Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herculano de Carvalho e Araujo - Hercules - Hercynia - Hercyniska bergssystemet - Hercyniska skogen - Herczeg, Ferenc - Herdabrev - Herdal, Harald - Herdaminne - Herdecke - Herdedikt (eklog) - Herdedrama - Herder, Johann Gottfried von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
Hercules—Herder
200
för tankedjup, lärdom och kritisk läggning. H.
ledde utgivningen av ”Portugaliae monumenta
historica”. Samlade föreligga H:s poetiska verk
i ”Poesias” (1850; många uppl.); hans mindre
prosaskrifter återfinnas i ”Opusculos” (8 bd.
1876—1901).
He’rcules, se Herakles.
Hercynia, lat. namn på Harz.
Hercyniska bergssystemet kallas ofta de
under paleozoisk tid i n. v. Europa upptornade
ar-morikanska och variskiska bergskedjorna. Även de
förkastningssystem, som i Nordtyskland ha
samma riktning (från n. v. till s. ö.) som Harzbergets
strykningsriktning, kallas stundom hercyniska.
Hercyniska skogen (lat. Her cy’nia si’lva),
hos flera klassiska författare namn på
skogstrakterna i mellersta Tyskland, n. om Donau,
mellan Rhen och Karpaterna.
Herczeg [hä’rtsäg], F e r e n c, ungersk
författare (1863—1950). När hans första roman,
”Fenn és lenn” (1890), prisbelöntes, tog han
anställning vid tidn. Budapesti Hirlap. Där
publicerade han sina första noveller samt (1893 ff.) den
välkända berättelseserien om de friska och
uppsluppna ”Flickorna Gyurkovics” och ”Pojkarna
Gyurkovics” (flera svenska övers.). H:s yppersta
roman är ”Pogånyok” (Hedningar; 1902), en
historisk skildring från tiden för den ungerska
hedendomens sista dödsryckningar. Under 1 :a
världskriget fullbordade H. romanen
”Aranyhe-gedü” (”Guldfiolen”, 1919). H. uppträdde även
från 1895 flitigt som rutinerad dramatiker.
Herdabrev, en biskops rundskrivelse till hans
stifts präster. I sv. kyrkan utfärdar enl.
gammal sed varje nytillträdande biskop ett dylikt
brev samma dag han tager säte och stämma i
sitt stifts domkapitel.
Herdal, Harald, dansk författare (f. 1900).
H., som växte upp i ett arbetarhem i
Köpenhamn, har utg. en rad diktsaml. och
naturalistiska romaner, präglade av starkt socialt patos.
Trilogien ”Barndom”, ”De unge år”, ”Læreår”
(1944—46) är H:s självbiogr. i romanform. Ett
urval av H:s novellistik utkom 1948 under titeln
”Bisser og andre fortællinger”. Ett urval av
H:s dikter, ”Dikter 1929—1949”, utkom 1949.
Herdaminne, samling av personalhistoriska
uppgifter rörande prästerskapet inom ett stift. —
Bland svenska h. må nämnas: Göteborgs
stift: S. P. Bexell och J. G. Bexell (2 bd, 1835),
S. Pettersson och A. R. Litzén (1872) och C.
W. Skarstedt (1878—85, ny uppl. av K.
Nor-borg och S. öhrvall, 1941—48);
Härnösands stift: J. F. Biberg (3 bd, 1876—79,
oavslutad) och A. L. Bygdén (4 bd, 1923—26);
Kalmar stift: N. I. Löfgren och A. Ahlqvist
(1836—41, forts, av P. Sjöbring, 1885), G. T.
Karlberg (1909) och B. Olsson (1947 ff.);
Karlstads stift: J. Hammarin (3 bd, 1846
—49); Linköpings stift: J. L Håhl (3 bd,
1846-—53) samt J. A. Westerlund och J. A.
