Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förenta staterna - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
499
Förenta staterna
500
förvaltning, Dominikanska republiken indrogs i
F :s maktsfär m. m. Krigsmakten, särskilt flottan,
förstärktes. I det inre slog Roosevelt in på nya
vägar; trusterna bekämpades och kontrollerades,
bestämmelser mot icke önskvärd invandring
an-togos, tulltariffen sänktes, en livlig
sociallagstiftning vidtog såväl inom unionen som inom
staterna; i arbetskonflikter ingrep presidenten själv
medlande och ledande. Denna utpräglade
personliga och progressistiska politik förmådde ej bryta
Roosevelts maktställning inom det republikanska
partiet; han återvaldes 1904 och kunde 1908
formligen utse sin egen efterträdare, William H.
Taft. Denne fortsatte först traditionerna från
Roosevelts tid men råkade småningom under
inflytande av Ohio-dynastien. Bland de
republikanska progressisterna framkallade Tafts politik
starkt missnöje, och Roosevelt beslöt att 1912
åter kandidera. Majoriteten inom partiet var för
honom, men reglerna för partikonventets
nominering av kandidat voro sådana, att Taft säkert
skulle koras; Roosevelts anhängare bröto sig ut
och bildade ett nytt parti, Progressive Party. Som
en följd av republikanernas splittring segrade
1912 demokraterna; W o o d r o w Wilson blev
president. Liksom Roosevelt och i ännu högre
grad än denne regerade Wilson personligt och
förde — själv en progressist — sin politik i
progressistisk anda; ytterligare tullsänkningar
företogos, det unionella bankväsendet reglerades,
trust- och sociallagstiftning fortsatte. 1917
genomfördes en författningsändring, varigenom
totalt rusdrycksförbud etablerades inom unionen,
sedan agitationen härför redan satt frukt i
förbud i flertalet delstater. En viktig utveckling
under det progressistiska skedet var det politiska
livets fortskridande demokratisering:
folkinitiativ och referendum fingo ökad betydelse i
delstaterna, kampen för kvinnlig rösträtt kröntes med
fullständig framgång, då den 1920 infördes även
för de unionella valen.
På det utrikespolitiska området fick Wilsons
presidenttid sin största betydelse. Visserligen var
presidenten som demokrat principiellt
motståndare till imperialismen, men förhållandena tvungo
honom att gå vidare på den en gång utstakade
vägen. Sålunda intervenerade han 1914 i oredan
i Mexico, och under de närmast följande åren
indrogos republikerna Haiti och Nicaragua i F :s
politiska maktsfär. 1916 inköptes Danska
Västindien. Vid 1 :a världskrigets utbrott
proklamerade F. först neutralitet. När Wilson 1916 omvaldes
till president, berodde detta i icke ringa mån på
folkets önskan, att F. skulle hålla sig utanför
kriget — republikanen Roosevelt propagerade för
deras ingripande. I verkligheten intensifierade
kriget de ekonomiska förbindelserna mellan F.
och Västmakterna. Den amerikanska industrien
arbetade för att täcka de sistnämndas
krigsbe-hov, den amerikanska storfinansen gav väldiga
krediter till England och Frankrike. Däremot
av-brötos genom den engelska blockaden av
Tyskland handelsförbindelserna mellan denna makt och
F., och en stark spänning mellan dem
framträdde som en följd av det tyska ubåtskriget.
Se
dan Tyskland proklamerat, att det skulle föras
oinskränkt, inträdde F. i april 1917 i världskriget,
vid vars slut det hade en armé på nära 2 mill.
man i Europa. Wilson, som av kongressen
utrustats med utomordentliga fullmakter, intog 1918
både inåt och utåt en maktställning som ingen
tidigare president. Det var hans avsikt att vid
fredsverket utnyttja den till att skapa en
världsomfattande fredsorganisation.
Versailleskongres-sen beslöt också att på hans förslag upprätta
N. F. Emellertid väckte Wilsons utrikespolitik
efter freden starkt missnöje i F.; man ansåg den
alltför riskfylld. Mot slutet av sin presidenttid
råkade Wilson av denna och andra anledningar i
ständig konflikt med kongressen, som numer
behärskades av republikanerna. Särsk. hård stod
striden om F :s inträde i N. F. När detta förföll
på grund av senatens hållning, hade Wilsons
politik lidit bankrutt.
Tiden efter 1921. 1920 erövrade
republikanerna åter presidentposten och ökade
väsentligt sin majoritet inom kongressen. Dock kunde
icke de republikanska presidenterna W a r r e n
H ardin g (1921—23), Calvin Coolidge
(1923—29) och Herbert Hoover (1929—33)
hävda den maktställning, som Th. Roosevelt och
Wilson intagit. Harding, Coolidge och Hoover
voro alla representanter för den konservativt
inriktade flygel inom republikanska partiet, vilken
ansågs gå storfinansens ärenden. I isolationismens
anda drogo sig F. undan samarbetet med de
europeiska makterna. Förhållandet till
Sovjetunionen var och förblev spänt. 1926 ställde
senaten sådana villkor för F :s anslutning till
Internationella domstolen, att frågan härom
förföll. Kelloggpakten 1927, vartill F. anslöto sig,
utgick däremot från ett amerikanskt initiativ.
Även Washingtonkonferensen för
flottnedrustning kom till stånd 1920—21 efter inbjudan av
F. Den imperialistiska politiken fortsatte: F.
inblandade sig i vissa mellanamerikanska och
västindiska staters inre politik, och det
nordamerikanska kapitalet engagerades djupare och över
allt vidare områden på v. halvklotet. Den
protektionistiska kursen skärptes genom nya tullagar,
immigrationen tilläts endast i begränsad
omfattning och reglerades. Den sociala
näringslagstift-ningen avstannade i stort sett, såvida icke
utbyggandet av det 1919—20 unionelit genomförda
totalspritförbudet skall anses höra hit. Detta
skapade emellertid betydande svårigheter. Det
gick icke att komma till rätta med det under
för-budstiden florerande gangster- och banditofoget.
Stort uppseende väckte en korruptionsskandal,
som kom i dagen kort efter president Hardings
död 1923 och svårt komprometterade vissa män
i hans omgivning. Emellertid kännetecknades —
frånsett på jordbrukets område — 1920-talet av
ekonomiskt uppsving och goda konjunkturer för
näringslivet. Så länge ännu de merkantila
näringarna blomstrade och välstånd {prosperity) rådde,
var republikanernas makt obruten. Vid
presidentvalet 1924 startade ledaren för
republikanernas progressistiska flygel, senator La Follette, en
särskild progressistisk valrörelse; han samlade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
