Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
Frankrike
56
syfte att utplåna provinsiella olikheter,
rösträtten reformerades, jury infördes, kyrkogodsen
indrogos, och prästerskapet fick en rent borgerlig
författning (constitution civile). Redan 1789
började adelsfamiljer emigrera. Kungafamiljens
misslyckade försök att fly till utlandet (juni
1791) undergrävde befolkningens tillit till
konungen. Ludvig måste 13 sept. s. å. godkänna
den nya författningen.
2) Lagstiftande församlingen (assemblée
lé-gislative, 1 okt. 1791—20 sept. 1792). I den nya
folkrepresentationen voro feuillanterna
anhängare av konstitutionell monarki. Till de
republikanska jakobinerna hörde ännu den moderata grupp,
som sedan kallades les girondins, girondister. De
radikala leddes av Robespierre och Danton.
Våren 1792 måste konungen taga en girondistisk
ministär med bl. a. Dumouriez och Roland samt
tvangs till krigsförklaring mot Preussen och
Österrike april s. å. Den fientlige
armébefälhavarens, hertigens av Braunschweig, hotfulla
manifest orsakade upploppet i Paris 10 aug. s. å.
Konungafamiljen fängslades, den revolutionära
”kommunen”, en sj älvkonstituerad församling av
ombud för Paris’ befolkning, inrättades, och
Danton tog makten. Marat inspirerade
”septembermorden” på rojalister. Fienden hejdades av
Dumouriez vid Valmy 20 sept. s. å.
3) Konventet (la convention nationale, 21 sept.
1792—26 okt. 1795). Vida radikalare än
lagstiftande församlingen var dess efterföljare
konventet. Girondisterna bildade där högern.
Konventets flertal utgjordes av ”Slätten” (la Plaine)
el. ”Träsket” (le Marais) av mer obestämd
politisk läggning. Makten fanns emellertid hos de
på pöbeln stödda jakobinerna, ”Berget” (la
Mon-tagne). Konungadömet avskaffades 21 sept. 1792,
och republiken infördes. Dumouriez erövrade
Belgien nov. s. å. Konungafamiljens förbindelser
med utländska makter hade fört förbittringen
mot denna till sin höjd. Ludvig XVI anklagades
inför konventet, dömdes till döden och
avrättades 21 jan. 1793. I mars upprättades
revolutions-tribunalet; snart följde det reaktionära
Vendée-upproret, Dumouriez’ förräderi och inrättandet av
ett välfärdsutskott (le comité de salut public),
som i verkligheten blev F:s regering. Juni 1793
fängslades girondistledarna, Robespierre fick
makten, och skräckväldet (la terreur) med sina
massavrättningar vidtog. Danton sökte
motarbeta de våldsammaste kommunledarna, Hébert
och Chaumette. Robespierre lät mars 1794
giljotinera dem och i april även Danton.
Skräckväldet föll genom revolutionen 9 thermidor år II
(27 juli 1794); dagen därpå giljotinerades bl. a.
Robespierre själv. Då första
koalitionskriget (mot England, Nederländerna, Spanien,
Österrike, Preussen, Sardinien m. fl.) utbrutit
1793, hade Carnot i aug. s. å. satts i spetsen
för försvaret och lyckats organisera dugliga
trupper (”segerns organisatör”). Genom segrar
av Hoche 1793, Jourdan 1794 och Pichegru 1795
gjordes erövringar, och Holland proklamerades
som Bataviska republiken i nära
förbund med den franska 1795. Preussen och
Spa
nien slöto s. å. separatfred med F. i Basel och
Österrike vapenstillestånd. Ett rojalistiskt
upplopp i Paris nedslogs 13 vendémiaire år IV (5
okt. 1795) av Napoléon Bonaparte. Konventets
roll var emellertid utspelad; det antog 5
fruc-tidor år III (22 aug. 1795)
direktorialförfatt-ningen.
4) Direktoriet (le directoire, 27 okt. 1795—10
nov. I799)- Bland de första direktorerna voro
Barras och Carnot. Direktoriet sökte bemästra
de finansiella svårigheterna men nödgades 1797
låta F. göra statsbankrutt. Under tiden segrade
Bonaparte i Italien; Österrike slöt fred i Campo
Formio 17 okt. s. å., varvid F. vann Belgien
och Lombardiet. I Italien bildades dels C i s
alpi n s k a och dels Liguriska republiken
(Genua). För att hejda reaktionen företog
di-rektoriets flertal statskuppen av 18 fructidor år
V (4 sept. 1797), varigenom en del av roj
alisternas ledare avlägsnades. 1798 sändes Bonaparte
med en armé till Egypten. F:s nya framgångar
i Rom, Schweiz, Piemonte och Neapel orsakade
andra koalitionen mellan Ryssland,
England, Österrike, Turkiet och några italienska
stater. Sedan Bonaparte återkommit från
Egypten och okt. 1799 landstigit i F., företog han
statskuppen 18—19 brumaire år VIII (9—10
nov. 1799), varigenom direktoriet störtades.
XIII. Konsulatet (le consulat) och
kejsardömet (1’empire), 1799—1814. Enl.
den nya författningen, godkänd genom
folkomröstning, tillkom verkställande makten en förste
konsul (Napoléon Bonaparte), utsedd för tio år;
lagstiftande makten delades med senaten,
tribu-natet och lagstiftande kåren. I praktiken blev
emellertid förste konsuln maktens verklige
innehavare. Napoléon reorganiserade samhällslivet i
stort sett på revolutionsidéernas grundvalar men
med stark centralisation av makten. 1800 förde
han en armé över Alperna, slog österrikarna vid
Marengo och fick genom freden i Lunéville 1801
bekräftelse på herraväldet över Italien. S. å.
slötos freder med Neapel, Ryssland och
Portugal och 1802 i Amiens med England; i samband
med denna fred blev Napoléon förste
konsul på livstid. Upprättandet av ärftligt
kejsardöme beslöts maj 1804, och Napoléon kröntes
2 dec. s. å. till fransmännens kejsare (Napoleon
I); påven kom till Paris för att assistera vid
ceremonien. Förhållandet mellan stat och kyrka
hade 1801 reglerats genom ett konkordat med
påven. Det inre reorganisationsarbetet fortsatte
på alla områden under Napoleons energiska
ledning, en ny lagbok (Code Napoléon)
promulge-rades, förvaltningen och undervisningsväsendet
ordnades för långa tider, Banque de France
grundades (1800). Kejsarens världsomspännande
planer satte en stor del av Europa i harnesk
mot honom, men krigslyckan var honom
bevågen. Visserligen blev hans flotta slagen av
Nelson vid Trafalgar (1805), men i kriget mot
tredje koalitionen (England, Österrike,
Ryssland och Sverige; 1805) slog Napoleon
österrikare och ryssar vid Austerlitz (2 dec. 1805),
och Österrike måste genom freden i Pressburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
