Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
351
Hjäma
352
las h järnvindlingar (gyri). De tidigast
uppträdande fårorna äro så djupa, att de
åstadkomma inbuktningar på hjärnventriklarnas
väggar; dessa fåror benämnas fissurae. De senare
uppkomna fårorna benämnas sulci. Den först
bildade fåran av detta slag kallas centralfåran
(sul-cus centralis). Den går snett nedåt framåt på
mitten av vardera hemisfärens utsida och
avgränsar stora h:s pannlob från dess hjässlob (se
fig. 2). Nedanför hjässloben och baktill direkt
övergående i den senare ligger tinningloben. Ännu
längre bakåt övergå dessa utan någon skarp
gräns i nackloben. Den djupa fåra, som intränger
mellan pann- och hjässloben å ena sidan och
tinningloben å andra sidan, kallas fissura cerebri
lateralis Sylvii (se fig. 2). På mediala sidan av
storhjärnhemisfärerna finns centralt en särskild
lob, vilken nästan ringformigt omsluter
hjärnbal-ken. Denna lob benämnes ringloben (gyrus
cin-guli, se fig. 3). På pannlobens undersida
utvecklas ett framåt riktat utskott, som ovanför silbenet
slutar med en klubbformad ansvällning (bulbus
olfactorius), i vilken de från nässlemhinnan
kommande luktnervtrådarna intränga. Denna bildning
kallas luktloben (lobus olfactorius), och bakåt
övergår den i ringloben. Luktlob och ringlob
utgöra tillsammans lukthjärnan. Betr, namnen på
och formen av övriga vindlingar och fåror se
fig. 2 och 3.
Hos 1 a n s e 11 f i s k e n, det lägsta av alla
ryggradsdjur, består h. endast av en obetydlig
utvidgning av neuralröret. Hos alla andra
ryggradsdjur återfinnas däremot samtliga fem
ovannämnda hjärnblåsor mer el. mindre utvecklade.
Till jämförelse med h. hos fiskar, grod- och
kräldjur samt fåglar (fig. 4—7) har medtagits
en schematiserad bild av människohjärnan (fig
8), där man framför allt lägger märke till de
enormt kraftigt utvecklade storhjärnhemisfärerna
(i och k).
Tyngdpunkten för den specifikt mänskliga
hjärnutvecklingen ligger i hjärnbarken el.
manteln. Även de högst stående aporna, t. ex.
gorillan, vars h. mest påminner om människans, har
endast tredjedelen så stor hjärnbark som
människan. Hjärnbarken utmärker sig av en höggradig
vävnadsdifferentiering. Hos människan har man
särskilt icke mindre än 200 olika histologiska
fält med olikartad byggnad. Den mänskliga
hjärnbarkens totala yta har mätts till 220,000
mm2. Barken innehåller i sin helhet enl. nyare
beräkningar 14 milliarder nervceller. Då varje
nervcell genom en mängd utlöpare är förenad
med andra nervceller på längre el. kortare
avstånd från densamma, innebär detta en
oöverskådlig mängd möjligheter för funktionellt
samarbete mellan h:s celler.
I hjärnbarkens funktion ingår att analysera
alla de olikartade impulser, som strömma mot
vår organism, och att samordna dem till en enhet.
Vår rumsuppfattning är t. ex. baserad på såväl
syn och hörselvestibulära impulser som på
känselimpulser. Om denna kongruens störes genom
sjukdomar i något av dessa orienteringsorgan,
uppstår en villrådighet i vår orientering, som vi
uppleva psykiskt i form av svindel. Det
ostörda samarbetet mellan hj ärnområdena är
betingelsen för den funktionella enhetsprestation, som
ligger bakom personligheten el. den psykiska
j agfunktionen. Man har länge försökt
utröna de funktionella olikheterna i olika delar av
hjärnbarken. Det är numera med bestämdhet
fastställt, att de olika histologiska fälten motsvara
olika funktioner (jfr fig. 9 A och B). Vi veta
med säkerhet, att i främre centralvindeln
(framför centralfåran) ligga stora pyramidformade
ganglieceller, vilkas nervutskott sträcka sig under
namnet pyramidbanan genom den s. k.
inre kapseln till hjärnnervernas motoriska
kärnor och ända ned till ryggmärgens motoriska
celler i framhornen. Längst upp vid mantelkanten
i denna bakregion utlösas rörelser från foten och
benet, längst ned vid fissura Sylvii rörelser från
huvudet och i mellanområdet rörelser från armen
och spec. fingrarna. Främre centralvindlingen är
hjärnbarkens motoriska centrum, och
pyramidbanans funktion är att förmedla impulserna
för de rörelser, som ingå i vår finare motoriska
anpassning mot yttervälden. Skador på
pyramidbanan leda till halvsidig förlamning (h e m
i-plegi). De senaste årens forskningar ha givit
vid handen, att med elektrisk retning av
hjärnbarken rörelser kunna utlösas även från andra
delar än den egentliga motoriska precentrala
barken. Från periferien av den utbredda hemisfären
kunna t. ex. rörelser framkallas från ögonen och
från armen och benet. Synsinnets
centrum är förlagt på båda sidor om fissura
calca-rina i occipitalloben. Skada här leder till halvsidig
blindhet (hemianopsi). Det motoriska och
synsinnets centra äro de enda, som med visshet
fastslagits. Smakens och luktens centra
anses förlagda till tinninglobens främre, inre yta
(kring fissura hippocampus), den del av h., som
benämnes hippocampus el. ammonshornet.
— När en sinnesyta, vilken som helst, utvecklar
sig i nervsystemet, uppträda de nytillkommande
delarna icke koncentriskt som apposition i
ränderna utan excentriskt, d. v. s. insprängda i
mitten av ytan. Detta är också principen för
barkutvecklingen. Vi finna, om hemisfären
ut-bredes i ett plan, den äldsta delen, 1 u k t h j ä r
-n a n, i periferien. Vi se i övrigt de olika centra
placerade längre ut mot periferien, ju högre
deras utvecklingshistoriska ålder är. Längst ut i
tinningloben ligger smakens centrum. Synbarken
ligger likaledes långt ut. Hörseln, som
tillkommit mycket senare än de nämnda sinnena, är
representerad betydligt längre in i övre
tinningloben. Kroppssensibiliteten är representerad i
centrala områden i parietalloben och bakre
centralvindeln. I detta känselcentrum finna vi,
att handen upptager det mest centrala området.
Den utgör det mest fulländade rörelseorganet i
människans kropp. — Den mänskliga hjärnbarken
skiljer sig från djurens särsk. därigenom, att
mellan dess primära sinnescentra infällts nya
barkområden i pannloben, i parietalloben och i
tinningloben. Dessa centra anses förmedla samarbetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
