Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkrätt - Folkrättsakademien - Folksaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
759
F olkrättsakademien—F olksaga
760
satt. F. har uppstått dels genom hävd och sed
i det mellanfolkliga umgänget, dels genom avtal
mellan stater, särsk. fredstraktater efter mera
omfattande krig, alltifrån Westfaliska freden
1648 till Versaillesfreden 1919. Av betydelse ha
även varit de s. k. fredskon ferenserna i Haag
1899 och 1907 samt framför allt bildandet av ett
kollektivt säkerhetssystem, först 1920 efter i:a
världskriget genom Nationernas förbund och
sedan 1945 efter 2 :a världskriget genom Förenta
nationerna, samt inrättandet i viss anknytning
därtill av en fast mellanfolklig domstol,
varigenom man avsett att söka begränsa den självhjälp,
ytterst i krigets form, som ofta tillgripits vid
statliga tvister. — Den vetenskapliga
bearbetningen av f. inleddes genom Hugo Grotius’
berömda verk ”De jure belli et pacis” (1625) och
fortsattes av Pufendorf, v. Martens, de Vattel,
Bluntschli, Hall, Anzilotti m. fl. För
utvecklingen av f. arbeta i våra dagar
Folkrättsakade-mien i Haag, Institut de droit International i
Gent och Association de droit International i
London. — Som ett viktigt led i arbetet för
freden har man länge betraktat strävandena att
åstadkomma en enhetlig kodifikation av den
folkrättsliga regleringen. Under 1946 och 1947
ha såväl FN som Association de droit
interna-tional tagit upp kodifikationsspörsmålet till
förberedande behandling. — Litt.: H. G. F.
Sundberg, ”F.” (i944).
Folkrättsakademien, fr. Académie de droit
in-ternational, upprättades 1914 under medverkan av
Carnegies stiftelse för internationell fred men
började på gr. av 1 :a världskriget sin
verksamhet först 1923. F. har sitt säte i fredspalatset i
Haag och underhålles främst av
Carnegiestiftel-sen. Dess uppgift är att utgöra ett centrum för
högre, vetenskapliga studier i internationell rätt
(folkrätt och internationell privaträtt) för att
underlätta en fördjupad och opartisk prövning av
de frågor, som sammanhänga med de
mellanfolkliga rättsförhållandena.
Folksaga (ty. Märchen), en folklig
prosadikt av berättande innehåll. Den skiljer sig från
folksägnen genom att den är en fullt medveten
dikt, tillkommen i avsikt att roa, och den gör
därför ej anspråk på att bli trodd. Man får
dock ej i sagorna se en enhetlig diktgrupp utan
flera sinsemellan ej alls besläktade diktarter,
uppkomna ur helt olika miljö och förutsättningar
och med starkt olika stilprägel och historia.
Närmast sägnen står den vanliga
skämthistorien, som håller sig nära verkligheten.
Den är vanl. enepisodisk, byggd på en enda
skämtsam idé, men kan också förekomma som
konglomerat av urspr. skilda skämtepisoder eller
som seriebildning av ett och samma grundmotiv.
Stundom får den en novellartad utveckling, ss.
i skälmsagorna. Skämthistorier träffas hos alla
folk och i alla tider.
Stark beröring med sägnen har också den
semitiska novellsagan, som strävar efter att
ge intryck av sann berättelse genom individuella
personnamn, uppgifter om huvudpersonernas
släktledning, lokalisering och bred detalj målning.
Episoderna komma i oväntade kombinationer.
Som typiska ex. på denna sagodiktning, som
ännu träffas allmänt på arabiskt område, kunna
nämnas G. T :s berättelse om Jakob och Esau,
samt berättelsen om Josef och hans bröder.
Denna sagoart har ej i nämnvärd mån kunnat vandra
utanför semitiskt kulturområde.
Av helt annan karaktär är den indoeuropeiska
undersagan, som för vår uppfattning står
som den egentliga f., en mångepisodisk
berättelse med rak komposition, d. v. s. episoderna
komma i strängt logisk följd, oftast i bestämda
talförhållanden (tretalet), och från den ena kan
man i huvudsak sluta sig till den följ andes
innehåll. Den är i regel starkt fantastisk med
förvandlingar, övernaturligt utrustade djur och
människor, trollkraftiga talismaner, troll och
drakar med många huvuden o. s. v., och den söker
ej ge intryck av verklighet. Denna art
sagodiktning finnes jämnt utbredd bland alla
indoeuropeiska samt hos av indoeuropeisk kultur
genomsyrade folk. Undersagans ålder är mycket hög.
Den äldsta bevarade uppteckningen av en
indoeuropeisk saga finnes i en egyptisk papyrus från
omkr. 1300 f. Kr. På grund av sin längd måste
undersagan inläras för att bevaras i minnet och
kan därför ej i större utsträckning vandra från
trakt till trakt annat än genom personflyttning.
— Hos indoeuropeiska folk träffas också n
o-v e 11 s a g o r, komponerade på samma sätt som
undersagorna och även i övrigt av samma
stilkaraktär men mera realistiska och utan
övernaturliga moment.
Som en självständig sagoform bör även
nämnas djursagan el. fabeln, som hos
indoeuropeiska folk mestadels är enepisodisk, byggd
på ett skämtsamt el. satiriskt motiv och mer el.
mindre avsedd att undervisa. Hos naturfolk
träffas ofta mera invecklade och oformliga
djursagor av helt annan och lösare stiltyp än våra.
Jämte här nämnda grupper skulle ytterligare
några andra kunna göra anspråk på att anses
som självständiga grupper, ss. de skämtsagorna
närstående dj ävulssagorna om den
överlistade djävulen och sag ramsor na, t. ex.
”Geten, som inte ville gå hem om kvällen”, de
starkt moraliserande legendsagorna m. fl.
I det gamla Indien gjorde man tidigt stora
samlingar av noveller, anekdoter och litterärt
bearbetade sagor: ”Pancatantra” (Fem böcker)
från 500-talet e. Kr., ”Hitopadeqa” (Nyttig
undervisning) m. fl. Denna indiska sagolitteratur
har påverkat det berömda arabiska sagoverket
”Tusen och en natt” och har genom
översättningar nått Europa under medeltiden. I Europa
spåras inflytande från undersagan redan i
forn-grekisk hjältesaga och myt (t. ex. om Theseus,
Perseus, Argonautertåget m. fl.), och under
senantiken gjordes litterärt omformade
sagouppteck-ningar (t. ex. ”Amor och Psyke”). Under
medeltiden användes sagan, särskilt skämthistorien,
som predikoexempel, och orientaliskt påverkade
novellsamlingar sågo dagen, t. ex. Gesta
roma-norum. Det orientaliska inflytandet är också
tydligt hos de italienska novellisterna, som bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
