Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herbart, Johann Friedrich - Herbert, ätt - Herbert, Edward, baron H. of Cherbury - Herbert, Sir Alan Patrick - Herbert, Victor - Herbivorer - Hercegovina - Herculaneum - Herculano de Carvalho e Araujo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
dern psykologisk-pedagogisk forskning. Många
pedagoger slöto sig också till honom, bl. a. O.
Willmann, T. Ziller och W. Rein. Sina
pedagogiska tankar sammanfattade H. i ”Umriss
pä-dagogischer Vorlesungen” (1835; ”Konturer till
föreläsningar i pedagogik”, 1917). — Litt.: W.
Kinkel, ”H., sein Leben und seine Philosophie”
(1903); O. Flügel, ”H:s Lehren und Leben” (2:a
uppl. 1912); A. Herrlin, ”Sambandet mellan H:s
psykologi och pedagogik” (i ”Skrifter
tillägnade P. G. Eklund”, 1911).
Herbert [hä’bot], gammal engelsk adelsätt,
känd sedan 1300-talet; huvudmannen är sedan
1551 Earl of Pembroke; medl. av en sidogren
bära titeln Earl of Carnarvon. ,
Edward, Baron H. of Cherbury,
filosof (1583—1648). Han var 1619—24 engelskt
sändebud vid franska hovet. — Genom att skapa
idén om en naturlig religion utförde H. på det
religionsfilosofiska området en motsvarighet till
de juridiskt-naturrättsliga insatser, som gjordes
av Grotius. H. skiljer emellan den positiva
religionen och den naturliga. Den sistnämnda är
inplantad i människans förnuft som ett
instinkt-artat anlag. Grundsatserna i denna religion äro,
att det ges en gud, som är dygdens beskyddare
och lastens bestraffare, och att man bör ära
honom genom fromhet och dygd. Denna
naturliga religion, som tillhör människans väsen, är
kärnan i alla positiva religioner, fast dessa skilja
sig ifrån varandra genom tillsatser, som till stor
del gjorts av bedrägliga präster. Genom denna
sin teori räknas H. som deismens skapare. Hans
huvudverk är ”De veritate” (1624). H:s
själv-biogr. är utg. av bl. a. S. L. Lee (1886; 3:e
uppl. 1904). — Monogr. av C. Güttler (1897).
Herbert [hä’bot], Sir Alan Patrick,
engelsk författare (f. 1890). H. medarbetade i
Punch redan 1910 och knöts till denna tidskr.
1924. Han har publicerat dikter, en krigsroman
(”Secret battle”, 1920), en bohemroman (”The
water gipsies”, 1930, ”Tre män och Jane”, 1931),
juristsatirer, komiska operor, äktenskapsromanen
”Holy deadlock” (1934; ”Det oheliga äkta
ståndet”, 1935) m. m., allt präglat av gott humör,
mångsidighet och motvilja mot konventionalism.
På sv. finns även ”Huset vid floden” (1934).
Herbert [hä’bat], Victor,
irländsk-amerikansk cellist, dirigent och tonsättare (1859—
1924). Han gjorde sig mest känd som
operettkompositör. Bland hans populäraste operetter
må nämnas ”Trollkarlen vid Nilen” (1895).
Herbivorer [-vå’-] (till lat. herba, ört, och
voräre, sluka), växtätande djur.
Hercegovina [härtsegå’vina], ty.
Herzegowi-na, turk. Hersek, område i Jugoslavien; 9,138
km2, c:a 300,000 inv. H. ligger s. om Bosnien och
når med två smala landremsor mellan
dalma-tiskt område ned till Adriatiska havet. Det är
ett av kalksten uppbyggt karstlandskap, i vilket
Cvrstnica och Prenj planina på ömse sidor om
floden Narenta nå en höjd av resp. 2,228 och
2, T02 m. Somrarna äro särskilt i n. v. regnlösa
och heta, vintrarna kalla och blåsiga.
Huvudnäringarna äro jordbruk (särsk. tobak) och
bo
Herbert—Herculano de Carvalho e Araujo
198
skapsskötsel. Enda större stad är Mostar, som
har järnväg till Sarajevo och Ragusa. — H:s
historia som en i förhållande till Bosnien
självständig enhet började 1448, då Stefan Vukcic lät
utropa sig till hertig i s. Bosnien och hans område
erhöll den ungerska benämningen H.
(”hertig-dömet”). H. nåddes tidigt av den turkiska
expansionen och införlivades 1483 helt med det
turkiska väldet. 1875 utgick från H. den
upp-rorsrörelse, som slutl. 1878 ledde till den
österrikisk-ungerska ockupationen av Bosnien och H.
Efter 2:a världskriget bildar H. tills, m. Bosnien
en delstat i den jugoslaviska
förbundsrepubliken.
Herculäneum, forntida stad nedom Vesuvius
vid Neapelbukten. H. avföll från Rom under
bundsförvantkriget, återerövrades 89 f. Kr. och
blev romerskt municipium. Staden, som då
beräknas ha haft omkr. 3,000 inv., skadades av
jordbävning 63 e. Kr. och begrovs vid Vesuvius’
utbrott 79. Från 1738 ha utgrävningar
företagits, sedan man tillfälligtvis under nuv. köpingen
Resina påträffat H:s teater under c:a 20 m
tjocka vulkaniska lager. Genom de första
utgrävningarna har teatern gjorts tillgänglig, ett stort
antal skulpturer ha upptagits och förts till
museet i Neapel, en gata i staden har frilagts,
varjämte bl. a. i en villa utanför staden en
samling förkolnade men dock läsbara papyrusrullar
med filosofiska arbeten påträffats. I vår tid har
arbetet med stor kraft och modern teknik
återupptagits under ledning av A. Maiuri. Husen
återuppbyggas, s. långt man kan göra det, med
ledning av observationer i de mäktiga lagren, och
funna målningar, takrester, trävirke bibehållas
och skyddas i ursprungligt höj dläge. 1932
frilädes en parallellgata till den tidigare gatan. Båda
löpa från den dåtida havskusten (nu betydligt
framskjuten) upp emot staden. Längs
sandstranden ha legat eleganta hus med terrasser mot
havet, skyddade mot vågorna genom vågbrytande
terrassmurar. Vid gatan i övrigt ha tydligen
småborgare bott, som ordnat stora delar av sina
hus till uthyrning. Utomordentligt välbevarade
atrier och bostäder av mera grekisk typ omväxla.
Atrierna förete många intressanta, förut ej kända
drag, bl. a. påverkan från basilikan. Särskilt
intresse tilldrar sig den i vissa rum bevarade,
förkolnade möbleringen. Av småfolkets bostäder,
butiker och smärre lägenheter i andra el. tredje
våningen ger H. en mycket intressant bild. —
Litt.: A. Boèthius, ”H.” (i ”Jorden runt”, 1934);
J. Bergman, ”Pompeji och H.” (1938).
Herculano de Carvalho e Araujo [irkola’no
da karva’ljo i araujo], Alexandro,
portugisisk skald och historiker (1810—77). Hans
”A voz do propheta” (1836; Profetens röst),
politisk-religiösa dikter i Lamennais’ stil, andas
innerlig kärlek till det av revolutionen då
upprörda fäderneslandet men målar i dystra färger
dess framtid. Utom diktsamlingen ”A harpa do
crente” (1838; Den troendes harpa) skrev H.
förtjänstfulla historiska romaner, sammanförda
under titeln ”O Monasticon” (1846-—53). Hans
”Historia da Portugal” (1846—53) utmärker sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
