Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjo (stad) - Hjo (landskommun) - Hjon - Hjonelag - Hjort - Hjort, Daniel - Hjort, Johan - Hjort, Karl-Gustaf - Hjort, Peder - Hjortbagge - Hjortdjur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
331
Hjo—Hjortdjur
332
1400-talet fick H. sina första
stadsprivi-legier.
Hjo, landskommun och -församling i
Skaraborgs län, Kåkinds härad, vid Vättern; 33,23 km2,
872 inv. (1951). Omfattar den kring staden Hjo
belägna delen av Guldkroken samt i v.
nordligaste partiet av Hökensås. 1,503 har åker.
Egendomar: Sjöbonäs, Åsen, Grenabo. Landsförs. har
ett kapell av trä, men kyrkan i staden är
gemensam för båda församlingarna. Ingår i H.
stads-och landsförsamlingars pastorat, Skara stift,
Kåkinds kontrakt. H. inkorporeras 1952 med Hjo
stad.
Hjon, se Hjonelag.
Hjonelag, äktenskap. Ordets första del är det
fsv. hjon, som betyder till ett hushåll hörande
person, familjemedlem el. tjänare, i plur. särsk.
äkta makar.
Hjort, se Hjortdjur.
Hjort, Daniel, lyckoriddare (d. 1615),
förebild för hjälten i J. J. Wecksells sorgespel
”Daniel Hjort”; bördig från Småland. Han var
student 1597, då han uppehöll sig på det av hertig
Karl belägrade Åbo slott och bidrog till
besättningens myteri. Efter studier i utlandet, där han
tog magistergraden, anställdes han i kansliet och
erhöll av Karl skiftande uppdrag; bl. a. företog
han 1601—11 flera betydelsefulla resor till
Lappland och Finnmarken och sändes 1607 på en
beskickning till Ryssland. Han blev även adlad.
Med Karl IX:s död var hans verksamhet i
statstjänst i huvudsak avslutad. Han dräptes under ett
dryckeslag i Stockholm våren 1615. H:s litterära
alstring utgöres av en rad latinska
hyllningskvä-den. — Litt: N. Ahnlund, ”Svensk sägen och
hävd” (1928).
Hjort, Johan, norsk fiskeribiolog (1869—
1948). H. blev 1897 chef för biologiska stationen
i Dröbak, 1900 medlem av fiskeristyrelsen och
1906 fiskeridirektör i Norge. 1921—39 var han
prof, i marin biologi i Oslo. Jämte engelsmannen
John Murray ledde H. 1910 den stora Michael
Sarsexpeditionen för Nordatlantens utforskande
(populär redogörelse ”Atlanterhavet”, 1912). H.
intresserade sig särsk. för de allmänna problemen
inom fiskeribiologien, vilket bl. a. kom till
uttryck i arbetet ”Fluctuations in the great
fishe-ries of Northern Europé” (1914), samt för sill-,
torsk- och räkfiskena. Även åt valfångsten
ägnade han uppmärksamhet, var ordf, i en norsk
valfångstkommission och deltog själv i en
fångstexpedition till Antarktis. H. var 1938—48
president i Internationella rådet för havsforskning,
i vilket han redan vid starten blev delegerad för
Norge och v. president och för vilket han
nedlagt ett betydelsefullt arbete. — Som filosofisk
förf, framträdde H. med arbetena ”The unity
of sciense” (1921), ”Keiserens nye klær” (1930),
en energisk uppgörelse med de modernaste
teorierna inom naturvetenskapen, ”Individet og dets
verden. Den biologiske renessanses filosofiske
problemer” (1943), ”Krigen, det store
folkebe-drag’’ (1945) m. fl.
Hjort, Karl-Gustaf Magnus, ingenjör,
ämbetsman (f. 1892 24/7), civilingenjör 1917, anställd
vid Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vid
C. Insulanders byrå 1917—29, vägkonsulent 1929
—30 och vägingenjör i Kalmar län 1930—36, i
Gävleborgs län 1936—43. H. blev extra byråchef
i Kommunikationsdep. 1933, överdir. i Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen 1943, 1946 jämväl
souschef, samt generaldir. och chef 1949.
Hjort [jårt], Peder, dansk författare (1793
—1871). Han var 1822—49 lektor i tyska vid Sorö
akad. samt bodde därefter i Köpenhamn med
professors titel. H. utövade ett omfångsrikt
författarskap och deltog i tidens litterära och
vetenskapliga debatter; bekant är hans angrepp på
Bagge-sen, ”Tolv paragraffer om Jens Baggesen” (i
Athene 1816). Bland H:s övriga arbeten må
nämnas det egendomliga, halvt självbiografiska, halvt
kritiska verket ”Kritiske bidrag til nyere dansk
tænkemådes og dannelses historie” (4 bd, 1852
—67) och brevsamlingen ”Udvalg af breve fra
mænd og qvinder til P. Hjort” (2 bd, 1867—69).
Hjortbagge, dets. som ekoxe (se
Ekoxesläktet).
Hjortdjur, Ce’rvidae, en fam., tillhörande avd.
idisslare av de partåiga hovdjuren. Dess horn
äro greniga, av ben bestående utväxter från
pannbenet, vilka årl. fällas. Endast hannarna bära
horn, en regel, från vilken blott renkon är ett
undantag. Två släkten, myskdjuret och
vattenrådjuret, sakna horn. H. äro vackra, smärt byggda
djur med höga ben, väl utvecklade lättklövar och
kort svans. I överkäken saknas framtänder och
i regel även hörntänder. Kindtänderna äro
streck-tecknade och till antalet sex i varje käkhalva.
Födan utgöres av gräs, löv, knoppar, unga skott,
bark o. dyl. Honan, som benämnes hind (el. hos
de större arterna ko), kalvar i allm. blott en
gång årl. och föder i regel en kalv. Hos några ar-
Hornen hos olika hjortsläkten.
1 spetshjort, 2 huemul, 3 axishjort, 4 manhjort, 5
sika-hjort, 6 dovhjort, 7 älg, 8 rådjur, 9 ren, 10 sju
utvecklingsstadier av kronhjortens horn. I samtliga fig. är
hornstammen vit, ögontaggen svart, mellantaggen
streckad och baktaggen punkterad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
