Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
65
Frankrike
66
gets sviter. I förgrunden stodo sådana frågor
som återuppbyggandet av de härjade provinserna,
statsskuldens förräntning och amortering samt
försvarets reorganisation med förkortad
utbildning av de värnpliktiga. Antiklerikalismen
dämpades, och diplomatiska förbindelser med
Vatikanen återupptogos (1921). Vid valen i nov.
1919 erhöll Clemenceau, ”Segerns fader”,
överväldigande majoritet, och det av patriotiska
stämningar genomsyrade ”nationella blockets”
valseger visade en kraftig högerströmning.
Cle-menceaus förhoppningar att få efterträda
Poin-caré som statschef infriades dock icke, i det
nationalförsamlingen i jan. 1920 i stället valde
kammarens talman Paul Deschanel till
republikens president. Sårad och bitter lämnade
Clemenceau då omedelbart helt det politiska
livet. Som konseljpresident efterträddes han av
Millerand. Denne ingrep beslutsamt mot stora
strejker, vilka uppstodo i samband med
efter-krigskrisens sociala oro. Alexandre
Millerand vann hastigt auktoritet och valdes,
sedan Deschanel på gr. av hälsoskäl hade avgått
i sept. s. å., till dennes efterträdare (1920—24).
Under G. Leygues’ konseljpresidentskap utövade
han ett stort inflytande, vilket dock minskades,
sedan i jan. 1921 Briand övertagit makten.
Denne besatte Düsseldorf och Duisburg för att
öva press på Tyskland och tvinga det till
skade-ståndsbetalningar, men då han visade benägenhet
att lyssna på engelska kompromissförslag,
framkallade han oro i vida kretsar. Briand avgick
i jan. 1922 och ersattes av Poincaré, som främst
inriktade sig på att indriva skadeståndet. I
jan. följ, år lät Poincaré militärt besätta
Ruhr-området för att tillförsäkra F. ”produktiva
panter”. Denna aktion blev ekonomiskt sett
gagnlös. Sedan det ekonomiska läget allvarligt
försämrats, genomdrev Poincaré strax före
valen 1924 ett omfattande skatteprogram, vilket
skrämde valmännen. De samgående
vänsterpartierna, cartel des gauches, besegrade
”nationella blocket” på ett program om allmän
avspänning. President Millerand tvangs genom en
parlamentarisk kupp att avgå i förtid. Han
efterträddes av Gaston Doumergue (1924
—31). Denne lyckades under sin presidenttid
utöva ett stort och under de täta ministerkriserna
avgörande inflytande. Socialradikala partiets
ledare É. Herriot bildade regering efter valet.
Man uppnådde i viss grad en lösning av
skadestånds frågan genom Dawesplanen, som godtogs
av Tyskland i aug. s. å., varefter utrymningen
av Ruhrområdet inleddes. En ny budgetkris
skärptes våren 1925. Förtäckt inflation
företogs, vilket förmådde senaten att i april störta
Herriot. Hans efterträdare blev Painlevé, som
kallade den 1920 av riksrätten förviste Caillaux
tillbaka som finansminister. Utrikesminister blev
Briand, som under en lång följd av år kvarstod
på denna post och företrädde en
försoningspoli-tik. I okt. s. å. slöts Locarnotraktaten, som
garanterade Versaillesfredens gränser mellan F.
(samt Belgien) och Tyskland och som ledde
till Tysklands inträde i N. F. (1926). Caillaux’
NF VIII — 3
finanspolitik lyckades emellertid varken inom
vänster el. höger vinna majoritet. Efter Painlevé
bildade Briand regering i nov. 1925. På mindre
än ett år hann man under olika ministärer
förbruka en följd av finansministrar. Gång på gång
måste nya sedel emissioner tillgripas.
Franc-kursen befann sig i ständigt fall. Efter ett
misslyckat försök med en vänsterregering Herriot—
A. de Monzie bildade Poincaré i juli 1926 en
stor samlingsministär, i vilken han själv var
finansminister och Briand som utrikesminister
fullföljde Locarnopolitiken. Poincaré återställde
förtroendet till valutan, och hans energiska
sanering av finanserna blev en stor framgång.
Valen 1928, som medförde en viss förskjutning
åt höger men inga större förändringar, innebar
ett förtroendevotum för Poincaré, men i nov.
s. å. bröts den nationella samlingen genom att
radikalsocialisterna utträdde ur regeringen. En
för F. betungande överenskommelse med U.S.A.
om krigsskulden antogs 1929. Kort tid därefter
avgick Poincaré av hälsoskäl. Efter en ministär
Briand bildades i nov. 1929 en höger regering av
A. Tardieu. Denne stod omväxlande med P.
Laval i förgrunden under tiden fram till 1932,
F. nåddes 1931 av den ekonomiska världskrisen
men försökte under stigande finansiella
svårigheter behålla guldmyntfoten. Briand kandiderade
i 1931 års presidentval men ratades till förmån
för senatens talman Paul Doumer, och då
Briands hälsa försämrades, omhändertogs
utrikespolitiken alltmer av konseljpresident Laval, som
i jan. 1932 även formellt övertog
utrikesministerposten. Kort tid därefter dog Briand. I maj
s. å. mördades president Doumer. Till hans
efterträdare valdes Albert Lebrun (1932
—40; omvald 1939). 1932 års val medförde en
betydande förskjutning åt vänster. Tardieus 2:a
ministär avgick, och Herriot bildade en
regering, som efter ett halvår föll, därför att den
ville försöka betala F:s krigsskuld till U.S.A.,
trots att det tyska skadeståndet praktiskt taget
avskrevs genom Hoovermoratoriet och
Lausanne-avtalet. Den ekonomiska världskrisens
verkningar i F. tilltogo, och nazismens frammarsch
i Tyskland vållade stark oro.
Antiparlamen-tariska franska rörelser, de s. k. ”nationella
ligorna”, fingo vind i seglen. En av de mest
typiska var Croix de feu. Bank- och
börsskandaler, i vilka flera kända politiker voro inblandade,
bidrogo till spänningen och till det
parlamentariska lägets förvirring. Under hela 1933
försökte kortlivade radikala ministärer under J.
Paul-Boncour, É. Daladier, A. Sarraut och C.
Chautemps förgäves bemästra läget. I
samband med en ny finansskandal, Stavisky-affären,
skärpte de nationella ligorna sin aktivitet.
Krisen kulminerade i dessas våldsamma
demonstrationer på Concordeplatsen 6/ä 1934- Den några
dagar tidigare bildade 2:a ministären Daladier
avgick trots parlamentariskt förtroendevotum.
En av f. d. presidenten Doumergue i hast
bildad koalitionsministär återställde ordningen, men
den politiska oron fortfor. Doumergue
störtades i nov. s. å., varefter P. É. Flandin bildade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
