Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik I, den stridbare (kurfurste av Sachsen) - Fredrik II, den saktmodige (kurfurste av Sachsen) - Fredrik III, den vise (kurfurste av Sachsen) - Fredrik August I (konung av Sachsen) - Fredrik August II (konung av Sachsen) - Fredrik August I, den rättrådige (konung av Sachsen) - Fredrik August II (konung av Sachsen) - Fredrik August III (konung av Sachsen) - Fredrik I Barbarossa (tysk-romersk kejsare) - Fredrik II (tysk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
Fredrik
146
Sachsen. i) Fredrik I, den stridbare,
kurfurste (antagl. 1370—1428). Han fick genom
arv och köp ett betydande område (Österland,
Landsberg m. m.) och tog ivrigt del i tidens
strider. Då konung Venceslav i Böhmen fördrev
de tyska lärarna och studenterna (1409) från
univ. i Prag, tog F. emot dem i sitt land och
blev därigenom grundläggare av Leipzigs univ.
Under husitkriget stred F. på kejsar Sigismunds
sida och fick som belöning härför 1423
kur-furstendömet Sachsen, där kurfursteätten just
utslocknat.
2) Fredrik II, den saktmodige, den
föreg:s son, kurfurste (1412—64), ärvde
kurvärdigheten 1428 men måste dela
regeringsmakten med sina yngre bröder, vilket ledde till
”sachsiska brödrakriget” (1446—51). F. förde en
smidig, undfallande politik och vidgade
betydligt sina områden (bl. a. med Meissen). 1455
sökte en missnöjd riddare, Kunz v. Kaufungen,
bortröva F :s båda söner men misslyckades och
blev avrättad.
3) Fredrik III, den vise, den föreg:s
sonson, kurfurste (1463—1525), ärvde 1486
kurvärdigheten efter sin far, kurfurst Ernst, men
delade makten med sin yngre bror, Johan den
ståndaktige. F. var humanistiskt bildad,
upprättade 1502 universitetet i Wittenberg samt
gynnade vetenskap och konst. Han blev efter
Maximilians död 1519 riksvikarie och erbjöds av
kurfurstarna kejsarkronan, vilken han dock
avböjde. Mest känd är F. som Luthers beskyddare.
Även i övrigt understödde han reformationen
men övergick aldrig själv offentligt till den nya
läran.
4) Fredrik August I, se August,
konungar av Polen 1).
5) Fredrik August II, se August,
konungar av Polen 2).
6) Fredrik August I, den
rättrådige, konung, som kurfurste Fredrik August
III (1750—1827), efterträdde 1763 sin far,
kurfurst Fredrik Kristian, och tillträdde regeringen
1768. F. reformerade förvaltningen och sörjde
för näringarnas blomstring. I sin utrikespolitik
slöt han sig först till Preussen, deltog i kriget
mot Frankrike 1793—96 men gick efter slaget
vid Jena (1806) över till Napoleon, inträdde i
Rhenförbundet samt antog konungatitel. Han
förblev sedan Napoleons trogne bundsförvant och
fick 1807 som belöning hertigdömet Warschau.
Under det stora slaget vid Leipzig (16—19 okt.
1813) befann sig F. i Napoleons högkvarter och
togs där av de allierade till fånga. Genom
Wien-kongressen förlorade han 3/s av sitt land. —
Litt.: A. Bonnefons, ”Un allié de Napoléon.
Frédéric-Auguste” (1902).
7) Fredrik August II, den föreg:s
brorson, konung (1797—1854), kallades 1830 av sin
farbror konung Anton till medregent och blev
efter dennes död 1836 konung. F. var delvis
rätt liberal men gick efter det med preussisk
hjälp undertryckta upproret i Dresden 1849 över
till de reaktionära. Han var naturvetenskapligt
intresserad.
8) Fredrik August III, konung (1865
—1932), son till konung Georg, 1904 dennes
efterträdare; 1902—04 kommenderande general för
12:e armén, 1911 generalfältmarskalk,
tjänstgjorde icke under 1 :a världskriget; abdikerade 1918.
Hans giftermål med Luise av Toscana upplöstes
1903 på gr. av hennes otrohet.
Tyska riket. 1) Fredrik (ty. Friedrich) I
Barbarossa (”Rödskägg”), tysk-romersk
kejsare (omkr. 1123—90). F. tillhörde huset
Hohenstaufen och efterträdde sin farbror
Konrad III som tysk konung 1152. Då F:s moder
tillhörde huset Welf, bilades genom F :s val
hans släkts strid med denna fursteätt. Den
under Konrad försvagade konungamakten stärktes
åter av F., som lyckades genomföra fredligare
inre förhållanden. Han stödde sig på
riksminis-terialerna och biskoparna; hans rådgivare bland
de senare var Rainald av Dassel. F. kröntes till
kejsare i Rom 1155. Till sin kusin Henrik
Lejonet återställde han 1156 Bayern. Genom
giftermål 1156 fick F. Burgund (Arelat). Genom
tåg till Norditalien 1158 upplivade F. glömda
kejserliga rättigheter gentemot de lombardiska
städerna och tillsatte där kejserliga ämbetsmän
(podestä). Frågan om arvet efter Matilda av
Toscana vållade strid med Rom. F. vägrade
erkänna påven Alexander III. Då denne
förband sig med Milano, förstördes staden 1162.
Efter lombardiska städernas resning 1167 och
F:s nederlag vid Legnano 1176 slöt han fred
1177 med Alexander och i Konstanz 1183 med
städerna; F. bibehöll dock där betydande
finansiella rättigheter. Hans förhållande till Henrik
Lejonet hade försämrats, och den ovilja
Henrik vållat hos de sachsiska grevarna och
biskoparna påskyndade dennes fall 1180. F. lät
förklara honom i akt och fråndömde honom hans
län, så att Henrik blott fick behålla
Braun-schweig och Lüneburg. F. stod nu på höjden av
anseende. Då Saladin erövrat Jerusalem 1187,
tog den åldrige kejsar F. korset, men på vägen
drunknade han i floden Saleph i s. Mindre Asien.
F. var en ridderlig härskarpersonlighet,
skarpsinnig, beslutsam och rättrådig. — Litt.: H.
Prutz, ”Kaiser Friedrich I.” (3 bd, 1871—74).
2) Fredrik II, kejsare (1194—1250). Han
var son till Henrik VI och Constanza av
Sicilien. 1208 blev han myndig, och då påven
Inno-centius III 1210 bröt med kejsar Otto IV av
Tyskland, blev F. kyrkans motkandidat, avlade
länsed för Sicilien till påven och kröntes 1212 i
Mainz till tysk konung. Sedan Otto IV lidit
nederlag mot fransmännen vid Bouvines 1214,
kröntes F. åter i Aachen 1215 och blev 1220
tysk kejsare. Ett korstågslöfte från 1215
vållade honom stora svårigheter. Slutligen
bannlystes F. 1227 av Gregorius IX men anträdde 1228
sitt korståg; i Jerusalem satte han 1229 själv
kronan på sitt huvud. S. å. återkom han och
slöt 1230 fred med påven. Då F. med
sicilianska pengar och tyska trupper besegrat de
lombardiska städerna vid Cortenuova 1237, kände
Gregorius IX Kyrkostatens ställning hotad och
bannlyste ånyo F. Striden fortsattes efter Gregorius’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
