Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkmedicin - Folkminnen - Folkminnesforskning - Folkmusik - Folkmål - Folk och försvar - Folkomröstning - Folkparker - Folkpartiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
751
F olkminnen—F olkpartiet
752
vecklats, har en alltmer vetenskaplig
medicin uppstått, ägnad att erbj uda större
säkerhet än f. för sjukdomarnas bedömande, botande,
lindrande el. förekommande. F. har i alla tider och
hos alla folk haft sina särskilda representanter
— ”medicinmän”, ”trollkarlar”, naturläkare. Ej
sällan har naturläkaryrket gått i arv från far
till son inom vissa släkter. I Sverige stå ”kloka
gubbar och gummor” som f :s representanter. —
Litt.: M. Lundqvist, ”Om vår gamla
folkmedicin” (1923).
Folkminnen, muntliga traditioner, som
bevarats i folkets minne och fortplantats från släktled
till släktled, huvudsaki. hos allmogen. Hit höra
folktro, folksed och folkdiktning. I vidare
bemärkelse kan man även hit räkna folkets
karak-tärsegenheter, säregna utslag av folkets
tänkesätt m. m. F :s utbredning och variation inom
ett ofta stort traditionsområde visa i många fall
mycket hög ålder för hithörande stoff, varför
det för studiet av forntidens andliga kultur i
många stycken kan anses fullt motsvara de
arkeologiska fynden för den materiella kulturen,
oavsett ätt det behållit sin betydelse inom
folklivet ända till vår tid. Häri ligger en ej
oväsentlig del av f:s vetenskapliga värde. Därtill
komma den ovärderliga inblick, som de giva i
primitivt själsliv, samt deras nationella särprägel,
som ger deras studium en viktig plats i
forskningen om det egna folket.
Folkminnesforskning infördes av C. W. v.
Sydow i början av 1900-talet som beteckning på
vetenskapen om folkets andliga kultur, främst
diktning, tro och sed. En docentur i f. inrättades
för v. Sydow i Lund 1910. Denna förändrades
1931 till en fast lärarplats, som 1940 ersattes av
en personlig professur i
folkkulturforskning med bibehållande av f. som
examens-ämne. F. i Sverige har i betydande grad fått
sin inriktning genom den verksamhet v. Sydow
bedrivit som forskare och lärare. Redan
tidigare hade dock N. E. Hammarstedt vid Nordiska
museet upptagit en mer religionshistoriskt och
filologiskt orienterad f., som sedan fortsatts av
bl. a. Martin P :n Nilsson, H. Celander och av i
Uppsala verksamma forskare. — Som främsta
språkrör har f. haft tidskr. Fataburen (1906 ff),
Folkminnen och folktankar (1914—44) och Arv
(1945 ff.) samt årsb. Saga och sed (1932 ff.) och
Folkkultur (1941—46). F. ingår tills, m. nordisk
etnologi i det 1946—48 vid universiteten i Lund
och Uppsala samt vid Stockholms högskola
införda examensämnet nordisk och
jämförande folklivsforskning.
Folkmusik, sång- el. instrumentalmusik, som
upptagits och utbildats hos allmogen; även
sådan musik, som komponerats av spelmän. I
regel äro tonsättarna av denna musik okända. F.
kan delas i två stora huvudgrupper: sångmusik
och instrumentalmusik; den förra omfattar
folkvisa (ballad och yngre visa), sångdans och
sånglek, vallvisa och primitiv poesi med musik
(kolock, lekrim m. m.), den senare danser,
marscher, programstycken, hornlåtar och primitiva
signaler. Jämte melodierna räknas till f. även
de instrument, som av folket använts och
tillverkats: violiner, nyckelharpor, psalmodikon,
lurar, tuthorn, fingerhom, flöjter, skalmejor,
klarinetter, säckpipor, pipor och
herdeslaginstru-ment. I Sverige betecknar Geijer-Afzelius’
”Svenska folkvisor” (1814—16) den första
större samlingen av svensk f., som sedan fått en
rad efterföljare, av vilka den monumentala serien
”Svenska låtar”, som samlats av Nils Andersson
(1922—40), förtjänar ett särskilt omnämnande.
Folkmål, se Dialekt.
Folk och försvar, se Centralkommittén Folk
och försvar.
Folkomröstning. Viktiga politiska frågor ha
i nyare tid genom beslut i det särskilda fallet
i olika länder eller landområden underställts
allmän f. För dylika omröstningar upptogs i
Frankrike under revolutionstiden, då representationen
i vissa fall vädjade till folket, det klassiska
namnet plebiscit. Efter 1 :a världskriget fick i en
rad fall folket inom ett visst landområde genom
allmän f. uttala sig om till vilken stat man
önskade anslutning; särsk. har denna metod
använts för områden med blandad befolkning, där
det varit svårt att uppdraga nationalitetsgränser.
Så t. ex. ägde 1920 f. rum i Slesvig rörande
frågan om anslutning till Danmark och 1921 i
Oberschlesien rörande frågan om anslutning till
Polen eller Tyskland. Även på privat väg ha f.
föranstaltats, ss. på Åland 1917 och 1919 rörande
frågan om återförening med Sverige. — Som
en statsrättslig institution ingår
folkomröstnings-institutet numera i ett stort antal länders
statsskick; se därom art. om de olika staterna samt
Referendum.
Folkparker, se Folkets park.
Folkpartiet. 1) Partigrupp i A. K., bildad
1895 som en direkt följd av och protest emot de
båda lantmannapartiernas återförening i jan.
Åtskilliga bonderiksdagsmän, som tillhört det
fri-handelsvänliga och mer liberalt sinnade Gamla
lantmannapartiet, voro förbittrade över denna
sammanslagning och över den konservativa
prägel Lantmannapartiet erhöll. De förenade sig
därför gärna med ett antal radikala
stadsrepre-sentanter, bland vilka D. Bergström var den
organisatoriskt ledande kraften. Efter att ha
förberetts inom en liberal diskussionsklubb
konstituerades F. 29Ii 1895. Enl. sitt därvid antagna,
ganska vagt formulerade program yrkade partiet
på rösträttsreform, öppen omröstning i riksdagen,
minskade militärutgifter, större kontroll över
utrikespolitiken, mer norskvänlig unionspolitik,
folkskolans utveckling till bottenskola, rättvisare
skattefördelning, livsmedelstullarnas avskaffande,
arbetarskyddslagstiftning etc. Partiet räknade vid
sin begynnelse 32 medl., ung. lika många från
stad och land. Det ökade småningom sin
numerär till 46. Vid Liberala samlingspartiets
bildande i jan. 1900 ingick F. i sin helhet i det
nya partiet, där det kom att utgöra den
radikalare gruppen, som snart blev den dominerande.
F :s ordf, var J. Bromée i Billsta. De egentliga
drivande krafterna voro D. Bergström och några
andra stadsrepresentanter, bland dem
stockholmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
