Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
911
Indien
912
Lord Hardinge efterträddes av Lord
Chelms-ford, 1916—21. Redan under dennes första år
tog den inrepolitiska freden i I. slut, och ett allt
häftigare krav på självstyre började göra sig
hört, varvid särskilt en del ytterlighetsmän, ss.
Tilak, framträdde. I:s lojalitet under kriget
gjorde emellertid brittiska regeringen villig att
tillmötesgå kravet på självstyrelse. På
grundval av ett av statssekreteraren för L, E. M o
n-t a g u, och vicekonungen utarbetat förslag
godkände parlamentet i dec. 1919 en författning för
L Vicekoungens kabinett fick fler indiska
ministrar och centralparlamentets båda kamrar flera
valda än utnämnda medlemmar. Detsamma gällde
de parlamentariska kamrar {Legislative Council),
som i var och en av åtta provinser skulle fungera
vid guvernörens sida. Av provinsernas ärenden
skulle en del {transfered subjects) behandlas av
dessa lagstiftande provinsråd och ur dem
framgångna indiska kabinett, andra {reserved subjects)
skulle handläggas direkt av guvernören i samråd
med ett verkställande råd {Executive Council), i
vilket dock minst en indier skulle ingå. Denna
sinnrikt uttänkta ”dyarki” skulle småningom vänja
indierna vid parlamentarisk självstyrelse utan att
riskera obstruktion av livsviktiga ärenden. —
Valrätten till central-, resp,
provinsförsamlingarna var dock fortfarande starkt begränsad av
cen-sus. De civila tjänstemännen skulle till minst 35%
vara indier. Arméns indisering påskyndades
genom inrättandet av en kadettskola i I. 1922.
Under 1920-talet uppsattes flera rent indiska
militära förband. Verkan på opinionen av dessa
omfattande politiska reformer omintetgjordes av
flera omständigheter. Den spända situationen i flera
delar av I. hade föranlett regeringen att genom
en särskild lagstiftning på tre år förlänga det
under kriget härskande undantagstillståndet. Dessa
lagar tillämpades knappast alls men väckte stor
bitterhet. Fr. o. m. 1919 framträdde den från
Sydafrika hemkomne advokaten M. K. Gandhi
som ledare för en intensifierad
självständighetspropaganda. Den politiska strejken {hartal) i
april 1919 blev under hans ledning en stor
framgång men ledde också till blodiga uppträden i
Delhi, Bombay m. fl. orter. I Amritsar lät
general Dyer efter fem mord på engelsmän skjuta
på en folkmassa, varvid bortåt 400 personer
dödades och många fler sårades, en händelse som
mer än något bidrog till att väcka hat mot
engelsmännen. Gandhis motåtgärd blev den även av
kongressen godkända passiva motståndsrörelsen
{non-co operation), som tog sig uttryck i
avståndstagande från all politisk verksamhet, val o. dyl.
och bojkott av brittiska varor. Chelmsford
efterträddes som vicekonung av Lord R e a d i n g,
1921—26, och denne i sin tur av Lord I r w i n,
1926—31. 1922 avblåste Gandhi
icke-samarbets-kampanjen, som började urarta till våldsamheter;
själv satt han 1922—24 i fängelse för delaktighet
i dess anstiftande. Under tiden kom politiken
att domineras av svaräj- (självständighets-)
partiet, som ville föra den politiska kampen
vidare inom de givna parlamentariska organen, låt
vara mest i obstruktionens form. Dess ledare
blevo C. Das (1870—1925), M. Nehru
(1861—1931) och dennes son J. Nehru (f.
1889). De ortodoxa hinduerna, som även deltogo
i kongresspartiets verksamhet, fingo vid denna
tid en egen organisation med namnet Mahäsabhä
under ledning av Madan Mohan Malaviya.
Samtidigt samlade sig I :s muhammedaner kring
fordran på ett nytt och starkt kalifat {Khilafat
Mo-vement). Genom kalifatets avskaffande 1924
förlorade denna rörelse sin raison d’étre men
uppgick i stället i den av Moslem League
(grundad 1906) ledda indisk-islamiska
nationalismen. Men denna politiska aktivitet ledde till att
motsättningarna skärptes icke blott mot
engelsmännen utan även mellan I :s två huvudreligioner.
Den av brittiska parlamentet 1927 tillsatta
Simon-kommissionen för undersökning av
författnings-frågan bojkottades i I. enl. beslut av kongressen;
därvid uttalade J. Nehru för första gången
önskemålet, att L helt skulle separera från brittiska
imperiet. I dec. 1929 upptog kongressen denna
punkt på sitt program som svar på brittiska
regeringens förslag om en rundabordskonferens och
gav Gandhi fullmakt att leda den s. k.
ohörsamhets- {civil disobedience-) kampanjen. Gandhis
berömda ”saltmarsch” till kusten av Gujarat i mars
1930, en protest mot regeringens saltmonopol, blev
det mest kända uttrycket för det passiva
motståndet, medan Abdul Ghaffar Khans islamiska
”rödskjortor” i nordvästprovinserna och
Bengalens bombterrorister effektivt tillgodosågo
handlingens propaganda. Den första
rundabordskonfe-rensen ägde rum i London nov. 1930—jan. 1931
och samlade ett antal betydande indiska
personligheter men inga kongresspolitiker. I maj 1931
lössläpptes Gandhi efter en överenskommelse med
vicekonungen om politiskt vapenstillestånd; hans
därpå följande deltagande i den andra
rundabords-konferensen ledde icke till något resultat. Efter
Gandhis återkomst i jan. 1932 proklamerades ånyo
”ohörsamhet”, men regeringens snabba ingripande
— vicekonung var nu Lord Willingdon,
1931—36 — förekom svårare excesser, och då
Gandhi i fortsättningen framför allt inriktade sig
på ett nytt mål, de kastlösas höjande, ebbade
ohör-samhetskampanjen småningom ut under 1934. På
grundvalen av tredje rundabordskonferensens
diskussioner nov.—dec. 1932 och följande långvariga
kommittéarbeten godkände parlamentet 1935 en ny
författning, som trädde i funktion från april 1937
men fick ännu mindre betydelse än 1919 års. Enl.
den nya författningen skulle I. utgöra en
för-bundsstat, dels omfattande provinserna, dels de
furstestyrda stater, som önskade biträda
federationen. Det federala parlamentet och 6 av de
11 provinsparlamenten skulle ha två kamrar,
varvid den nedre helt tillsattes genom val och
väljarkåren avsevärt utökades. Generalguvernören
skulle ensam svara för försvaret och
utrikespolitiken och hade fortfarande stora
reservbefogenheter i händelse av obstruktion mot lagförslag.
Kongressen tog avstånd från den nya
författningen men deltog icke desto mindre i valen i
april 1937 och vann majoritet i sex provinser, där
den också bildade regeringar. Däremot blev det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
