Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isländska litteraturen - Tiden 1540—1750 - Tiden 1750—1830 - Tiden efter 1830 - Isländska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
Isländska språket
190
av Ärni Magnusson till Köpenhamns univ. I
Sverige trycktes (1664 ff.) först isl. fornskrifter.
Tiden 1750—1830. Den tryckta litteraturen blir
nu mångsidigare, sedan ett nytt tryckeri upprättats
för världsliga böcker (1773) och flera sällskap
stiftats för att främja litteraturen, bl. a. Hiö
islenzka bökmentafélag (1816), som alltjämt är
verksamt. Den religiösa och rimurdiktningen
fortsattes, men utländska inflytanden voro starkare
än förr. Eggert Ölafsson (1726—68) påverkades
av den europeiska upplysningen; hans lärodikter
skattades högt.
Tiden efter 1830. 1835 upprättades tidskr.
Fjöl-nir, som både praktiskt och teoretiskt verkade för
ett rent, folkligt språk och Islands uppryckning.
Under påverkan av dansk och tysk romantik slog
vitterheten in på delvis nya banor. Banbrytare
var lyrikern Bjarni Thorarensen (1786—1841).
Andra bekanta skalder under 1800-talet äro den
högt skattade Jonas Hallgrimsson (1807—45),
som utövat ett betydande inflytande på senare
diktare, Siguröur Breiöfjörö (1798—1846),
Gri-mur Thomsen (1820—96), som besjunger
utpräglat isländska ämnen, den egenartade folkskalden
Bölu-Hjålmar (1796—1875), mångfrestaren
Benedikt Gröndal d. y. (1826—1907), Matthias
Jochumsson (1835—1920), under ett halvt sekel
det stora namnet bland I:s skalder och
nationalskalden framför andra. På prosans område är
först att märka den av Jon Ärnason (1819—88)
1862—64 utg. stora folksagosaml. ”Islenzkar
bjödsögur”, av stort litterärt och vetenskapligt
värde. En realistisk romankonst grundlädes av
Jon Thoroddsen (1819—68) och fördes vidare, i
början med brandesiansk färgning, av Gestur
Pålsson (1852—91) och Einar Hjörleifsson
Kva-ran (1859—1938), vilka liksom lyrikerna
Hannes Hafstein (1861—1922) och Porsteinn
Er-lingsson (1858—1914) i Danmark hade påverkats
av den danska kulturradikalismen. På mera
inhemskt folklig grund stå prosaisterna Jon
Stefansson, pseud. Porgils gjallandi (1851—1915),
GuÖmundur FriÖjönsson (1869—1944),
GuÖmun-dur Magnusson (pseud. Jon Trausti; 1873—1918)
och den i Canada verksamme lyrikern Stephan
G. Stephansson (1853—1927), medan hos den med
Sveriges 90-talister i åtskilliga stycken befryndade
Einar Benediktsson (1864—1940) den isländska
grundtonen utfylles med ett stort internationellt
såväl modernt som mystiskt register. I början av
1900-talet framträdde några skickliga dramatiker
och prosaister, som skrevo på danska och
sålunda bidragit till att göra I. mera känt: Jöhann
Sigurjönsson (1880—1919), vars drama
”Bjærg-Eyvind og hans Hustru” (1911) blev
internationellt känt, den högproduktive, icke minst i
Danmark högt skattade Gunnar Gunnarsson (f. 1889),
länge den utanför I. mest kände av landets förf.,
och GuÖmundur Kamban (1888—1945), vars
dramatik och romaner likaså uppmärksammats långt
utanför I. På norska skriver, stundom i Sigrid
Undsets anda, romanförf. Kristmann
Gudmundsson (f. 1902). Den nyaste isländska litteraturen har
två verkligt betydande prosaförf. at^ uppvisa, den
bisarre expressionisten Pörbergur Pöröarson (f.
1889) och framför allt den mångsidige, tidigare
katolskt, sedermera radikalt inriktade symbolisten
Halldör Laxness (f. 1902), vars rika alstring
väckt stort intresse även utanför I. Bland andra
namn från senare tid kunna nämnas prosaisterna
GuÖmundur Gislason Hagalin (f. 1898) och
Halldör Stefansson (f. 1892) samt lyrikerna Stefan
Sigurösson (1887—1933), David Stefansson (f.
1895), Tomas GuÖmundsson (f. 1901) och
Johannes ür Kötlum (f. 1899).
Den vetenskapliga alstringen under 1800- och
1900-talen ligger till stor del på det filologiska
och historiska området. Bland mängden av namn
förtjäna särsk. nämnas Sveinbjörn Egilsson (1791
—1852), lexikograf och Homeros-översättare,
frihetskämpen Jon Sigurösson (1811—79), tillika
filolog och historiker, filologerna Guöbrandur
Vigfüsson (1827—89), Björn Magnusson Olsen
(1850—1919), Finnur Jönsson (1858—1934),
samtliga högt förtjänta om studiet av Islands
klassiska litteratur, Siguröur Nordal (f. 1886),
den isländska andliga kulturens mångsidigaste
skildrare, inflytelserik även som kulturkritiker,
och filologerna och litteraturhistorikerna Jon
Helgason (f. 1899), verksam i Danmark och känd
även som skald, och Einar Ölafur Sveinsson
(f. 1899).
Litt.: F. Jönsson, ”Den oldnorske og
oldis-landske litteraturs historie” (2 :a uppl., 3 bd,
1920—24); Fr. Bull och Fr. Paasche, ”Norsk
litteraturhistorie”, I (1924); E. Noreen, ”Den
norsk-isländska poesien” (1926); S. Nordal,
”Utsikt over Islands litteratur i det 19. og 20.
år-hundrede” (1927); L. Reinton, ”Den norröne
litteraturen” (1946).
Isländska språket sluter sig närmast till de
västnorska målen. Redan före 1200 finnas dock
avvikelser från västnorskan (t. ex. att h bevaras
framför l, n och r: hlutr, lott, hniga, niga, hris,
ris), och på 1200-talet sker sammanfall i i. av
ce-(g+e) med æ-(g+e)ljudet (færa, föra,
rimmar med læra-, lära). Omkr. 1200—omkr. 1600
ske många viktiga ljudövergångar, delvis
desamma som i vissa västnorska mål (d blir au, och 11
blir dl), bl. a. övergå på reformationstiden y och
y till i och i, varjämte, liksom i andra nordiska
språk, i förbindelsen kort vokal + kort
konsonant vokalen förlänges, medan i förbindelsen lång
vokal + lång konsonant vokalen förkortas.
Större förändringar av ljudskicket synas ej ha ägt
rum efter omkr. 1600; dock har övergången av
ce till ai, som börjat redan på 1400-talet,
genomförts i ö. Island och hv övergått till kv, i stor
utsträckning särskilt på 1800-talet, ehuru hv
bevaras i söder. Till ljuden skiljer sig isländskan
starkt från svenska (och norska) genom att sakna
långa tenues (kk, pp, tt äro korta men föregås
av ett A-ljud) och stigande—sjunkande tonfall
men ha tonlösa medior (b, d, g), alltid ha första
stavelsen av ett ord betonad och ha bevarat
fri-kativt g och dentala frikativor (p och ö som i
eng. t A ing och iather) m. m. — På 1100- och
1200-talen utvecklades en smidig och uttrycksfull
inhemsk stilkonst, väsentligen på det muntliga
berättandets grundval; dock märks i vissa verk ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
