Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henrik V (konung av England) - Henrik VI (konung av England) - Henrik VII (konung av England) - Henrik VIII (konung av England) - Henrik av Lancaster (engelsk hertig) - Henrik I (konung av Frankrike)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
Henrik
178
s. å. — H. var en skicklig diplomat och lysande
fältherre. — Litt.: Biogr. av J. H. Wylie och
W. T. Waugh (3 bd, 1914—29) och J. D. G.
Davies (1935).
6) H. VI, konung (1421—71), son till H. V
och Katarina av Frankrike. Han utropades i
vaggan till Englands och Frankrikes konung, blev
1442 myndig och 1445 g. m. den viljekraftiga
Margareta av Anjou. Den svage konungen
förmådde aldrig göra sin personliga vilja gällande,
utan regeringen utövades av drottningen och
maktlystna stormän. Då H. 1453 blev
sinnessjuk, övertogs styrelsen av hertigen av York
som protektor, men denne avlägsnades, då
konungen på nyåret 1455 tillfrisknat. Om de nu
uppflammande striderna, ”rosornas krig”, se
England, sp. 706. H. inspärrades 1465 i Towern
av Yorks son Edvard IV, befriades 1470 och
uppsattes för några månader ånyo på tronen men
föll i april 1471 åter i Edvards händer. Han
dog i Towern maj s. å., trol. mördad.
7) H. VII, konung, grundläggaren av
Tudor-dynastien (1457—1509), postum son till en
walesisk adelsman, Edmund Tudor, Earl of
Rich-mond, och Margaret Beaufort, sondotter till John
Beaufort, Henrik IV:s halvbror. Efter Henrik
IV:s död ansågs H. representera huset
Lancas-ters tronanspråk och sattes i säkerhet i Bretagne.
En resning till hans förmån i s. England 1483
kuvades snart av Rikard III. H. landsteg i aug.
1485 i Wales, slog 22
aug. Rikard vid
Bos-worth, utropades på
slagfältet till konung
och kröntes 30 okt.
Sin och sina
efterkommandes rätt till
kronan stadgade H.
genom parlamentets
erkännande (nov.) och
sitt giftermål (jan.
1486) med Elisabet av
York, Edvard IV :s
dotter. H. bedrev en
mycket invecklad
utländsk allianspolitik, i
vilken giftermålsförbindelser och förslag därtill
spelade en framträdande roll. H. var en sträng
rikshushållare; av parlamentet gjorde han sig
småningom nästan oberoende. — Jfr A. F.
Pol-lard, ”The reign of Henry VII.” (3 bd, 1913—
14); G. Temperley, ”The life of Henry VII.”
(1918); C. Williams, ”Henry VII” (1937).
8) H. VIII, konung (1491—1547), son till H.
VII och Elisabet av York. Han blev kort efter
sin tronbestigning, april 1509, förmäld med sin
äldre broder Arturs änka, Katarina av Aragonien.
I Europas diplomatiska fejder inblandades H.
genom sitt inträde i heliga ligan (nov. 1511),
och med arvfienden Frankrike låg han i krig
1512—14 liksom senare 1522—23 och 1543—46.
Frankrikes bundsförvant Skottland bekämpades av
H. 1513 (segern vid Flodden) och 1542—46.
Avgörande betydelse för H:s inre och yttre politik
fick hans beryktade skilsmässa från sin gemål,
Katarina, vilken han ville bli kvitt för att i
stället äkta sin älskarinna Anna Boleyn. Dessa
skils-mässosträvanden ledde till kanslern kardinal
Wol-seys fall (1529), en avgjord brytning med påven
som 1534 bannlyste H., och i samband därmed en
omfattande kyrkoreformation och
klostergodsindragning i England (se d. o., sp. 707) samt spänt:
förhållande till den
förskjutna Katarinas
systerson kej sar Karl
V. H. gifte sig, sedan
ärkebiskop Cranmer
förklarat hans första
äktenskap ogiltigt,
1533 med Anna Boleyn
men anklagade henne
senare för otrohet och
lät avrätta henne (19
maj 1536). Dagen
därpå trolovade han sig
med Jane Seymour,
som han äktade 30
maj s. å. Hon avled
i barnsäng 24 okt. 1537 efter att ha fött
honom sonen Edvard (med Katarina hade han
dottern Maria och med Anna Boleyn dottern
Elisabet). På sin nye kanslers, Thomas
Crom-wells, råd äktade han (jan. 1540) Anna av Kleve,
som han dock inom kort försköt, varpå
Crom-well störtades. H. hade redan tidigare åter
närmat kyrkobekännelsen till den romersk-katolska
läran, och nu blev den katolske magnaten
hertigen av Norfolk till en tid den inflytelserikaste
vid hovet. H. äktade hans brorsdotter Katarina
Howard (aug. 1540), men även hon föll offer
för anklagelser för äktenskaplig otrohet och
avrättades (13 febr. 1542). Med H:s sista gemål,
Katarina Parr, vilken han äktade 1543, fingo
reformationens vänner åter större inflytande. För
H. själv var under alla växlingar den kungliga
suprematiens erkännande huvudsyftet i hans
kyrkopolitik, och han förföljde med lika blodig
stränghet mot suprematien motsträviga
katoliker och protestanter. På åstadkommandet av en
stark flotta nedlade han mycken omsorg. — H.
var impulsiv ända till nyckfullhet, sinnlig och
grym men ägde mycken statsklokhet och
viljekraft. — Litt.: Biogr. av A. F. Pollard (1902), F.
Hackett (1929; sv. övers, s. å.), K. Pickthorn
(1934) och A. S. MacNalty (1952).
9) H. av Lancaster, hertig (omkr. 1300—
1361), son till Henrik IH:s sonson Henrik, Earl
of Lancaster. Han var Edvard IH:s
förtrognaste rådgivare och främste militäre medhjälpare,
blev 1351 hertig av Lancaster och var den
främste engelske underhandlaren vid fredsslutet
i Brétigny 1360. Hans dotter Blanche förmäldes
1359 med Edvard HI:s son John of Gaunt och
blev stammoder för huset Lancaster.
Frankrike. 1) H. (fr. Henri) I, konung (d.
1060), sonson till Hugo Capet och son till Robert
den helige. H. blev 1026 medregent och 1031
konung. Han började sin regering under hungersnöd
och tronstrid med brodern Robert, till vilken han
överlät Burgund, som han själv förut innehaft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
