Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hamstra - Hamsun, Knut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
823
Hamstra—Hamsun
824-
Hamstra (efter ty. hamstern, av djurnamnet
Hamster), ett under i:a världskriget inkommet
ord: hänsynslöst och ofta i strid mot gällande
förordningar uppköpa förråd av livsförnödenheter
o. dyl. för att trygga sin egen försörjning el.
samla och gömma metaller, mynt o. dyl.
Hamsun, Knut Pedersen, norsk författare
(1859—1952). Fadern, en fattig skräddare i Lom
i Gudb randsdalen, flyttade, då sonen var tre år,
med familjen till Hamaröy i Nordland. H. fick
genomleva en prövande ungdom, växlande
mellan arbetarens och litteratörens liv. 1873
återvände han till Lom, där han stod i lanthandel;
följ, år var han bodbetjänt i Nordland och drog
en sommar kring som gårdfarihandlare. 1877—
78 uppehöll han sig på en av Lofotenöarna,
första året som folkskollärare och sedan som
länsmansbiträde. Samtidigt utkommo i Nordland
hans första, omogna skrifter: novellen ”Den
gaa-defulde”, dikten ”Et gj ensyn” och novellen
”Björ-ger”, som passerade obemärkta. 1880 försökte
han sig som litteratör i Oslo men avvisades
överallt. Han var två år vägarbetare i
Gudbrands-dalen. 1882 gav honom en storbonde fru
respengar till Amerika, där det blev ett par svåra år.
Hösten 1884 fick H. en svår lungblödning och
återvände hem. 1886 sökte han förgäves platser
i Oslo; denna nödtid har inspirerat hans roman
”Sult”. En redaktör skaffade honom respengar
till Amerika, där han åter tidvis fick gå i
kroppsarbete. Han uppträdde vintern 1887—88
som föreläsare i Minneapolis. H. reste därefter
till Köpenhamn och skrev där första delen av
”Sult”, tryckt s. å. i tidskriften Ny Jord. 1889
utgav han den kvicka satiren ”Fra det möderne
Amerikas aandsliv”; även skärskådade han i
”Lars Oftedal” (s. å.) den kände
västlandspräs-ten. ”Sult” (1890) gjorde H. ryktbar över
Norden som en ny originell författare. Med
brinnande hån tecknade H. i ”Redacteur Lynge”
(1893) en journalisttyp i Oslo och i ”Ny jord”
(s. å.) den norska litterära bohemens parasitliv.
Mycket högt nådde H. med ”Pan” (1894). Dess
skildringar av högnordisk natur ha
utomordentligt fina drag, och dess kärlekshistoria är
poetiskt och psykologiskt fängslande. H.
fortsatte sin kärlekspsykologi i ”Victoria” (1898);
den är som alla H:s bästa romaner skriven
med en triumferande språklig konst, där den
starka lyriska inspirationen städse är bevakad
av artistisk takt. Icke lika framgångsrik är
H. som dramatiker i trilogien ”Ved rigets
port” (1895), ”Livets spil” (1896) och
”Af-tenröde” (1898), som under Nietzsches
inflytande framställer ett snilles tragedi. Ej heller det
stora versdramat ”Munken Vendt” (1902) har
den Hamsunska genialitetens fulla glans.
Diktsamlingen ”Det vilde chor” (1904) innehåller den
sköna hyllningssången till Björnson. En ny
höjdpunkt nådde H. med romanen ”Under
höststjer-nen” (1906), fortsatt av ”En vandrer spiller med
sordin” (1909). — ”Benoni” (1908), fortsatt av
”Rosa” (1909), inleder ett nytt skede, antytt
redan med motivvalet i ”Sværmere” (1904). Den
förra perioden må kallas H:s lyriskt romantiska,
den senare hans episka. I den förra förhärskar
en manlig typ, Hamsunhj älten, kännetecknad av
naturkärlek, hemlöshet i samhället, erotiskt
svärmeri. Ensamhetskänslan i H:s diktning har
varit inspirerad av disharmonien mellan hans
ungdoms proletärliv och hans egenskap av
kulturaristokrat. Denna stämning har vid livets
mognad lättat. Därmed frigjordes i oväntad styrka
nya sidor av H:s diktarbegåvning. ”Börn af
tiden” (1913), ”Segelfos by” (1915) och i
synnerhet ”Markens gröde” (1917), för vilken han
1920 fick Nobelpriset i litteratur, visade honom
som en folkskildrare av stora mått. Han hyllar
nu det produktiva arbetet, särskilt bondens arbete
med landets odling. I ”Den sidste glæde” (1912)
angrep han överskattning av boklig folkbildning.
Ett bisarrt drama, ”Livets glæde” (1910), hör
till H:s förra period. 1918 förvärvade H.
gården Nörholm i Aust-Agder. Småstadsskildringen
”Konerne ved vandposten” (1920) väckte mindre
sympati; med ”Sidste kapitel” (1923),
”Lands-strykere” (1927) och dess forts. ”August” (1930)
hävdade H. åter sina betydande egenskaper som
skildrare av människors karaktärer och öden.
Med ”Men livet lever” (2 bd, 1933) och ”Ringen
sluttet” (2 bd, 1936), två gammalmansordrika
skildringar med motiv ur norskt landsortsliv, där
han åter tog upp vandrartypen, avslutade H. sin
diktarverksamhet. — Under 1930-talet tog H.
intryck av de fascistiska strömningarna i Europa,
och vid tyskarnas ockupation av Norge 1940 gav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
