Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hårsjukdomar - Hårstjärnor - Hårsäcksdjur(et) el. hårsäkcskvalster - Hårsärv - Hårtefjärden - Håruppsättning - Hårvatten - Håsjö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
675
Hårstjämor—Håsjö
676
Hårstjärna.
(atrofisk) och hårpapillerna försvinna, varför en
återväxt av håret är omöjlig. Orsaken kan vara
ärftligt betingad. En annan form av håravfall
är den, där kala fläckar uppstå på kort tid men
där hårbottnen icke är synbart förändrad; ofta
återväxer håret på dessa ställen efter månader
el. år. Bland orsaker, som kunna framkalla
håravfall, märkas hårsvamp (favus, trichophytia),
akuta infektionssjukdomar, syfilis, rosfeber,
eksem m. m. Hårfärgens övergång från svart,
brunt etc. till vitt beror på en absolut el.
relativ brist på färgämne (pigment) och ökad
luft-halt i varje hårstrå.
Hårstjärnor, Crinoidea, utgöra en klass bland
tagghudingarna. De utmärkas av att de antingen
under hela livet eller endast på larvstadiet sitta
fast vid
havsbottnen medelst en
lång, av
kalkplattor bildad stjälk,
som utgår från
ryggsidan.
Kroppen är till formen
konisk med
uppåt-riktad basyta, i
vars mitt
munöppningen sitter,
omgiven av 5—io
vanl. förgrenade
armar. Dessa äro
på översidan
försedda med en
längs-gående ränna, vari
de tentakelliknande [-ambulakralfötter-na-]
{+ambulakralfötter-
na+} (se
Tagghuding-ar) ligga. Alla h.
finnas i havet och
livnära sig av
mikroskopiska organismer. Bland de
fåtaliga formerna må nämnas de fastsittande
Pentacrinus-arterna från Atlanten och Stilla
havet, där de leva på större djup, och de ostjälkade,
krypande eller simmande Comatula- (An tedon-)
arterna, vilkas larver äro försedda med stjälk
och fastsittande. De leva på ringa djup och
förekomma även vid Sveriges västkust.
Hårsäcksdjur(et) el. hårsäckskvalster,
Demo’dex, mycket små, starkt förlängda
kvals-ter, vilka leva i däggdjurens hårsäckar och
talgkörtlar. Under det att människans h. är alldeles
ofarligt, orsakar den hos hunden förekommande
formen en mycket farlig, ofta dödlig sjukdom,
som yttrar sig i att håret faller av och huden
inflammeras, svullnar och blir varig.
Hårsärv, bot., se Zannichellia.
Hårtefjärden, fiskläge i Jättendals sn i
Hälsingland.
Håruppsättning. Att på ett mer el. mindre
konstmässigt sätt kläda sig i håret — frisera det
— synes hos både män och kvinnor ha varit sed
sedan urminnes tider. Redan de egyptiska
männen buro krusat och på axlarna nedhängande hår.
Hos greker och romare växlade kortklippt och
hängande hår, men hos de övriga kulturfolken
ha männen oftare burit långt än kort hår ända
till 1500-talet, då ringkragen och halskråset
gjorde det obekvämt med det långa håret. Med den
nedvikta kragen på 1600-talet följde åter långt
hår (å 1’enfant), som man på 1670-talet fann
bekvämare att ersätta med peruk (se
Allongepe-ruk). Enär det blonda håret ansågs vackrast,
började man under 1700-talet pudra håret, och
allongeperuken ersattes med en vit peruk,
omknuten i nacken. Håret var då uppstramat från
pannan över en valk (tupé), från tinningarna
bakåt lågo två horisontala lockrullar, och
bakhåret omknöts med ett band, antingen i pung
eller i hårpiska. Under revolutionen försvann
peruken men ej genast det långa håret, som dock
helt bannlystes under kejsardömet. Under
1800-talets förra hälft buro de elegantare männen
håret längre vid öronen, så att det där bildade
små lockar (”polkalockar”). Fr. o. m. 1800-talets
senare hälft ha männen vanl. brukat låta
kortklippa håret.
Utslaget hår kännetecknade in i medeltiden
ungmön; hustrun täckte håret nästan helt och
hållet. På 1500-talet buro kvinnorna håret
uppsatt, helt el. delvis dolt av en huva eller omlagt
med nät. Mot 1600-talets mitt uppstod bruket
att vid sidorna bära halvkort, krusat hår, men
lika ofta var det enkelt tillbakastruket från
pannan med nackhåret uppsatt i korg. Under
1600-talets senare del och början av 1700-talet bars
håret hängande i lockar på axlarna och med små
karakteristiska, mot varandra vända lockar i
pannan. Under större delen av 1700-talet pudrade
damerna håret eller buro vit peruk. Håret var
först lågt uppkammat från pannan, men frisyren
växte under 1770- och 1780-talen, och då räckte
det egna håret alls icke till. Perukerna bortlades
mot 1700-talets slut, ävenså pudret, och håret
kammades mera naturligt men hängde
fortfarande i lockar på axlarna. T och med Napoleontidens
antikisering av klädedräkten blevo h. enklare. I
slutet av 1830-talet benades håret slätt i pannan,
fick hänga i lockar vid öronen samt lades i platt
hårkorg i nacken. Senare slätkammades det ofta
över öronen. På 1860-talet kom den i nät
inlagda hårpungen (chinjong) i bruk, men redan
nästa årtionde hade man tröttnat på den låga
frisyren, och man använde 1 ö s h å r i mängd,
om icke det egna håret var ovanligt rikt.
Löshåret försvann på 1880-talet, och man klippte
lugg i pannan, men det övriga håret vreds till
en vertikal rulle från nacken och upp på hjässan,
där knuten lades. Denna kamning kallades
Odettekamning. Olika sätt att anlägga
hårknuten, än på hjässan, än långt ned i nacken,
ha följt på varandra, men luggen höll i sig till
in på 1900-talet, då den efterträddes av det över
en valk uppkammade håret, som bildade liksom
en gloria. Se vidare Frisyr och Dräkt.
Hårvatten, se Kosmetiska medel.
Håsjö, socken i Jämtlands ö. domsagas
tingslag, n. ö. om Bräcke; 338,40 km2, 1,537 inv. (1951).
Omfattar höglänta skogsplatåer kring småsjöar,
däribland Singsjön (261 m ö. h.), i Ljungans och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
