Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Intensiv - Intention - Inter - Inter arma silent leges - Intercedera - Intercellulargång - Intercellularsubstans - Interdikt - Interferens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
Intention—Interferens
78
ves med mycket arbete och oftast även med stort
kapital i förhållande till jordarealen och
krea-tursantalet. Förutsättningar för intensivt
jordbruk äro dyr jord, gynnsam avsättning och högre
grad av yrkeskunskap.
Intention, avsikt, syfte.
1’nter, lat., mellan, ibland.
1’nter a’rma si’lent lèges, lat., under krig
tiga lagarna; citat från Cicero.
Intercedèra, träda emellan, medla. — I n t e
r-cession, bemedling; mellankomst.
Intercellulärgång, bot., se Växtanatomi.
Intercellulärsubstans, se Bindesubstansvävnad,
sp. 57-
Interdi’kt (lat. interdi’ctum). i) {Rom. rätt.)
En överhetspersons bud el. förbud till två parter
el. en av dem på grund av vissa förutsatta
sakförhållanden, som därefter fingo avgöras medelst
dom, så att i. blott inledde rättegången. Av i.
funnos flera slag; vanligast avsågo de besittning
av en sak till skydd för innehavarens
besittningsrätt el. återställande av ett rättsförhållande, som
blivit rubbat genom t. ex. våld m. m.
2) {Kanonisk rätt.) Ett på 1000-talet ur
bannlysning utvecklat kyrkligt straff, innebärande
allmänt förbud mot sakramentens förvaltning,
gudstjänstens firande och kyrklig begravning. I.
kunde gälla ett visst område, en viss person el.
personen och det område, där denne för längre el.
kortare tid uppehöll sig. Det kunde gälla ett
helt land, en provins, ett stift, en stad el. blott en
el. flera kyrkor. Det personliga i. finnes alltjämt
kvar inom rom.-kat. kyrkan. — Litt.: A. Haas,
”Das I. nach geltendem Recht” (1929).
Interfere’ns, den inverkan, som utövas av två
el. flera vågrörelser på en punkt. På en
vattenyta kan man lätt iakttaga, hur två varandra
mötande vågberg el. vågdalar förstärka varandra (fig.
1), medan ett vågberg och en vågdal försvaga el.
utplåna varandra. Analoga iakttagelser kan man
göra inom alla arter av vågrörelse, ss. ljud, ljus,
elektromagnetiska vågor (radio), röntgenstrålar,
elastiska svängningar. Ljusets i. observerades
redan av Boyle (1663), Hooke (1665) och Newton
(1688), men först långt senare blevo dessa
i.-fenomen föremål för mera systematiska studier
och lades grunden till den riktiga tolkningen av
deras natur, framför allt genom Young (från
1802), som framställde teorien om ljusvågornas
superposition, och Fresnel (från 1815). En
förutsättning för ljusets i. är, att de i en punkt
sam
Fig. 1. Interferens mellan vattenvågor, utgående från
två störningskällor; t. h. förstorad detalj.
manträffande strålarna äro k o h e r e n t a, d. v. s.
äga en med tiden oföränderlig fasdifferens. Detta
kan realiseras endast därigenom, att ljuset från
en och samma punkt i en ljuskälla, som på
olika vägar får passera reflekterande, brytande
el. böjande medier, åter bringas att sammanträffa
i en punkt. Enär ljuset utsändes från atomer
genom emissionsprocesser, som i allm. äro av
mycket kort varaktighet i förh. till de mellan
processerna inträdande pauserna, emittera atomerna
således icke en sammanhängande följd av vågor
utan en serie våggrupper, som ha begränsad
längd. Emissionsprocesserna inträda vanl.
oregelbundet, och följaktligen komma våggrupperna,
som utsändas från olika atomer, om de över
huvud sammanträffa, att än förstärka, än försvaga
varandra, varför någon i. ej kan komma till stånd.
Även ljus, utgående från en och samma atom,
saknar i.-förmåga, om vägskillnaden mellan
strålarna är större än längden av en våggrupp. —
Bland det stora antal experimentella anordningar,
som uttänkts för att studera ljusets i., äro de, vid
vilka de interfererande strålarna kunna tänkas
utgå från två, vanl.
mycket nära intill varandra
belägna punkter,
teoretiskt spec. enkla. Om
Li och Li (fig. 2) äro
dessa ljuskällor, uppstå,
ifall ljuskällorna
utsända enfärgat ljus, på
skärmen S omväxlande
ljusa och mörka
fransar. Användes vitt el.
annat flerfärgat ljus,
erhållas mer el. mindre
färgade fransar. Symmetripunkten M blir
alltid ljus. Läget av en frans P bestämmes av
differensen LzP—LiP. De mörka fransarna, som
uppkomma genom ömsesidig utsläckning av de
interfererande strålarna, uppträda, då denna
differens är lika med ett udda antal halva
våglängder av ljuset i fråga; de ljusa fransarna åter
befinna sig, där de båda strålarna förstärka
varandra, d. v. s. där nämnda differens uppgår till
ett j ämnt antal halva våglängder. Vid Y o u n g s
försöksanordning (fig. 4) utgjordes Li
och L2 av två öppningar i en skärm B, som
belystes med ljus,
vilket koncentrerats i
en öppning i en
annan skärm A. De
på skärmen 5
uppkommande i.-fran-sarna härröra från
ljus, som undergått
böjning (jfr
Diff-raktion) i
öppningarna Li och L2. Vid
det s. k. f r e
s-n e 1 s k a
spegelförsöket (fig.
5) äro Li och L2
spegelbilder av en
och samma Ijuskäl-
Fig. 2. Interferens
mellan ljus från två
ljuskällor (Li och La).
Fig. 3. Interferensen mellan
ljusstrålar från ljuskällorna Li
och La. De tjocka
cirkelbågarna representera vågberg, de
smala vågdalar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
