Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav I (Gustav Vasa) - Gustav II Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
503
Gustav
504
av medgången närda maktfullkomlighet,
nydana-rens förakt för ”gammalt och fornt” och ej minst
den systematiska konfiskeringen av
kyrkorummens silverkärl och klenoder, vilken, beledsagad
av föreskrifter om gudstjänstlivets omgestaltning
i evangelisk riktning, på hans befallning
verkställdes åren kring 1540, framkallade omsider
ännu en resning, det av Nils Dacke ledda
småländska bondeupproret 1542—43. Sedan även
denna revolt, farligare än någon av de föregående,
blivit kuvad, satte G. kronan på sitt verk
genom de viktiga beslut, som i Västerås 1544
fattades av ständerna. Till förmån för G:s
avkom-lingar infördes arvriket med en agnatisk, på
förstfödslorätt grundad lineal tronfölj dsordning
(Västerås arvförening). Man överenskom
vidare, att G:s yngre söner skulle försörjas med
län, vilka sedermera såsom på manslinjen
ärftliga hertigdömen fingo sin geografiska
utsträckning definitivt bestämd i G:s på riksdagen i
Stockholm 1560 framlagda och godkända
testamente.
Under hela G:s regering voro de
utrikespolitiska förhållandena bekymmersamma. I vida
europeiska kretsar hyste man länge tvivelsmål om
Sveriges framtid som en av Danmark oberoende
stat. Själv skaffade sig G. fiender genom en
skrupelfri diplomati, som ej sällan fick ett drag
av bakslughet. Med Danmark nådde han 1524
förlikning (Malmö recess), och relationerna
till denna grannstat voro under de följande trettio
åren mer eller mindre drägliga, emellanåt
vänskapliga (formligt förbund slöts i Brömsebro
1541), men undergingo mot slutet av G:s levnad
en definitiv försämring, som förebådade
nordiska sjuårskriget. På sin ålderdom invecklades han
också i den stora östbaltiska kris, som
sammanhängde med den livländska ordensstatens
sönderfallande, men innan denna kris inträtt i sitt
avgörande skede, avled G. i Stockholm 29 sept.
1560.
För Sveriges land och folk har G:s
livsgärning varit av omätlig betydelse. Han kan sägas
ha uppbyggt den svenska statsbyggnad, som
ännu består, och han gav den en inre styrka,
genom vilken den höll provet i den kamp för
fortsatt existens och utvecklingsmöjligheter, som
Sverige under G:s närmaste efterträdare fick
utkämpa. G:s styrelsesätt var i hög grad
personligt, präglat av realistisk blick och en överlägsen
kraft, som särskilt i hans yngre år ej sällan tog
sig uttryck i hänsynslöshet och hårdhet men icke
uteslöt smidighet, när sådan tarvades.
Finansiella och ekonomiska angelägenheter togo i
synnerlig grad hans uppmärksamhet i anspråk.
Statsverket befann sig vid hans död i blomstrande
skick, och G:s enskilda förmögenhet blev med
tiden även efter europeisk måttstock betydande,
men dessa resultat nåddes till avsevärd del genom
en närighet och en vinningslystnad, som, vare
sig det gällde kronans eller hans egna intressen,
mången gång överskredo det rättmätigas gräns.
Ett icke oviktigt drag i G:s utrustning som
människa och regent var den folkliga vältalighet, full
av kärv pregnans och drastisk humor, varöver
han förfogade och om vilken eftervärlden kan
vinna en föreställning i hans bevarade, stilistiskt
högtstående brevväxling (se ”Brev av Gustav
Vasa. Ett urval”, utg. av N. Edén, 1917). —
G. var tre gånger gift: 1) (1531) med Katarina
av Sachsen-Lauenburg (d. 1535), mor till Erik
XIV. 2) (1536) med Margareta Eriksdotter
(Lei-jonhufvud; d. 1551), mor till Johan III och Karl
IX, hertig Magnus och fem döttrar (Katarina,
g. m. greve Edzard II av Ostfriesland; Cecilia
g. m. markgreve Kristofer av
Baden-Rodema-chern; Anna, g. m. greve Georg Johan av
Vel-denz; Sofia, g. m. hertig Magnus av
Sachsen-Lauenburg; Elisabet, g. m. hertig Kristofer av
Mecklenburg). 3) (1552) med Katarina
Gustafs-dotter (Stenbock; d. 1621). Jämte sina tre
gemåler är G. begraven i Uppsala domkyrka, i
Gustavianska gravkoret. Hans gravvård där är
utförd av W. Boy.
Litt.: Bland urkundssamlingar ang. G:s
regering märkes främst ”Konung Gustaf I :s
registra-tur” (utg. genom Riksarkivet; 29 dir, 1861-—
1916). Viktigast bland krönikorna om G. äro
Peder Swarts (utg. av N. Edén 1912), Per
Brahe d. ä:s (utg. av O. Ahnfelt, 1896—97) och
E. Jöransson Tegels (2 bd, 1622). Större
sammanfattande moderna framställningar av G:s
historia äro E. Hildebrand, ”G. Vasa” (i ”Sveriges
historia till våra dagar”, 4, 1920), H. Almquist,
”Reformationstidens och stormaktstidens förra
skede” (i ”Svenska folkets historia”, 2, 1922) och
I. Svalenius, ”G. Vasa” (i ”Sveriges historia
genom tiderna”, 2, 1948), ”G. Vasa” (1950). ”G.
Vasas barndom- och ungdomstid” har behandlats
av L. Sjödin (i ”Historiska studier”, tillägnade
Sven Tunberg, 1942); utvecklingen av sägnerna
om hans äventyr i Dalarne har klarlagts av S.
Samuelsson (”Källorna för G. Vasas äfventyr i
Dalarna”, 1910); G. Carlsson har behandlat
förutsättningarna för befrielseverket (”G. Eriksson
i Rydboholm” i Svenskt Tidskr., 1921) och
viktigare delar av G:s yttre och inre politik fram
till grevefejden (”Johannes Magnus och G.
Vasas polska frieri” i Kyrkohist. årsskrift, 1922,
”Wulf Gyler i svensk tjänst” i Hist. Tidskr.,
1922—24). Befrielsekriget har behandlats av L.
Sjödin (”Kalmarunionens slutskede. G. Vasas
befrielsekrig”, 1943). Rörande G:s ekonomiska
politik föreligga arbeten av H. Forssell (”Sveriges
inre historia från Gustaf den förste”, 1, 1869),
E. Heckscher, ”Sveriges ekonomiska historia från
G. Vasa”, 1:1, 1935) och I. Andersson (”Svenskt
och europeiskt femtonhundratal”, 1943).
2) G. II Adolf (i594 s/i2—1632 6/ii), äldste
son till hertig Karl av Södermanland, sedermera
konung Karl IX, och hans maka i andra giftet,
Kristina av Holstein. Hans barndom och första
ungdom sammanföllo med stormiga händelser i
Sveriges historia. Från början och till slutet
gav G. A. till känna en solidaritet med faderns
politiska verk, som bottnade i djup övertygelse,
men samtidigt skönjer man, hur han efter sitt
trontillträde målmedvetet strävat att gottgöra
orättvisor, återknyta brustna personliga band och
för rikets tjänst återförvärva värdefulla krafter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
