Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henrik II (konung av Frankrike) - Henrik III (konung av Frankrike) - Henrik IV (konung av Frankrike) - Henrik (fransk tronpretendent) - Henrik av Orléans (hertig av Aumale) - Henrik (prins av Orléans) - Henrik (fransk tronpretendent) - Henrik (greve av Holstein) - Henrik II (konung av Kastilien) - Henrik III (konung av Kastilien) - Henrik IV (konung av Kastilien)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179
Henrik
180
2) H. II, konung (1519—59), son till Frans
I och Claude de France. H. blev konung 1547.
Till rådgivare tog han konnetabeln Anne de
Montmorency, sin förre guvernör Saint-André
och hertigen av Guise. 1533 hade H. äktat
Katarina av Medici, till vilken han stod i gott
förhållande, ehuru hans väninna Diane de Poitiers
utövade än större inflytande. 1550 vann H.
Bou-logne från England. Han stödde de tyska
protestanterna gentemot Karl V och förvärvade
därigenom biskopsdömena Metz, Toul och
Ver-dun. I freden i Cateau-Cambrésis 1559 fick H.
även Calais, som tagits från engelsmännen. I
inrikespolitiken uppträdde H. avgjort mot
protestanterna genom stränga edikt. Under en
torne-ring blev han dödligt sårad.
3) H. III, konung (1551—89), son till H. II
och Katarina av Medici. H. var begåvad och
spirituell men en degenererad typ, viljelös samt
utsvävande med yngre vänner (les mignons). Ch.
Danzay underhandlade 1572 med missnöjda
svenskar om att sätta H. på Sveriges tron. I stället
blev han 1573 konung av Polen men flydde efter
sin bror Karl IX :s död (1574) och tog
Frankrikes tron i besittning. Han förmådde dock ej
göra sin myndighet gällande. Hugenotterna slöto
sig till Henrik av Navarra, katolikerna till
Henrik av Guise, och H:s försök att tränga undan
denne och själv göra sig till ligans ledare
misslyckades fullständigt. H. lät då (dec. 1588)
mörda Henrik och Ludvig av Guise. Under det
uppror, som utbröt, måste H. söka hjälp hos
Henrik av Navarra och hugenotterna; han
ryckte med en här mot Paris men mördades 1 aug.
1589 av munken J. Clément.
4) H. IV, konung (1553—1610), son till
Anton av Bourbon (se Bourbon, sp. 645). H.
uppfostrades av sin mor, Jeanne d’Albert, i
protestantiska läran och lärde sig krigskonst under sin
farbror prinsen av Condé. Vid dennes död 1569
blev han hugenotternas överhuvud. Efter sin
mor ärvde han 1572 konungariket Navarra. För
att befästa religionsfreden 1570 mellan katoliker
och protestanter äktade H. Karl IX :s av
Frankrike syster Margareta av Valois 18 aug. 1572;
bröllopet fick en fasansfull avslutning i
Bartolo-meinatten. Blott genom att avsvärja
protestantismen kunde H. rädda livet. Tvungen att stanna
vid hovet i Paris, levde han ett ystert nöjesliv
men flydde 1576, återgick till protestantismen
och blev hugenotternas chef. Vid hertig Frans’
död blev H. närmaste tronarvinge i Frankrike
och utropades vid Henrik III:s död 1589 till
konung men mötte starkt katolskt motstånd och
fick strida för sin tron i fem år. Först H:s
övergång till katolicismen 1593 förmådde de
rojalistiska katolikerna till underkastelse. H.
försonades med ligans ledare, likaså med Spanien
genom freden i Vervins 1598. Han gav genom
Nantesiska ediktet 1598 full religionsfrihet och
medborgarrätt åt hugenotterna. Han skilde sig
från sin första gemål och äktade 1600 Maria
av Medici. Med stark hand återställde H. fred
och ordning i landet. Han lyckades även bringa
reda i finanserna med tillhjälp av sin statskloke
rådgivare hertigen av
Sully. Armén
utvecklades, och H.
understödde livligt franska
kolonisationsföretag i
Nordamerika. Hans
utrikespolitik var
konsekvent riktad mot
habsburgarnas hotande
övermakt. Han stod
just i begrepp att
inrycka i Tyskland mot
kejsaren, då han
mördades 14 maj 1610
i Paris av en fana-
tiker, Ravaillac. — H. var en av Frankrikes
bästa regenter. Hans största fel var hans
lättsinne; bland hans många älskarinnor märkes
Gabrielle d’Estrées. Med Maria av Medici hade
H. sönerna Ludvig XIII och Gaston av Orléans
samt tre döttrar. — Litt.: P. de Vaissière, ”H.
IV” (1928); S. Wikberg, ”H. IV” (1942;
populär framställning på svenska).
5) H., tronpretendent under namnet Henrik V
(1820—83), greve av Ch a mbord (se d. 0.).
6) H. av Orléans (1822—97), hertig av
Aumale (se d. o.).
7) H., prins av Orléans, upptäcktsresande
(1867—1901), äldste son till Robert, hertig av
Chartres, och sonsons son till konung Ludvig
Filip. H. deltog 1889—91 i Bonvalots
expedition, ledde 1894—96 forskningar på Madagaskar
och i Bortre Indien, upptäckte då Iravadis
källor, reste senare i Etiopien och s. ö. Asien och
dog i Saigon.
8) H., tronpretendent under namnet Henrik
VIII (f. 1908), greve av Paris (se d. o.).
Holstein. H., greve av Holstein (1320—
omkr. 1390), kallad den järnhårde, son till
greve Gerhard (III) den store. Blev tills, m.
bröderna Klaus och Adolf regent vid faderns död
1340 men levde mest som legotruppsanförare i
utlandet. Han var bl. a. med om att sätta
Albrekt av Mecklenburg på Sveriges tron. Vid
Valdemar Atterdags död 1375 bemäktigade sig
H. Sönderjylland.
Kastilien. 1) H. (sp. Enrique) II, konung,
urspr. greve av Trastamara (1333—79), son
till Alfonso XI och hans älskarinna Eleonora
de Guzman. Gjorde uppror 1354 mot
halvbrodern Peter den grymme, som blivit konung 1350,
erövrade 1365—66 med fransk hjälp nästan hela
Kastilien men blev 1367 slagen vid Nåjera
(Na-varrete) av Svarte prinsen, som kommit Peter
till hjälp. Ett andra infall slutade med segern
vid Montiel (1369) och mord på Peter, varpå
H. blev konung.
2) H. III, konung (1379—1406). Efterträdde
1390 (under förmynderskap) sin far, Johan I,
övertog 1393 själv med ständernas bifall
regeringen och förde sedan en fredlig och god
styrelse. Kanarieöarna kommo under hans regering
till Kastilien.
3) H. IV, konung (1425—74), son till Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
