Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav I (Gustav Vasa)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
501
Gustav
502
negården Rydboholm 12/s 1496; andra källor
uppgiva dock mödernegården Lindholmen och 3/s
1497. Även ett tidigare födelseår är möjligt.
Efter en kort skoltid, varunder han blott
inhämtade en täml. nödtorftig boklig bildning, tog G.
tjänst vid Sten Sture d. y:s hov. 1518 deltog
han i det segerrika slaget vid Brännkyrka men
kom därefter som gisslan i Kristian II :s våld
och blev av honom (okt. 1518) förrädiskt
bortförd till Danmark. Där sattes han i förvar på
Kalö slott i Jylland men lyckades undkomma till
Lybeck (sept. 1519); han landsteg 31 maj 1520
på Stensö udde vid Kalmar. Besluten att ej
underkasta sig konung Kristian, som efter Sten
Stures död snabbt blivit herre över större delen av
riket, begav sig G. som efterspanad flykting upp
till Mälarlandskapen och sökte därunder med ringa
framgång elda befolkningen till fortsatt kamp.
Dold på fädernegården Rävsnäs i Södermanland,
fick G. underrättelse om Stockholms blodbad, där
hans far och nästan alla andra riddersmän inom
hans frändekrets halshöggos och hans mormor,
mor och systrar fängslades. Han drog sig nu
undan till Dalarne för att hos dess av gammalt
Sturevänliga inbyggare finna personligt skydd
samt även stöd och hjälp för en resning mot
”tyrannen”. Den fågelfries växlande äventyr
under vandringen genom Dalabygderna (kring
årsskiftet 1520—21) blevo sedermera föremål för
eu kärleksfullt utsmyckande sägenbildning, som
särskilt knyter sig till namnen Rankhyttan,
Or-näs, Svärdsjö, Isala, Rättvik, Mora, Utmeland
och Sälen men vars verkliga sanningskärna
endast i mycket begränsad grad låter sig uppdaga.
Omsider vann han för sina upprorsplaner både
bonde- och bergslagsbefolkningen i landskapet
och korades till Dalarnes hövitsman med uppgift
att befria riket från Kristians välde. Redan
förut hade även i andra landsändar resningar
utbrutit, men sedan G. ställt sig i spetsen för
dalkarlarna, underordnade sig alla frihetsvänner
hans anförarskap. I april 1521 slog G. en
kunglig här vid Västerås, varefter han ryckte fram
mot Stockholm, där en belägring anordnades;
över hela det egentliga Sveriges landområde
utbredde sig upproret; från nyåret 1522 voro alla
slott och fasta platser utom Stockholm, Kalmar
och Älvsborg i befrielsehärarnas våld. Redan
på sensommaren 1521, efter en herredag i
Vadstena i aug., antog G. titeln riksföreståndare;
ung. samtidigt gav honom större delen av den
inhemska aristokratien äntligen sin anslutning.
För befrielseverkets fullbordan krävdes
emellertid stödet av en flottmakt, och det var därför
av stor betydelse, att Lybeck sommaren 1522
inträdde i kriget och bragte G. bistånd i fartyg,
krigsmateriel och manskap. Ansatt av uppror i
själva Danmark, flydde Kristian i april 1523 från
Norden, och vid midsommaren s. å. höll G. sitt
högtidliga intåg i Stockholm, varefter Kristians
garnisoner uppgåvo Kalmar och de finländska
fästena.
I samma mån som befrielseverket fortskridit,
hade den slutliga lösning av regeringsfrågan,
genom vilken landets unge frihetshjälte varaktigt
blev dess härskare, börjat framstå som den enda
naturliga. Konsekvensen drogs, då G. 6 juni
1523 på riksdagen i Strängnäs — säkerligen icke
utan påverkan av Lybecks närvarande sändebud,
för vilka hans tronbestigning tedde sig som ett
trängande lybskt intresse ur ekonomisk och
handelspolitisk synpunkt — lät välja sig till konung.
Förhållandet till Danmark, där man hade svårt
att uppge unionstankarna, var först ganska
spänt. Lybeckarna utövade i början av G:s
regering ett tryckande politiskt förmynderskap och
avtvungo G. under själva valriksdagen ett
pri-vilegiebrev, som gav Lybeck och dess
bundsförvanter inom hansan monopol på Sveriges
utrikeshandel tillika med tullfrihet. Dessutom
började snart nog särskilt i Dalarne många vänner
till det genom G:s tronbestigning undanträngda
Sturehuset stämpla mot honom till förmån för
Kristina Gyllenstierna och hennes barn. G.
visade sig emellertid vara mannen att bemästra
svårigheterna. För att råda bot på det
finansiella nödläget beslöt han att i största
utsträckning göra sig till herre över den kyrkliga
förmögenheten, och för de revolutionära åtgärder,
som han i det syftet nödgades vidtaga, fann han
teoretiska argument i reformationens läror,
sådana dessa nu börjat förkunnas av Laurentius
Andreæ och Olaus Petri, av vilka den förre
från 1523 en följd av år var hans främste
kyrko-politiske rådgivare. På riksdagen i Västerås 1527
genomdrev G. beslut, vilka i sin tillämpning
kommo att medföra, att klostergodsen och
huvudparten av medeltidskyrkans jordegendomar
indrogos till kronan och att det svenska
kyrkosamfundet i det hela underlades konungamakten.
Väsentligen med kyrkans medel lyckades han
omsider likvidera den lybska skulden, varefter han
1533 upphävde Lybecks handelsprivilegier och
under grevefejden
mäktigt bidrog att
stäcka dess välde
över huvud. Under
mellantiden hade
han ytterligare
befäst sin makt i det
inre genom att
energiskt nedslå de
upprorsförsök och
resningar, som
missnöjet med hans
stränga
tillvaratagande av
statsintressena och den
mångenstädes
rådande förbittringen
över omvälvningen
inom kyrkan —
delvis i förening
med Sturevänlig
agitation — gång
efter annan hade
utlöst (i Dalarne
1524—33, i
Västergötland och
Småland 1529). G:s
Gustav Vasa. Målning av
okänd mästare, omkr. 1538.
Gripsholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
