Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förenta staterna - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
501
Förenta staterna
502
närmare 5 mill. röster men vann endast 13
elek-torsmandat. Det demokratiska partiet åter
kännetecknades av splittring och inre spänning, varvid
ytterpolerna markerades av Sydstaternas
konservativa agrardemokrater, ”bourbonerna”, samt
n. ö. och mellersta F :s radikala
storstadsdemo-krater. Partiet lyckades icke vinna något
presidentval och ej heller uppnå majoritet i något av
kongressens två hus. Redan mot slutet av
1920-talet kom emellertid ledningen inom partiet fullst.
i händerna på dettas radikala element, medan
sydstatsdemokraterna blevo en ganska markerad,
konservativt oppositionell minoritet. Inför 1928 års
val nominerade demokraterna guvernören i New
York Al Smith som presidentkandidat och
upptog förbudets slopande på sitt program. Vid valet
gjorde sig ett ganska starkt avfall från partiet
gällande i Sydstaterna, där republikanen Hoover
vann 3 av gammalt demokratiska stater, varför
Smith samlade färre elektorsröster än någon
annan demokratisk kandidat sedan
inbördeskrigets tid. Men viktigare var, att Smith lyckades
vända de demokratiska röstetalens alltifrån 1916
ständigt sjunkande kurva.
Under loppet av 1929 framträdde vissa oroande
tecken inom näringslivet, och i okt. s. å. utbröt
en våldsam börspanik. Under 1930 gick
utrikes-sjö farten starkt tillbaka, fabriker stängdes,
bankkrascher inträffade, och, medan priserna stadigt
sjönko, växte antalet arbetslösa katastrofalt. På
olika sätt sökte president Hoover från hösten
1930 att genom stödåtgärder bringa hjälp på de
mest utsatta posterna. De unionella finanserna
råkade till följd av de växande utgifterna samt
skatteunderlagets starka nedgång i ett verkligt
nödläge.
Den svåra krisen medförde, att demokraterna
fingo kraftig vind i seglen, när de i detta läge
ytterligare accentuerade sin socialt radikala
inställning. Kongressvalen 1930 gå vo dem stora
vinster, och efter desamma ägde de en knapp
majoritet i representanternas hus, medan senaten var
i det närmaste jämnt uppdelad mellan partierna.
Inför 1932 års presidentval nominerade
demokraterna New Yorks guvernör Franklin D.
R. o o s e v e 11, och i nov. 1932 valdes han till
president med en mycket stark majoritet. Bland
de medhjälpare, vilka han omgav sig med,
märktes utrikesministern Cordell Hull,
inrikesministern Harold Ickes, jordbruksministern Henry
Wallace och arbetsministern miss Frances
Per-kins samt utanför kabinettet medl. av den s. k.
”hjärntrusten”.
Tiden mellan Roosevelts val och
ämbetstill-träde (nov. 1932—mars 1933) utmärktes av att
krisen ytterligare skärptes. I febr. 1933 började
uttagen ur bankerna anta sådana proportioner,
att dessa måste stängas i den ena staten efter
den andra; i de ännu öppna bankerna växte
uttagen desto kraftigare. Sedan Roosevelt 4/s 1933
tillträtt presidentposten, lät han genast stänga
alla banker och sammankallade kongressen, som
snabbt godkände hans förslag att bemyndiga
fi-nansministern att tillsätta särskilda
förtroende-män för bankerna och att successivt ånyo öppna
dem samt att vidta betydande inbesparingar i
vissa unionella utgifter. Bankerna fingo
därigenom omedelbar hjälp men underställdes
samtidigt centralmaktens kontroll. Då efter
demokraternas valseger kongressen redan i febr, voterat
för förbudets upphävande, hade Roosevelt
möjlighet att på ölkonsumtionen lägga en ytterst
inbringande indirekt skatt, som ansenligt lättade
finansernas betryckta läge. Guldmyntfoten
övergavs, och dollarns värde nedskrevs till 59%;
stora statliga arbeten igångsattes för att bereda
sysselsättning åt de arbetslösa och åter driva
produktionen uppåt. Agricultural Ajustment Act
(AAA) avsåg att hjälpa upp jordbrukets
förhållanden genom att begränsa den odlade arealen,
stegra priset på jordbrukets produkter och lätta
dess skuldbörda. Mest bekant inom den
lagstiftning (The New Deal, Nya given), varmed
Roosevelt sökte övervinna krisen, är National
Industrial Recovery Act (NIRA) av 1933, som gav
unionsmyndigheterna betydlig kontroll över
näringslivet. Denna utnyttjades på ett sätt, som
upphjälpte arbetarnas sociala villkor och
väsentligt stärkte deras fackliga organisationer. Några
snabba resultat vunnos ej — frånsett bankkrisens
övervinnande —, men i F. liksom eljest i världen
vände sig utvecklingen; fram till 1937 ökades
produktionen och minskades de arbetslösas
antal. Från företagare och konservativa kretsar
riktades emellertid en allt hårdare kritik mot
Roosevelts ekonomiska politik, och det var ett
svårt nederlag för presidenten, när 1935—36
både AAA och NIRA av högsta domstolen
förklarades oförenliga med konstitutionen och
därigenom försattes ur kraft. Men allmänhetens
förtroende för Roosevelt och hans politik var
icke endast orubbat utan starkt befäst. 1934 års
kongressval utföllo till demokraternas favör, och
presidentvalet 1936 gav dem den största valseger,
som över huvud förekommit i F., då två el.
flera partier stått mot varandra: Roosevelt,
vilken nominerats som deras kandidat, fick över
27 mill. röster — nära 5 mill. mer än 1932 —
mot den republikanske kandidaten Landon, som
samlade 16,7 mill. väljare. Efter sin seger
försökte Roosevelt bryta högsta domstolens
motstånd genom en reformering av densamma men
lyckades ej vinna kongressens medgivande
därtill. Socialt skärptes trots Nya given
motsättningarna, och ett flertal arbetskonflikter
före-kommo. En nedgång i produktionen och ett nytt
prisfall 1937 mötte Roosevelt med expansiva
finansiella åtgärder, bl. a. upptogos stora
unionella lån för att igångsätta arbeten.
Händelseutvecklingen i Europa, Asien och
Afrika under tiden efter 1935 ställde snart nog
de internationella frågorna i centrum av F :s
politik. Efter demokraternas makttillträde
förmärktes såtillvida en förändring i den
nordamerikanska utrikespolitiken, som F :s reella
herravälde över vissa latinamerikanska republiker
gjordes mindre tryckande för dessa; genom en lag
av 1934 erhöllo Filippinerna en friare ställning
och utlovades full självständighet efter lo år.
Däremot intogo F. alltjämt en isolationistisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
