Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isländska språket - Isländsk konst - Isländsk musik - Ismael - Ismaïl - Ismailia, Ismailije - Ismailiter - Ismail pascha - Ismantorps borg - Ismay, Hastings Lionel - Ismene
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
Isländsk kcnst—Ismene
192
ganska stort inflytande av den latinska
satsbyggnaden (”den lärda stilen”). Språket var i det hela
mycket rent, och denna renhet bibehölls
framgent, ehuru icke få lågtyska lånord upptogos. På
1700-talet kom en kraftig inverkan från danskan,
den högre administrationens språk, men häremot
uppväxte efter 1750 en reaktion, som
framgångsrikt fortsattes på 1800-talet, särskilt av
tidskriften Fjölnir. På grundvalen från denna tid
bygger väsentligen den senare isl. språkutvecklingen.
Rättskrivningen omdanades årtiondena omkr.
1800, så att den står mycket nära en
normaliserad fornisländsk. Modern isländskas formlära är i
huvudsak densamma som de äldsta källornas,
varför språket i detta hänseende kan sägas stå kvar
på liknande ståndpunkt som svenska och danska
runinskrifter från 800- och 900-talen. Ordförrådet
är rikt, ty huvudparten av det gamla lever, och
mycket nytt har kommit till. Främmande ord
tålas ogärna; med nybildningar el. återupplivning
av döda ord har man i stor utsträckning ersatt
lånord, som brukas i andra germ. språk; allmänt
nyttjade äro sådana ord som simi, telefon vindill,
cigarr, leikhüs, teater, bökasafn, bibliotek.
Litt.: A. Noreen, ”Altisländische und
altnor-wegische Grammatik” (4:e uppl. 1923); R.
Iversen, ”Norrön grammatikk” (4:0 uppl. 1946);
J. Fritszner, ”Ordbog over det gamle norske
sprog” (ny uppl. 3 bd, 1886—96); L. Heggstad,
”Gammalnorsk ordbok” (1930); S. Egilsson,
”Ordbog over det norsk-islandske skj aldesprog”
(2:a uppl. av F. Jönsson, 1931); S. Blöndal,
’Ts-landsk-dansk ordbog” (1920—24, nyisl.); G.
Leij-ström och J. Magnusson, ”Isländsk-svensk
ordbok” (1943, nyisl.); S. Einarsson, ”Icelandic
Grammartexts, glossary (1945, nyisl.).
Isländsk konst är, om man bortser från
miniatyrer i medeltida handskrifter o. dyl.,
huvudsakligen skapad först inemot 1900. Det moderna
skedet inleddes av landskapsmålarna Pörarinn
Porlåksson (1867—1924) och Äsgrimur Jönsson
(f. 1876) samt skulptören Einar Jönsson (f.
1874). Bland deras efterföljare märkas den hos
Matisse och Johannes K. Kj arval utbildade
målaren Jon Stefånson (f. 1881), vars starkt
Cézan-ne-inspirerade måleri haft betydelse för den
senare konsten på I., GuÖmundur Thorsteinsson,
Jön Porleifsson, Finnur Jönsson, Gunnlaugur
Blöndal, GuÖmundur Einarsson, som också är
skulptör och grafiker, Sveinn Pörarinsson,
Magnus Ärnason och dennes hustru Barbara Morrow
Ärnason, träsnidarna RikarÖur Jönsson och
Äs-mundur Sveonsson, den abstrakte målaren
Thor-valdur Skulason och skulptören Sigurjon
Olafs-son (f. 1908). — I:s Nationalmuseum grundades
i Reykjavik 1863 av den som konstnär och
dräktreformator kände SigurÖur Guömundsson (1833
—74). — Litt.: M. Pöröarson, ”Islenzkir
lista-menn”, I—II (1920—25); G. Gretor, ”Islands
Kultur und seine junge Malerei” (1928).
Isländsk musik. Den isländska folkmusiken är
till ålder och typ en parallell till fornisländska
språket och litteraturen. Särskilt märkas två slag
av folkliga sånger: 1) tvisöngur (tvåstämmig
sång), urgamla organon- el. kvintsånger av
ger
manskt ursprung, och 2) r i m v i s o r (isl.
rimur), vilkas förnämsta kännetecken är
taktväx-ling. På 1800-talet undanträngdes folkmusiken
mycket av utländska inflytelser. Konstmusiken
fick först på 1900-talet spridning på Island. —
Litt.: A. Hammerich, ”Studier over isländsk
musik” (1900); H. Wiehe, ”Om isländsk tonekunst
og musikliv” (1921); B. Thorsteinsson, ”Folkelig
sang og musik paa I.” (i ”Nordisk kultur”, 25,
1934).
I’smael, enl. G. T. en son till Abraham och
Hagar. I. är stamfader för ismaeliterna,
vilka alltså enl. G. T. äro besläktade med Israel
men även med egypterna. Som hemvist för I.
nämnes öknen Paran, som legat mellan Edom och
Egypten.
Ismail, stad i Bessarabien, Ukrainska SSR,
vid Donaus mynningsarm Kilia; 30,000 inv.
Betydande spannmålshandel.
Ismailia, I s m a i 11 j e, stad i Egypten, vid
Timsahsjön, Suezkanalen och I.-kanalen
(sötvat-tenskanal från Nilen; förser I., Suez och, medelst
en 70 km lång rörledning, Port Said med vatten);
16,000 inv. Säte för britt, flygkommando.
Ismailiter, se Islam.
Ismail pascha, kediv av Egypten (1830—95),
son till Ibrahim pascha. Han uppfostrades i
Europa, anlitades av sin farbror Said pascha i
diplomatiska värv och efterträdde 1863 Said som
ståthållare i Egypten. Kedivvärdighet fick han
1867. Om I :s av oavhängighetssträvanden,
kostsamma företag (Suezkanalen) och hejdlöst
slöseri kännetecknade styrelse se Egypten, sp. 322.
Sultanen förklarade honom avsatt 1879, och I.
vistades sedermera i Europa, från 1888 halvt som
statsfånge på ett slott vid Bosporen.
Ismantorps borg, på gränsen mellan
Lång-löts och Högsrums socknar, Öland, den mest
kända av Ölands bygdeborgar och en av Sveriges
märkligaste. I. består av en omkr. 3,5 m hög
mur, lagd i en oregelbunden cirkel och
omslutande ett område med en diam, av 124—127 m.
Muren är uppförd mestadels av kalkstensblock
i fortlöpande skift utan murbruk; vid basen är
murbredden 6—6,5 m. I:s särmärke utgöra
hus-tomtningarna inne i borgen, 88 till antalet,
cirkelformigt placerade och grupperade i två sektioner,
vilka åtskiljas av en 2—5 m bred gata.
Husmurarna stå till 50—80 cm höjd, husens längd
är 13—14 m och bredd 4—6 m. I borgens mitt
är en cirkelformig öppen plats med en rund
grund av jämnstora granitblock, möjl. en
kult-byggnad. Borgen torde dateras till 400-talet
e. Kr. — Se bild 1 å pl. vid Borg. -—■ Litt.: M.
Stenberger, ”Öland under äldre järnåldern”
(1933).
Ismay [i’zméi], Hastings Lionel,
Baron I., brittisk militär och politiker (f. 1887).
Han blev general 1944 och fungerade under 2:a
världskriget som Churchills stabschef i dennes
egenskap av försvarsminister. I Churchills
ministär okt. 1951 blev han samväldesminister och
följ, år generalsekr. för Atlantpaktsorganisationen.
Ismene, grek, myt., dotter till Oidipus (se
d. o.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
