Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gallienus, Publius Licinius - Galliera - Gallikanska kyrkan - Gallimatias - Gallinaceae, Gallinae - Gallinago - Galinazo - Gallinula - Gallion - Gallionsbild - Galliot - Gallipolihalvön - Gallisera - Gallisk - Galliska tuppen - Gallium - Gallkvalster - Gallmyggor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
663 Galliera—Gallmyggor 664
dit pretendenten Aureolus tagit sin tillflykt. På
en gång epikuré och grym ”soldatkejsare”,
saknade G. varken bildning eller handlingskraft.
Galliera [galjä’ra], slott med område m. m.
nära Bologna i Italien. Det gavs av Napoleon
1813 som hertigdöme åt hans styvson Eugène de
Beauharnais’ dotter Josefina, sedermera g. m.
Oskar I av Sverige. 1827 överfördes en
värdefull tavelsamling från slottet G. till Sverige. G.
skulle ärvas av Josefinas manliga
efterkommande efter förstfödslorätt men såldes 1837, varvid
köpesumman blev ett penningfideikommiss, G a
1-1 i e r a f on d en (vid drottning Josefinas död
600,000 kr.), som sedan innehafts av Oskar II
och Gustav V.
Gallikänska kyrkan, beteckning för den
katolska kyrkan i Frankrike under de tidsperioder,
då den med stöd av ett antal såsom g a 11 i k
a-n i s m sammanfattade åsikter och principer
hävdade vissa fri- och rättigheter gentemot
påvedö-met. Under de reformatoriska konsiliernas dagar
hade gallikanismen framstående förespråkare
bl. a. i Pierre d’A i 11 y och J. G e r s o n.
Särskilt starkt kom den till uttryck i ett 1438
i Bourges av de franska biskoparna hållet möte,
vars beslut av Karl VII bekräftades genom den
1438 utfärdade ”Sanctio pragmatica”. Denna
pragmatiska sanktion, varigenom en
rad av Baselreformdekreten genomfördes i
Frankrike, gav de gallikanska friheterna
deras teoretiska utformning samt rättsliga
grundval. Den framhöll de allmänna kyrkomötena
såsom överordnade påven, återupprättade det
gamla bruket med biskoparnas val av domkapitlen,
reglerade och begränsade vaden till domstolen i
Rom, förbjöd annater samt underkastade de
påv-liga bullorna konungens bifall. Påvarna vägrade
godkänna denna pragmatiska sanktion. Förgäves
sökte dock sedermera flera konungar upphäva
den, när de behövde påvestolens bistånd:
parlamentet och kyrkan släppte ej den mot påvligt
godtycke vunna garantien. Frans I samtyckte
likväl till sanktionens upphävande och avslöt med
påven Leo X konkordatet av 1516. Detta
fråntog kapitlen (d. v. s. kyrkan) rätten att välja
biskoparna och lade dessas utnämning i
konungens händer, åt påvestolen förbehållande den
kyrkliga fullmaktens utfärdande. Dessutom återställde
det annaterna samt vaden till Rom. Konungarna
återtogo dock snart sina eftergifter: annaterna
avskaffades ånyo; vaden till påven inskränktes
undan för undan och förbjödos slutligen
fullständigt; man återgick till de bruk, som fastslagits
av den, rent formellt sett, aldrig upphävda
pragmatiska sanktionen. I Declaratio cleri gallicani
1682 fick g. i sin statsliga gestalt sin slutgiltiga
utformning. Här stipuleras, att påvliga bullor
icke få offentliggöras utan konungens tillåtelse;
staten råder över kyrkans egendom och
inkomster; ingen romersk myndighet får utöva
jurisdiktion i Frankrike. Ehuru detta aktstycke redan
på 1690-talet formellt återkallades, tillämpades
det dock i vissa delar ända till revolutionen 1789.
Napoleons konkordat med påven 1801 berövade g.
sista resten av självständighet. Under 1800-talet
bekämpades gallikanismen av romantikern J. de
Maistre. Dödsstöten fick den av den
ultramon-tanism, som segrade vid Vatikankonsiliet 1870.
— Upplösningen av bandet mellan stat och
kyrka i Frankrike 1905 betydde, att kyrkan helt
ställdes under påvestolens överhöghet. Efter
brytningen 1927 mellan den franska, katolskt
inriktade rojalismen och påvestolen har man dock i
stil med den gamla gallikanismen bestritt påvens
rätt att blanda sig i politiken. — Litt.: G.
Des-devises du Dezert, ”L’église et 1’état en France”
(2 bd, 1907—09) ; A. Loisy, ”L’église et la
France” (1925); K. Schleyer, ”Anfänge des
Galli-kanismus” (1937); V. Martin, ”Les origines du
gallicanisme” (2 bd, 1939).
Gallimatias (okänt ursprung), dumt prat,
munväder.
Gallinäceae, Gallinae, se Hönsfåglar.
Gallinägo, se Beckasiner.
Galina’zo, se Gamfåglar.
Galli’nula, se Sumphönssläktet.
Galliön, se Galjon.
Gallionsbild, se Galjonsbild.
Galliöt, fordom mindre galär; senare
holländskt flatbottnat bankfartyg, tacklat som galeas.
Gallipolihalvön, halvö i s. v. delen av
europeiska Turkiet, mellan Egeiska havet å ena sidan,
Marmarasjön och Dardanellerna å den andra. G.
är 90 km lång och 4—18 km bred. Den är starkt
kuperad (intill 450 m hög). G., antikens
Cher-sonesus Thracia, har sitt namn av staden G a 11
i-poli, turk. Gelibolu (c:a 5,000 inv.), vid n. ö,
inloppet till sundet. — Ang. krigshistoria se
Dardanellerna.
Galliséra, förfranska.
Gallisk, (typiskt) fransk.
Galliska tuppen. Redan under antiken en
vanlig symbol för vaksamhet, djärvhet och stolthet,
kom tuppen (lat. gallus) på gr. av ordets
likhet med gallus, galler, fransman, att bli en av
det franska folkets symboler. Under den första
franska republiken krönte den Frankrikes fanor,
ersattes under Napoleon av kejsarörnen men kom
åter för en tid i bruk vid julirevolutionen 1830.
Ga’llium, Ga, en sällsynt, 2- el. 3-värdig
metall, upptäckt 1875 av Lecoq de Boisbaudran.
Atomnummer 31, atomvikt 69,72, spec. v. 5,9,
smpt 29,75. G. har mycket särpräglade
egenskaper men har hittills ej fått större användning
i praktiken, ehuru många förslag framförts.
Finnes i ytterst små mängder i vissa
koppar-och zinkmalmer.
Gallkvalster, Eriophy’idae, nu en fam.,
tidigare sammanförda till ett släkte, Eriophyes, av
kvalstren (se Kvalster). G. leva parasitiskt på
växter. De äro o,os—0,28 mm långa,
maskfor-miga och ha blott två par ben, de främre. G.
ha sugande mundelar och framkalla genom sina
sugningar gallbildningar av olika slag. G.
övervintra i knopparna för att på våren åter vandra
över till bladen. Många g. äro svåra skadedjur,
somliga framkalla ”vitaxighet” hos gräs, andra
angripa vinrankan, tebusken, päronträdet m. fl.
Gallmyggor, Cecidomy’idae, en till
tvåving
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