Set-terdahl, forts, av E. Meurling (1915 ff.);
Lunds stift: S. Cavallin (5 bd, 1854—58) och
G. Carlquist (1943 ff.); Skara stift: J. W.
Warholm (2 bd, 1871—74), forts, av R. Hjorth
(1904), samt L. A. Cederbom och C. O. Friberg
(2 bd, 1928—31); Stockholms stift: G.
Hellström (1951); Strängnäs stift: N.
Aure-lius och J. E. Follén (2 bd, 1785—1817) och K.
A. Hagström (4 bd, 1896—1901); Uppsala
ärkestift: J. E. Fant och A. Th. Låstbom (3 bd,
1842—45, suppl. av J. H. Schröder, 1845), forts,
av L. Nyström (1893); Visby stift: O. W.
Lemke (1868, suppl. 1892); Västerås stift:
J. F. Muncktell (3 bd, 1843—46), P. A.
Ljungberg (2 bd, 1880—81) och G. Ekström (1939
ff.); Växjö stift: C. O. Arcadius, J. A.
Franzén och E. A. Zetterquist, forts, av G.
Virde-stam (8 bd, jämte 2 maskinskrivna reg.-bd av
G. v. Heideken, 1921—43). Till h. kunna också
räknas de minnesteckningar över avlidna
prästmän, som utges vid stiftens prästmöten.
He’rdecke, stad i Westfalen, Tyskland, vid
banan Dortmund—Hagen; c:a 6,500 inv. H. är
bekant för ett ackumuleringskraftverk av
betydande dimensioner.
Herdedikt (eklog) kallas både en lyrisk, en
episk och en dramatisk diktning, som tar motiv
ur herdelivet el. åtm. nyttjar detta som scen och
kostym; Arkadien har oftast fått ge namn åt
landskapet. Theokritos tog sånger av Siciliens
verkliga herdar till förebild; hans efterföljare,
särskilt under renässansen och senare,
avlägsnade sig allt längre från verkligheten, och h.
slutade på 1700-talet i fadd förkonstling.
Herdedrama, en dramatisk genre, som
kännetecknas därav, att de uppträdande fingeras vara
herdar och herdinnor. Litterär gestalt fick h.
under renässansen och barocken, då det åtnjöt
stor popularitet. — Litt.: J. Marsan, ”La
pas-torale dramatique en France” (1905).
He’rder, J o h a n n Gottfried von, tysk
författare (1744—1803). Han kom 1762 till
Kö-nigsberg, där han studerade teologi och fick
anställning som lärare. H. mottog nu starka
intryck av Kant och J. G. Hamann samt,
bok-ledes, av J. J. Rousseau. 1764 blev han lärare
vid domkyrkoskolan i Riga och senare
pastorsadjunkt. Han började sitt författarskap med
”Fragmente über die neuere deutsche Literatur”
(1766—67) och ”Kritische Wälder” (1769).
Reslust och önskan att utbilda sig för en
vidsträcktare verksamhet förmådde H. att redan 1769
begära sitt avsked. Han for till Paris, anställdes
1770 som ressällskap åt arvprinsen av Eutin men
lämnade sin syssla redan s. å., då han låg
ögon-sjuk i Strassburg. Där uppsöktes han av den
unge Goethe, som av H. fick avgörande impulser
för sin utveckling. 1771 utnämndes H. till
kon-sistorialråd i den lilla lippeska residensstaden
Bückeburg, där han äktade den begåvade
Caro-line Flachsland. Genom en rad betydelsefulla
arbeten, bl. a. ”Über den Ursprung der Sprache”
(1772) och uppsatser om Ossian och Shakespeare
(1773) i den av H. och Goethe utgivna ”Von
deutscher Art und Kunst” (nytr. 1893), väckte
H. mycken uppmärksamhet och vann hänförda
vänner bland den ungdom, som just i hans verk
fann en stor del av de teoretiska grundvalarna
för sin tyskt nationella och individualistiskt na-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
