
cirkusdalar, urströmdalar, jordflytning m. m., och
allt detta i trakter, som nu ligga långt utanför
och nedanför nutida landisar. Dylika bildningar
ha konstaterats utom i n. Europa även i Alperna,
Karpaterna, n. Pyrenéerna, Asien, Amerika,
Australien och Centralafrikas högland samt
Arktis och Antarktis.
Den nordeuropeiska nedisningen omfattade vid
sin största utsträckning hela Fennoskandia, stör-
re delen av Brittiska öarna, Nederländerna, n.
Tyskland och Polen samt hela n. Ryssland.
Centrum för glaciationen låg ej, som man kunde
vänta, på den skandinaviska fjällkedjan utan
något ö. om denna, där nederbörden anhopades på
läsidan. Härifrån följde isströmmen till en
början, som ledblock visa, Östersjöns dalgång och
gick senare — allteftersom istäckets mäktighet
ökade — radiärt ut från iscentrum och täckte
maximalt 6,5 mill. km2. Den nordamerikanska
glaciationen hade 3 centra: ett i n. v. i
Kordille-rerna, ett v. om Hudson Bay och ett på
Labrador,, varifrån landisen sträckte sig ned till s.
om den kanadensiska gränsen i v., till S:t Louis i
mellersta och till New York i de ö. delarna.
Inalles voro c:a 12 mill. km2 nedisade. Glaciärer
i tropikerna, t. ex. i Afrika, Himalaja och
Anderna, hade större utbredning än nu. Iskappor
funnos på nu icke nedisade bergskedjor och
högländer.
Mäktigheten av istäckena i de stora
nedisningarnas centrum har uppskattats till 2,000 å 3,000
m, varför t. ex. i Skandinavien även de högsta
bergstopparna varit täckta av landis. Den
maximala nedisade arealen beräknas till 55 mill. km2
mot en nutida av 15,5 mill. km2. Följden av att
allt detta vatten — c:a 130 mill. km3 — bands
i landisar, blev en eustatisk sänkning av
havsytan, varigenom stora delar av havets botten
utanför nedisningsområdena torrlädes och
landområden, som nu äro skilda av hav, kommo i
fast förbindelse med varandra, t. ex. Brittiska
öarna med n. Frankrike. På gr. av det väldiga
trycket av isen kom emellertid jordskorpan inom
nedisningsområdena att isostatiskt tryckas ned.
I områdena mellan landisarna ge sig istiderna
tillkänna genom minskad avdunstning, sänkt temp.
och ökad nederbörd, s. k. p 1 u v i a 1 p e r i
o-d e r, varvid en stor del av nuv. depressioner och
avloppslösa områden fylldes med vatten. Faunan
STORA och SISTA
NEDISNINGARNA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
