Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hönshylte—Kvarnamåla järnväg - Hönskolera, Hönspest - Hönsraser - Hönssjukdomar - Hönsskötsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’93 Hönskolera, Hönspest—Hönsskötsel 794
m. spårvidd, genomlöper den för sin fruktodling
bekanta Urshultsbygden och förenar Norraryd på
järnvägen Karlshamn—Vislanda med Kvarnamåla
på järnvägen Ronneby—Växjö. H. öppnades för
trafik 1900 och förstatligades 1943.
Hönskolera, Hönspest, se Hönssjukdomar.
Hönsraser, se Höns.
Hönssjukdomar. Första åtgärden vid
sjukdomar hos höns bör vara att omedelbart avskilja
de sjuka, då många h. äro i hög grad smittsamma.
Farsotsartade h. äro hönskolera, hönspest och
hönstyfus (vit diarré hos kyckling).
Hönskolera är en hastigt förlöpande
sjukdom, som angriper allt fjäderfä. Symtomen äro
hög feber, stark törst och häftig diarré med
slutligen vattentunna, vitaktiga avföringar;
andningen är besvärad, rosslande, och kam och haklappar
antaga en blåröd färg. Döden inträffar vanl.
inom ett par dagar, och dödligheten uppgår till
90—95 °/o. Sjukdomsorsaken är en specifik
bakterie, som hos de sjuka djuren förekommer i
nästan alla organ. Smittan sprides hastigt genom
foder och dricksvatten, som förorenats av djurens
avföringar; inkubationstid blott 1—2 dagar. För
bekämpande av hönskolera ävensom av hönspest
och hönstyfus ha författningar tillkommit.
Hönspest angriper företrädesvis höns, mera
sällan gäss och ankor. Symtomen äro huvudsaki.
desamma som vid hönskolera men förloppet ännu
våldsammare, och döden inträder nästan
undantagslöst inom ett par dagar. Sjukdomsorsaken är
ett ultravisibelt smittämne.
Hönstyfus är en ytterst smittsam sjukdom,
som förorsakar stor dödlighet bland kycklingar.
Karakteristisk är en vit flytning från kloaken,
som sammanklibbar dunen däromkring; intill 60—
70 «/o av kycklingarna dö. Orsaken är en
para-tyfusbakterien närstående bakterie {bacterium
pullorwm). Äldre höns kunna hysa smittämnet i
äggblåsorna och äggledaren, varigenom
kycklingen redan vid kläckningen kan vara behäftad med
sjukdomen. Denna är numera inhemsk.
Hönsdifteri är en (även hos fasaner och
duvor förekommande) smittsam sjukdom, som
består i en inflammation i svalget och angränsande
delar. Sträcker sig inflammationen till
struphuvudet, inställa sig en pipande el. skrikande hosta,
besvärad andning samt i svårare fall död genom
kvävning. Sjukdomsorsaken är ett ultravisibelt
smittämne; behandlingen består i pensling av de
angripna ställena med sublimatlösning (1 1,000),
1 «/o lapislösning el. jodsprit.
Gapmask är en hos kycklingar, fasan- och
ankungar förekommande smittsam sjukdom,
beroende på en i luftstrupens slemhinna
parasiterande rundmask, Syngamus trachealis. De angripna
djuren spärra ofta upp gapet, rista på huvudet
och hosta el. nysa för att befria sig från
parasiten; sjukdomen medför i svårare fall död genom
kvävning. Behandling är lönlös. Till
förekommande av sjukdomens spridning bör marken i
kycklinggården beströs med ett tjockt lager
koksalt el. kalk el. övervattnas med 10 %
karbolsy-relösning ocli sedan ej på 1-2 år användas för
kycklingar.
Tuberkulos hos höns orsakas av en
specifik art av tuberkelbacillen och
kännetecknas av gula, ostiga härdar i levern, mjälten
och tarmväggen. — Vitblodssjuka
(leukemi), en av de nu vanligaste h., är en i olika
former uppträdande blodsjukdom, som förlöper med
nybildningar i de blodkroppsbildande vävnaderna.
Symtomen äro bleknande kam och tilltagande
av-magring. — Gikt hos höns är en
ämnes-omsättningssjukdom med utfällning av vita
urin-syrekristaller på hjärta, bukhinna och njurar.
Symtomen äro blåfärgning av kam, haklappar och
hud, diarré och avmagring. Döden följer vanl.
inom några dagar. Djuren böra skyddas mot
förkylning samt grönfoderransonen ökas och
äggviteämnena minskas i fodret. —
Hönsförlamning (hönsparalysi) är en på senare år
uppträdande sjukdom, som synes vara orsakad av
samma virus som vid leukemin. Huvudsaki. 6—12
mån. gamla höns angripas. Symtomen äro vanl.
ensidig förlamning av ben och vingar samt
förändringar i regnbågshinnan. Behandling är lönlös,
och djuren böra slaktas på tidigt stadium. — Av
parasitära h. är c o c c i d i o s (se d. o.) den
vanligaste. — Benskorv el. kalkben hos
höns orsakas av ett skabbdjur {Cncmidocopt.es
mutans), som lever under hornplåtarna på
tar-sen. Härvid uppstå inflammatoriska
förändringar, varigenom denna förtjockas, blir skorvig och
synes täckt av en kalkliknande massa.
Hönsskötsel är i Sverige en omfattande
binäring till jordbruket. Den började taga fart under
1880-talet. Sveriges allmänna
fjäder-fäavelsförening, som bildades 1898 cch
äger underavd. i nästan alla län, har kraftigt
bidragit till h:s förkovran.
Hönshuset bör helst ligga på en
sluttning-åt s. på lerfri mark, skyddat mot skarpa vindar.
Det bör ha dubbla brädväggar med fyllning,
rått-fritt golv, dubbelt tak, innanfönster, stora
fönster, god luftväxling samt förses med rymlig,
gräsbevuxen gård, planterad med fruktträd och
buskar. I allm. är hönans äggläggning rikligast
under 1 :a produktionsåret, något lägre under 2:a
och minskas avsevärt under 3:e året. Utgallring
måste därför äga rum vid 2Ü2 års ålder. Hönan
bör ej användas till avel förrän vid 2 års ålder;
tuppen brukas redan i-årig. För de mindre
raserna, t. ex. Leghorn, är det nog med 1 tupp till
15—20 hönor, för de större 1 tupp till 8—12
hönor. För kläckning bör till ruvning väljas en
lugn och pålitlig, helst äldre höna, som placeras
på 12—15 ägg av högst 14 dagars ålder, helst 2—6
dagar gamla; ruvningen är slut på 21 dagar.
Genom artificiell kläckning i maskin kan ett större
antal bekvämare utkläckas. Kycklingen uppfödes
enklast och bäst med torrfoder (frö, gryn och
småsäd), som ges från 24 timmars till omkring
10 veckors ålder, samt grönfoder och animaliskt
foder (råa ben, kött, köttmjöl el. dyl.). Efter 10
veckor fordras kycklingarna som äldre höns;
dock bör man då ge dem något mer animaliskt
foder. Kycklingarna böra helst först fullvuxna
sammanföras med de äldre. Dessa utfordras
billigt och förmånligt med mindre mängder gröpe,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
