Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färgväxter - Färgämnen - Färila-Kårböle - Färing - Färingsö - Färingtofta - Färingön - Färja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Färgämnen—Färja
413
och lackmus, rödträ, bresilja el. färnbock,
san-delträ. 4. Gröna färgämnen: saftgrönt. 5. Bruna
och svarta färgämnen: katechu, gambir, sumak
m. fl. färger, vilka fås med tillhjälp av på
garvsyra rika växtämnen.
Färgämnen kunna vara antingen oorganiska
el. organiska föreningar. De oorganiska f.,
som kallas mineralfärgämnen, användas
i allm. som färgpigmentmålarfärger
(pigmentfärger) och förekomma färdigbildade i naturen el.
framställas syntetiskt. Det finnes ej för dem
något direkt samband mellan färgen och den
kemiska strukturen. De organiska f. användas
i första hand för färgning av textilvaror och
voro fordom uteslutande naturprodukter (se
Färgväxter). Dessa naturliga f. ha numera helt
överflyglats av de på konstgjord väg framställda
f., av vilka de flesta framställas ur
stenkols-tjära, tj ärfärgämnen. För att ett ämne skall ha
färg fordras, att det skall ha förmåga att
absorbera vissa våglängder av ljuset, liggande i den
synliga delen av spektret, varvid
komplementfärgen reflekteras. Sådan ljusabsorption är
bunden till ett ur kemisk synpunkt omättat tillstånd
hos molekylen och särsk. till närvaron av s. k.
kromofora grupper, sådana som
nitrogrup-pen, —NO2. Föreningar med lika egenskaper
men med olika konstitution kunna ha helt olika
färg. Om ett ämnes färg på gr. av en el. annan
ändring i molekylens sammansättning, t. ex.
sub-stitution, förskjutes från gult mot rött och
violett, talar man om att färgen fördjupas, i motsatt
fall att färgen förhöj es. De substituenter, som
åstadkomma en fördj upning av färgen, kallas b
a-t o k r o m a grupper, de som ha motsatt verkan,
hypsokroma. Av största betydelse för f.
äro, förutom de kromofora grupperna, de s. k.
a ux o k r oma grupperna, varmed förstås
saltbildande grupper, vilka utveckla och förstärka
föreningens färg och vilkas inträde i molekylen
ofta är orsaken till att föreningen kan användas
som färgämne, d. v. s. erhåller förmågan att
färga vävnader.
Färila-Kårböle, kommun i V. Hälsinglands
domsagas tingslag i Gävleborgs län, kring
Ljusnan ovanför Ljusdal; 1,221,56 km2, 5,916
inv. (1951). Kommunen är delad på två förs.,
Färila församling (1,010,56 km2
med 5,489 inv.) i s. och ö. samt Kårböle
församling (211,00 km2 med 427 inv.) i n. v.,
vilka bilda ett pastorat i Ljusnans kontrakt av
Uppsala ärkestift. Kommunen, som gränsar till
Jämtlands län, genomflytes av Ljusnan och är
till största delen bergig och skogbevuxen, med
bygden huvudsaki. i älvdalen och särsk. på dess
sydsida. Älven åtföljes av höga nipor. Många
mossar och mindre sjöar finnas. Största
höjden, 574 m. ö. h., ligger på länsgränsen. Under
de senaste mansåldrarna ha betydelsefulla
kana-liserings- och torrläggningsföretag utförts. 3,592
har åker. På s. älvsidan ligga handelsplatserna
Färila (580 inv.) vid kyrkan och västerut
Korskrogen (200 inv.) ; den förstn. har
bl. a. apotek och provinsialläkare. Av industrier
märkas elkraftverk, cementvarufabrik, sågverk
414
och snickerifabriker. Laforsen och Öjeforsen
ägas av Stockholms superfosfatfabriks ab.
Mellan älven och landsvägen s. ö. om Kårböle kyrka
ligger en skans från 1600-talet. Kårböle nuv.
kyrka av trä byggdes 1869—70, varvid det gamla
kapellet från 1760 blev skolhus. Färila nuv.
kyrka av sten uppfördes 1782—86. F. bildar egen
storkommun. — Litt.: L. L. Lundh, ”Blad ur
Färila sockens historia” (1911).
Färing, invånare på Färöarna, färöing.
Färingsö, storkommun i Stockholms län,
omfattar socknarna Skå, Sånga, Hilleshög och
Färentuna; 80,64 km2, 3,000 inv. (1951).
Färingtofta, socken i Kristianstads län, N.
Äsbo härad, n. om Eslöv; 66,25 km2, 852 inv.
(1951). Småkullig skogsmark, mossar och spridd
odlingsbygd. 1,449 har åker. I F. ligga
Klings-torps kronopark och flera gårdar, lydande
under Barsebäcks fideikommiss. I Forestad vid
Rönneå brytes kaolin. Den medeltida kyrkan av
gråsten ombyggdes helt i början av 1800-talet.
Ingår i Riseberga och F. pastorat i Lunds stift,
N. Åsbo kontrakt; tillhör storkommunen
Riseberga.
Färingön, äldre namn på ön
Svartsjölandet i Mälaren.
Färja, ett slags fartyg, avsett till transport
över vattendrag. F. för mindre vattendrag har
vanl. formen av en bred, rektangulär pråm. För
överfarten begagnas åror (r o d d f ä r j a) el. en
mellan stränderna spänd draglina (d r a g f ä
r-j a). I farleder, där strömsättningen icke är för
stark, utelämnas linan, och f. äro då ång- el.
motordrivna samt utrustade med propellrar och
roder i båda ändar för att icke behöva vända
vid f är j lägena. Vägtrafikfärjor användas på
många håll i Sverige, dock företrädesvis i
Norrland. — Numera begagnas benämningen f. även
för stora ång- el. motordrivna fartyg, avsedda
att över större vatten transportera
järnvägsvagnar, bilar och resande. F. för järnvägsvagnar
benämnas tågfärjor. På huvuddäcket till
tåg-färjor äro ett el. flera järnvägsspår utlagda i
försänkt läge för att icke vara till hinders för
passage el. för uppställning av bilar. För att
fordonen lätt skola kunna tas ombord är f:s
till-läggsplats, f ä r j 1 ä g e t, utbildad till en
U-for-mad bassäng. Vid färj lägets inre ända är
anordnad en höj- och sänkbar broklaff, ofta
manövrerad med tryckluft el. elkraft. Bron är försedd
med järnvägsspår och förbinder sålunda
järnvägens fasta spårsystem med färjans. F., som äro
avsedda för längre gång i öppen sjö, byggas med
slutet förskepp liksom vanliga fartyg.
Järnvägsvagnar och bilar kunna då tas ombord endast
akterifrån, varför f. måste backa in i färjläget.
— Tågfärjor användes i England redan på
1850-talet. Sverige fick sin första tågfärj förbindelse
1892, då en dansk f. sattes i trafik mellan
Hälsingborg och Helsingör. I Danmark hade redan
1872 öppnats tågfärj leden över Lilla Bält och
1883 över Stora Bält. Leden Malmö—Köpenhamn
började trafikeras 1895, först med dansk, senare
med svensk f. Här går nu SJ :s modernaste
tågfärja ”Malmöhus”, byggd 1945, c :a 94 m lång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
