Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gafencu, Grigore - Gaffel - Gaffelantilop - Gaffelben - Gaffelsegel - Gaffelsvansar el. gaffelspinnare - Gafsa - Gag - Gagat, beckkol, jet - Gage - Gagea - Gagern, 1. Hans Christoph Ernst von - Gagern, 2. Heinrich von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
637
Gafencu—Gagem
638
Gafe’ncu [-ko], G r i g o r e, rumänsk
politiker och diplomat (f. 1892). Han var
utrikesminister 1938—40 och sändebud i Moskva 1940—41.
Vid rysk-rumänska krigets utbrott återvände G.
ej till Rumänien utan slog sig ned i Genève.
Här utg. G. två utomordentligt intressanta
arbeten, ”Preliminaires de la guerre å Fest” (1944)
och ”Derniers jours de 1’Europe” (1946). Han
bildade 1947 i New York en ”fri” rumänsk
regering.
Gaffel. 1) Bordsgaffeln var urspr. försedd
med två spetsar och ingick i det bestick, som
envar av de högre samhällsklasserna alltid förde
med sig och begagnade under måltiderna, vare
sig han åt borta eller hemma. I Italien torde
bordsgaffeln redan före medeltidens slut ha
kommit i bruk; från detta land spred sig bruket att
äta med g. under senare hälften av 1500-talet
till länderna n. om Alperna men trängde t. ex. i
Norden först långt senare ut bland allmogen.
1 st. f. två klor fick g. tre eller fyra. — Litt.:
C. M. Fürst, ”En anatomisk notis till gaffelns
historia” (i Fataburen 1915); S. Ambrosiani, ”Till
bordsknivens och g:s historia” (i Rig. 1929).
2) (Krigsv.) Stöd vid eldgivningen (forkett)
för musköter, hakar o. dyl. — Se även
Skjutregler.
3) (Sjöw.) Rundhult på fartyg, upphängt i
lutande ställning i regel mot akterkanten av en
mast eller stång. G:s inre ända är försedd
antingen med en klo, som griper om masten, eller
med en järnklyka, som löper på mastens akterkant.
G:s yttre ända kallas pik el. gaffelnock.
På segelfartyg uppbär g. ett s. k. gaffelsegel.
Gaffelantilop, Antiloca’pra americäna, enda art
av underfam. gaffelbockar, förekommer i
Nordamerika på prärierna från ung. 530 n. br. till
Mexico. Dess kroppslängd är c :a 1,5 m och
mankhöjd 80 cm. Den har en kraftig byggnad
med tät fäll, på ryggen isabellafärgad, på
undersidan vit. Båda könen bära horn, som sitta
mellan ögonen och hos de gamla bockarna bli
gaffelkluvna. G. är stadd i utdöende. Under
senare tid ha dock ett par reservat för g.
upprättats.
Gaffelantilop.
Allmän gaffelsvans, fjärilhona
och larv.
Gaffelben, nyckelben hos fåglar.
Gaffelsegel, trapetsformat segel, vars övre
kant, gaffelliket, är fäst till el. kan ut- och
inhalas på en gaffel (se d. o. 3) och vars främre
lik, m a s 11 i k, är litsat till masten.
Gaffelsvansar el. gaffelspinnar e,
fjärilsläktena Cerura och Dicranura av fam.
tandspin-nare. Sitt namn ha g. därav, att det sista paret
av larvens
bukföt-ter, analfötterna,
som bäras upplyfta,
äro ombildade till
långa, smala rör,
vilka innesluta en
fin, röd tråd, som
när djuret oroas,
skjutes ut ur röret.
Vanligast är den
s. k. allmänna
g., Dicranura
vi-nula, vars
fram-vingar (40—75
mm) äro vita el.
grå med mörka
fläckar och vinkel-
brutna tvärlinjer. Larven är grön, på ryggen
tecknad med ett brunt, trapetsformigt längsband.
Ga’fsa, oasstad i s. Tunisien, n. om Chott
el-Djerid; omkr. 5,000 inv. G. ligger inom det
rika fosfatdistriktet G.—Metlaoui.
Gag [gäg] (eng.), eg. improviserat tillägg
(till teaterroll); filmv., term för komisk effekt,
vanl. av överraskningskaraktär.
Gagät, miner., b e c k k o 1, jet, ett
glänsande svart kol, som användes till smycken.
Gage [gä^, sv. utt. gä/], fr., avlöning.
Gägea, se Vårlök.
Gägem. 1) Hans Christoph Ernst
von G., friherre, tysk politisk skriftställare och
statsman (1766—1852). Han var 1786—1811 i
nassau-weilburgsk statstjänst, därefter i
österrikisk men blev på grund av sitt deltagande i
Tyrolens uppror mot det franska herraväldet
1812 utvisad från Österrike och tog sin tillflykt
till England. Här arbetade G. ivrigt för
ora-niernas återinsättande i Nederländerna. 1815
sändes han som nederländskt sändebud till
Wien-kongressen, där han genomdrev Hollands och
Belgiens förening. Senare var han litterärt
verksam och skrev bl. a. det intressanta
memoarverket ”Mein Anteil an der Politik”, bd 1—6
(1823—45).
2) Heinrich von G., den föreg:s
brorson, friherre, politiker (1799—1880). Han deltog
i slaget vid Waterloo (1815), gick 1821 i
hes-sisk tjänst, var medlem av hessiska riksdagens
andra kammare och blev 1848 chef för en under
trycket av februarirevolutionen tillkommen
”marsministär”. Han arbetade ivrigt för det s. k.
förparlamentet och blev 19 maj 1848 vald till
president för nationalparlamentet i Frankfurt a. M.
Han lyckades vinna majoritet för den
monarkiska idén och kejsarkronans erbjudande åt
Preussens konung. Även valet av ärkehertig
Johan av Österrike till tysk riksföreståndare var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
