Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indelning - Indelningskompani - Indelningsverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
877 Indelningskompani—Indelningsverk 878
regelbundet brukades termen i. dock först
fr. o. m. Karl XI :s tid. Närmast avser man
med i. den metod för avlöning av vissa
stats-funktionärer, varigenom själva uppbörden av
ränta och kronotionde lämnades i dessas egna
händer. Med räntetagarens tillstånd kunde
ränte-givaren lösa varorna efter markegång, men först
1855 fick han ovillkorlig rätt att så göra. Den
forsellönsersättning, som förut åvilat den
ränte-givare, som ville betala i pengar, övertogs då
av statsverket. Systemet var i allm. omtyckt
av ämbetsmännen, som det gjorde relativt
oberoende av penningvärdets fall, men sågs med
oblida ögon av bönderna. Då dessa 1869 nådde
sitt mål att få ränta och kronotionde fixerade
till en viss penningsumma, lika i ond och god
tid, förlorade i.-väsendet sitt
existensberättigande, och den indelta räntan blev liksom
krono-tionden med vissa undantag indragen till
statsverket.
Indelningskompani, grundenheten inom den
fasta organisationen för anskaffning av
personal till Flottans bemannande, vilken 1623
skapades under benämningen
ständigabåtsmans-hållet, överenskommelse träffades då med
bönderna i Uppland och Södertörn, på Åland
och i Finland om upprättande av 4 i. (varav 2
i Finland), vartdera om 400 båtsmän. Under
Karl XI indrogos Blekinge och Möre hd i
indelningen. Från den tiden funnos 6 i., vilka,
efter den 1878 påbörjade vakanssättningen av
båtsmanshållet, numera helt avvecklats.
Indelningsverk. Det militära
indelningsverket var en organisation, som vilade på två
grundvalar: officerares, underofficerares och
vederlikars avlöning genom anvisning av
bestämda statsinkomster (räntor och
kronotionde) och av kronohemman till boställen samt
det ständiga knektehållet. I. var av
utslagsgivande betydelse för den svenska hären
alltifrån 1600-talets slut in på 1800-talet.
Indelningen av militärens löner hade förekommit
redan under Gustav II Adolfs tid; under Karl
XI genomfördes den systematiskt genom det s.k.
generalindelningsverket; likaså
försågs då militärpersonalen systematiskt med
boställen. Systemet visade sig föga smidigt under
orostider. Särsk. stora nordiska kriget
medförde allvarliga kriser. Den första inträffade, då
en stor del reg. efter slaget vid Poltava måste
nyuppsättas och Kronan måste tänka såväl på
de nytillsatta ”interimsofficerarna” som på de
fångna. Principen blev i allm. den, att
löneförmånerna delades mellan båda befattningshavarna,
varvid den bortavarandes familj fick sitta kvar
på bostället. Efter katastrofen vid Tönningen
1713 måste ett antal reg. för andra gången helt
nyuppsättas och lönerna alltså i ett stort antal
fall tredelas. — Under frihetstiden
uppblomstrade det i flera avseenden fördärvliga systemet
med tjänsteköp enl. av Krigskollegium fastställd
taxa. Systemet upphörde 1833 i samband med
reglering av indelta arméns löner. — Samtidigt
som det egentliga i. ordnades, upptogs frågan
om knektehållet. Dittills hade
rekryte
ringen av manskapet mestadels skett genom
utskrivning. Någon stående armé hade ej
existerat, om man bortser från en del värvade trupper.
Ett undantag utgjorde trupperna från Dalarne
och en del av Norrland, vilka sedan Gustav II
Adolfs tid hade karaktär av ”ständigt
knekte-håll”, d. v. s. de existerade och underhöllos
ständigt, i fred som krig. Systemet hade införts
på vederbörande landskaps begäran och ansågs
även fördelaktigt för Kronan. Vid 1680 års
riksdag ifrågasattes systemets införande även i
övriga landskap; dock blev det den gången
antaget endast i Finland. Vid 1682 års riksdag
framlade konungen ett generellt förslag om
ständigt underhåll inom landskapen av reg.,
vartdera om 1,200 man. Sedan bondeståndet, som
saken eg. gällde, antagit förslaget, tillkom ett
riksdagsbeslut i form av kontrakt mellan
konungen och de olika landskapen. Småland och
Västergötland biträdde icke beslutet i denna form
utan antogo först i slutet av 1680-talet det
ständiga knektehållet. De forna danska landskapen,
Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, stodo
utanför denna organisation. — Genom systemets
antagande hade allmogen dels förpliktat sig att
städse hålla vederbörligt reg. fulltaligt, alltså att
svara för rekryteringen av detsamma, dels
åtagit sig praktiskt taget allt, som hörde till
underhållet. Från K. m:ts sida lovades till gengäld
härför frihet från utskrivning för den
lantbrukande befolkningen, d. v. s. den, som deltog i
knektehållet. — Systemet gällde förutom inf.
även flottan (båtsmanshållet, se
Indelningskompani), under det att rytteriet uppsattes
genom rusthållet. — R o t e r in ge n, d. v. s.
fördelningen på jorden av knektehållet, uppdrogs,
liksom förut indelningen, åt särskilda
provinskommissarier. Deras åligganden bestod i:
uppteckning av hemmanen och fördelning av
desamma på rotar alltefter storlek — varje rote
skulle uppsätta en soldat —, varefter rotarna
sammanfördes till kompanier om 150 nummer.
Kompani- och reg.-områdenas gränser jämkades,
så att bördan blev i möjligaste mån rättvist
fördelad. — Från rotering befriades adelns
sätes- och tillhörande gårdar inom rå och rör,
rustningshemman m. fl. — I regel skulle varje
rote svara för sin soldat; dock hände det, att
socknarna bildade föreningar för gemensam
anskaffning av legomedel. Betr, tjänstetiden var
urspr. stadgat, att soldaten skulle tjäna, ”så
länge han förmådde”. Den vanliga åldern för
avsked blev sedermera 55 år. —- Soldatens
underhåll utgjordes, förutom lega om i regel 100
dal. kmt., av lön, i regel 35 dal. kmt., vidare
hemkall, bestående av ett spannland jord, äng
till 2 lass hö samt torp med uthus; mundering
och underhåll skulle rotebönderna bestå. —
Under stora nordiska kriget ställdes den indelta
armén på hårda prov. Systemets svaghet var
bristen på reserver. Karl XII sökte skapa
sådana, dels genom att förordna om
vargerings-el. reservkarlar (1 å 2 per sn), dels genom att
av rotarna utkräva knektar utöver den ord.
stammen. På sistn. sätt tillkommo först de s. k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
