Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Håkansson, 2. Anders af - Håkantorp (socken) - Håkantorp (järnvägsknut) - Håkon (Haakon, Hakon) - Håkon Adalsteinsfostre, den gode (norsk konung) - Håkon Toresfostre (norsk konung) - Håkon Härdabred (norsk konung) - Håkon Sverresson (norsk konung) - Håkon Håkonsson, den gamle (norsk konung) - Håkon Magnusson, Hålägg (norsk konung) - Håkon Magnusson (norsk konung) - Håkon VII (norsk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
657
Håkantorp—Håkon
658
dena. Han deltog i
riksdagarna 1792 och
1800 (vid bägge led.
av hemliga utskottet).
Han blev 1800
landshövding i Blekinge,
adlad 1801 med
namnet af H. och frih.
1809. Efter Gustav IV
Adolfs avsättning
utarbetade H. på
regeringsuppdrag ett
förslag till ny
författning, ”Håkanssonska
förslaget”, som i flera
hänseenden låg till grund för den slutliga
regeringsformen. H. blev 1812 president i
Kommerskollegium. H. slöt sin ätt. Han var
kunnig, skicklig, snarfyndig och oförfärad samt
god talare. Om H:s förslag till regeringsform
se uppsatser i Hist. Tidskr. av N. Höjer (1910)
och C. G. Edelstam (1916). — Litt.: P.-A.
Lange, ”A. H. som politiker och ämbetsman
1789—-1800” (1940).
Håkantorp, socken i Skaraborgs län, Gudhems
härad, inom Falbygden, n. om Falköping; 6,88
km2, 147 inv. (1951). Genomflytes av Slafsan.
317 har åker. Egendom: Äspås. Kyrkan är
ombyggd 1842. Ingår i Stenstorps, Brunnhems, S.
Kyrketorps, Segerstads, Val torps och H :s
pastorat i Skara stift, Falköpings kontrakt; tillhör
storkommunen Stenstorp.
Håkantorp, järnvägsknut i Levene sn i
Västergötland.
Håkon (Ha a kon, Hakon), norska
konungar.
1) H. Adalsteinsfostre, kallad H.
den gode (d. omkr. 960). Han sändes till
konung Ethelstan av England för att uppfostras.
Efter hemkomsten därifrån blev han i strid med
brodern Erik Blodyx Norges konung; han
företog tåg mot Götaland och Danmark och
underlade sig därvid Själland och väl även Skåne. Han
föll i strid med Erik Blodyx’ söner. Sannolikt
uppfostrad i kristen tro i England, antog H. i
Norge hedendomen.
2) H. T o r e s f o s t r e (d. 1095), son till
Harald Hårdrådes son Magnus, som en tid var
sam-regent med Olof Kyrre. H. korades 1093 efter
Olofs död till konung, då däremot hans kusin
Magnus Barfot hyllades i Viken. Det var i
Trön-delagen och på Oplandene H. fick anslutning.
Förhållandet mellan de två konungarna skildras som
dåligt.
3) H. Härdabred, ”axelbred” (1147—62),
son till konung Sigurd Munn. H. togs redan vid
tio års ålder (1157) till konung av ett
upprors-parti, som var missnöjt med Inge Krokryggs
regemente. Stridigheterna upphörde vid Inges död
i slaget vid Oslo 1161; H. hyllades som hela
Norges konung men omkom 1162 i strid mot den av
Danmark understödde tronkrävaren Magnus
Er-lingsson.
4) H. Sverresson (d. 1204), konung
Sverres son, valdes efter faderns död till konung
(1202). Han försonades med ärkebiskopen men
dog 1204.
5) H. Håkonsson, den gamle (1204
—63), den föregåendes oäkta, postume son. H.
hyllades efter konung Inges död 1217. Det spända
förhållandet mellan H. och Inges halvbror, den
äregirige Skule Bårdsson, utjämnades därigenom,
att Skule som jarl sattes att råda över en
tredjedel av landet. Efter baglerkungen Filips död
slöto sig de gamla baglerhövdingarna till H.
Slitungar och ribbungar voro nya upprorsflockar,
som intill 1227 oroade landet; 1239 antog Skule
kungatitel, vann seger över H. men dräptes 1240.
Med Skules fall slutade de inbördeskrig, som i
mer än hundra år hade sönderslitit Norge, och
1247 lät H. kröna sig. Under H :s regeringstid
gick Norge framåt i välstånd och makt, de djupa
såren från inbördeskrigen läktes, och H. åtnjöt
även i utlandet stort anseende. 1261 lade H.
Grönland under sin spira, och 1262 uppgav det
av inre oroligheter svårt hemsökta Island sin
självständighet samt slöt sig till Norge. H.
ägnade sig åt lagarnas förbättring och avskaffade
järnbörden som bevisningsmedel. Nya städer
grundlädes. I H :s yttre politik märkes ett krig
mot Skottland, varunder han 1263 dog på
Orkney-öarna.
6) H. Magnusson, kallad H å 1 ä g g,
”högben” (1270—1319), Magnus Lagabötes son.
H. fick redan under faderns levnad titeln
hertig och förde under sin broder Erik Magnussons
regering nästan självständigt styrelsen över en
del av s. Norge. Vid broderns död 1299 besteg
han tronen och fortsatte kriget med Danmark,
tills fred slöts i Köpenhamn 1309. Sedermera
inblandade han sig i striden mellan Magnus
Ladulås’ söner. H. upphävde lendermansvärdigheten
samt tillsatte i stället tid efter annan lagmän och
sysselmän, vilkas åligganden han noga bestämde.
Med klokhet begagnade han sig av stridigheterna
mellan ärkebiskop Jörund och hans kapitel för
att inskränka prästerskapets makt. Mindre
framgång hade han i sina försök att stävja
hanseater-nas välde i Norge. Med Eufemia, en prinsessa
från Rügen, hade han dottern Ingeborg, g. m.
svenske hertigen Erik Magnusson. H.
efterträddes av deras son Magnus Eriksson, som 1319
blèv konung även i Sverige.
7) H. Magnusson (1340—So), se Håkan,
Sverige 2).
8) H. VII (i. 1872 3/s), son till danske
konungen Fredrik VIII och drottning Louise. Han fick
i dopet namnen Kristian Fredrik Karl Georg
Valdemar Axel. Prins Karl genomgick 1889—93
sjöofficersskolan. Han blev 1896 g. m. sin kusin
prinsessan Maud av Storbritannien och Irland
(1869—1938). Under den svensk-norska krisen
1905 erbjöds redan i aug. under hand norska
kronan åt prins Karl; först 31 okt. bemyndigade
stortinget regeringen att öppet inleda
underhandlingar med prinsen. Kungavalet ägde rum 18
nov.; två dagar senare mottog prinsen valet,
antog som konung namnet H. och gav sin son
Alexander (f. 1903) namnet Olav. H. har som
konung hyllat strängt konstitutionella principer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
