Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gemmer - Gemmi - Gemmipara - Gemsbock - Gemsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
799
Gemmi—Gemsen
800
lättarbetade steatiten (gråvit), lava o. a. Stenar
med bilder i relief eller skulpterade till
rundfigurer, praktfat etc. brukades som smycken och
prydnadsföremål; härtill lämpade sig turkos (blå)
och skiktvis olika färgade stenar, ss. agat och
sardonyx. Då sigillgemmer, även kallade i
n-taglier (av it. intaglio, inskuret), voro
vanligare än stenar med upphöjda bilder, kallades i
regel alla graverade stenar g. Smycke- och
pryd-nadsstenar med upphöjd gravyr kallades
ka-m é e r, sannolikt av grek, chama, mussla,
”karné-snäcka”, ett material, som ibland förekom och
ännu användes. Gravyren åstadkoms genom
skärning med hårda spetsar el. genom borrning med
roterande verktyg och pulver av hårdare mineral.
Cylinderformen är typisk för orienten, där de
äldsta proven på glyptik eller stenskärarkonst
kunna dateras till 5 :e årtusendet f. Kr.; cylindern
rullades i avtrycksämnet. Kägelformen synes
härstamma från Assyrien. Även i Egypten förekom
urspr. cylindergemmen, som under 4 :e dynastien
avlöstes av den halvrunda sigillstenen med
gravyren på den plana bottensidan. Omkr. 1600—
1400 f. Kr. stod glyptiken på Kreta synnerligen
högt; de graverade stenarna formades nu som
platta pärlor eller linser, vilka buros som
halsprydnader och ej avsågo att tjäna till
sigillstämplar. Först i Grekland, på 500-talet, upptogs
människan som motiv; utom förut vanliga
(gudomligheter, djur och fantasifigurer) förekommo
krigare, ryttare, kvinnor m. m. G., som ånyo fick
praktisk användning för sigillavtryck, infattades
oftast i ringar.
Under 400- och 300-talen f. Kr. mognade den
grekiska glyptiken, och under de närmaste
århundradena utfördes antikens första större
ka-méer. Av stort värde är porträttglyptiken.
Alexandria och Antiokia voro huvudorter för
kaméskulpturen; i Alexandria tillkommo
glypti-kens märkligaste arbeten, Tazza Farnese och de
båda s. k. Ptolemaioskaméerna. Tazza Farnese
är namnet på en låg skål eller ett fat (i Neapel)
av sardonyx. Den ena ptolemaioskamén (i Wien),
av sardonyx i nio skikt, 115 X 113 mm,
framställer ett mans- och ett kvinnohuvud,
troligen bilder av Alexander den store och
Olympia. Den andra Ptolemaioskamén (i Leningrad)
liknar den föregående. Utomordentliga prov på
grekisk-romersk glyptik i Italien vid tiden för
Kristi födelse och i första årh. e. Kr. äro
Gem-ma Augustea (i Wien) samt den största av de
antika sardonyxkaméerna, Le grand camée de la
Sainte Chapelle (i Paris).
Antikens g. äro av största betydelse för
kännedomen om nu förlorade berömda skulpturer,
vilka ofta avbildades på de små ädelstensytorna.
Någon självständig glyptik av betydelse kan man
ej spåra under medeltiden, men då tillvaratogos
för prydnadsändamål antika g. samt insattes i
kyrkliga och profana guldsmeds- och
textilarbeten. Under renässansen vaknade åter intresset för
glyptik som självständig konstart; i Italien
utfördes nu g. med porträtt av stort värde. Under
1500- och 1600-talen spreds konstskickligheten till
det övriga Europa för att på 1700-talet, under
ny
klassicismen, alldeles särskilt blomstra upp.
Numera finnas föga intresse för glyptik och få
utövare av denna. — Samlingar av graverade
ädelstenar, daktyliotek, funnos under antiken
hos furstar och konstälskare samt vid templen.
I Florens (Uffizierna) finnes Medicéernas stora
gemsamling; betydande samlingar även i Neapel,
Rom (Vatikanen), Paris, Berlin (omkr. 11,800
n:r) och Leningrad (omkr. 15,000 n:r). Särsk.
under 1700-talet, samlade man flitigt både
original och kopior. Katarina II av Ryssland ägde en
avgjutningssamling med 28,000 n:r. — Litt.: A.
Furtwängler, ”Die antiken Gemmen. Geschichte
der Steinschneidekunst im klassischen Altertum”
(3 bd, 1900); G. Lippold, ”Gemmen und Kameen”
(1922); H. Gebhart, ”Gemmen und Kameen”
(1925); F. Matz, ”Die frühkretischen Siegel”
(1928).
Ge’mmi, pass i Bernalperna, i schweiz. kant.
Valais; 2,329 m ö. h. G. förbinder Kander- och
Rhönedalarna.
Gemmipära (av lat. ge’mma, knopp, och
pa’-rere, alstra), bot., kallas blad, på vilka
adventiv-knoppar (jfr Adventiva) uppkomma.
Gemsbock, se Oryx.
Gemsen, Rupica’pra rupica’pra, hovdjur av
gemsantiloperna (jfr Antiloper). Kroppen är
kraftig, benen långa och starka, klövarna täml.
klumpiga. Hornen hos båda könen stiga lodrätt från
hjässan och äro i spetsen hakformigt bakåtböjda.
Längden är 1,1 m, höjden 75 cm. Pälsen är rätt
tjock, om sommaren rostbrun, om vintern ovan
brunsvart, under vit. G. finnes i Syd- och
Mellaneuropas bergstrakter, där den helst uppehåller
sig i det övre skogsbältet. I Schweiz är den
numera sällsynt. G. lever i hjordar. Den förflyttar
sig med utomordentlig snabbhet och säkerhet i
de mest otillgängliga bergstrakter och gör språng
på 10—15 m. Köttet är läckert. I alpbornas saga
och sång spelar g. en framträdande roll.
Gemsbock.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
