Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik II (tysk kejsare) - Fredrik III, den sköne (tysk konung) - Fredrik IV (tysk konung) - Fredrik III (tysk kejsare och konung av Preussen) - Fredrik I (konung av Württemberg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
Fredrik
148
död av Innocentius IV. I Tyskland avföllo en
del furstar och uppsatte till motkonungar 1246
lantgreven Henrik Raspe av Thüringen och 1247
greve Vilhelm av Holland. F :s son Enzio
tillfångatogs 1249, och med stor stränghet måste
F. undertrycka sammansvärjningar vid sitt hov.
Han fortsatte dock kampen men dog i
Fioren-tino i Apulien och begrovs i Palermo. — F.
är en av medeltidens mest intressanta gestalter.
Lysande begåvad, insöp han på Sicilien dess
egendomliga blandkultur av väster- och
österländska element. Den misstrogne och skeptiske
F. överöstes under striden med påvedömet från
kurians sida med de grövsta beskyllningar. I
Palermo höll han ett av bildning förfinat hov,
vid vilket arabiska och judiska lärde aktades
högt. För F. låg hans väldes tyngdpunkt i de
sicilianska besittningarna. Han utbyggde sina
normandiska företrädares förvaltningssystem och
gjorde det sicilianska riket till en modernt
centraliserad stat. Av Tyskland begärde F.
huvudsakligen trupper. Genom medgivanden först till
de andliga, sedan till de världsliga furstarna
befordrade han Tysklands sönderfallande i
delstater. — Litt.: K. Hampe, ”Kaiser Friedrich II.
in der Auffassung der Nachwelt” (1925; med
bibliogr.); W. Cohn, ”Das Zeitalter der
Hohen-staufen in Sizilien” (1925); E. Kantorowicz,
”Kaiser Friedrich der Zweite” (2:a uppl. 1928,
tilläggsbd 1931).
3) Fredrik III, den sköne, tysk konung
(1286—1330), son till Albrekt I av huset
Habs-burg. övertog 1308 jämte brodern Leopold
her-tigdömet Österrike och blev efter Henrik VH:s
död 1313 av österrikiska partiet vald till tysk
konung 1314; luxemburgska partiet valde
däremot Ludvig av Bayern. Tronstrid utbröt, och i
slaget vid Mühlberg 1322 blev F. tillfångatagen
av Ludvig. Då F. 1325 lovat avstå från
kronan, hindrade hans bröder verkställigheten av
detta fördrag. 1326 slöts fred, enl. vilken F.
skulle förvalta Tyskland, medan Ludvig drog till
Italien. F. återvände s. å. till Österrike men
hade föga makt.
4) Fredrik IV, tysk konung, romersk kej
-sare (F. III), son till hertig Ernst av
Österrike (1415—93). Han fick efter sin fader
Steiermark, Kärnthen, Krain och Görz, valdes
till tysk konung 1440 (krönt 1442). Svag och
obeslutsam, kunde han ej hävda sin myndling
Vladislav VI :s rätt i Böhmen och Ungern. 1448
avslöt han med påven Wienkonkordatet, som
återgav kurian dess gamla makt över tyska kyrkan.
F. kröntes i Rom 1452 till kejsare. Efter
Vladislav VI :s död 1457 fick F. blott Österrike.
Mattias Corvinus i Ungern erövrade och innehade
Wien 1485—90. Efter stora svårigheter
åväga-bragte F. 1477 giftermål mellan sin son
Maximilian och Maria av Burgund. Detta orsakade
strid med Frankrike, men genom fred i Senlis
1493 tillförsäkrades huset Habsburg största
delen av de burgundiska arvländerna. Maximilian
valdes 1486 till tysk konung. F. var utpräglat
sparsam och icke obegåvad men oduglig som
regent.
5) Fredrik III, tysk kejsare och konung
av Preussen (1831—88), till sin tronbestigning
kallad Fredrik Vilhelm, son till
sedermera kej sar Vilhelm I. Han fick en
omsorgsfull uppfostran och studerade 1849—52 vid univ.
i Bonn. Ungdomsintrycken av dessa studier,
under E. M. Arndt, F. Chr. Dahlmann m. fl.,
blevo grundläggande för F. När striden mellan
konung Vilhelm och lantdagens andra kammare
utbröt, intog F. en från fadern skiljaktig
hållning, påverkad av sina liberala sympatier samt
av intryck från
England, förmedlade
särskilt av svärfadern. F.
ogillade Bismarcks
hänsynslösa
uppträdande. Han ställdes
genom Bismarcks
dominerande kraft då
och framgent
väsentligen utanför politiken
men fann ett
självständigare verksamhetsfält på det
militära området. Vid
krigsutbrottet 1866 ställdes
han i spetsen för 2:a
armén, som från Schlesien inryckte i Böhmen,
och avgjorde definitivt segern vid Sadowa. I
kriget emot Frankrike 1870—71 förde F. — nu
liksom 1866 med general Blumenthal som
stabs-chef — den av nord- och sydtyska trupper
sammansatta 3:e armén. I okt. 1870 blev han
generalfältmarskalk. Medan han förträffligt
samarbetat med Bismarck i allt, som angick det
tyska enhetsverket, gingo deras meningar
alltjämt isär rörande den inre styrelsen. Bismarck
misstrodde F:s och hans gemåls liberala
sympatier och intresse för sociala reformer samt höll
honom helst fjärran från styrelsen. I början av
1887 angreps F. av en elakartad halssjukdom,
som slutligen visade sig vara kräfta. Efter
kej-sar Vilhelms död 9 mars 1888 besteg F., som
då antog namnet Fredrik III, Preussens tron och
blev därmed tysk kejsare. Något systemskifte
kom icke till stånd, ty efter blott 99 dagars
styrelse avled F. på slottet Friedrichskron vid
Pots-dam. 1858 förmäldes F. med Viktoria av
England, dotter till drottning Viktoria och prins
Albert av Sachsen-Koburg. Av deras barn
nådde två söner, kej sar Vilhelm II och prins
Henrik, samt fyra döttrar mogen ålder. F:s
”Tage-bücher” ha till olika delar utgivits av v. Poschinger
1901, Meisner 1906 och 1929 samt Engel 1919.
— Litt.: Margaretha v. Poschinger, ”Kaiser
Friedrich” (3 bd, 1899—1900); M. Philippson,
”Das Leben Kaiser Friedrichs III.” (2:a uppl.
1908).
Württemberg. Fredrik (ty. Friedrich) I,
konung (1754—1816), son till hertig Fredrik Eugen
av Württemberg. Han var 1783—87
generalguvernör i ryska delen av Finland och
efterträdde 1797 sin far som regerande hertig. I
början motståndare till Frankrike, tvingades F. snart
till förbund med Napoleon samt fick som
belö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
