Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkböcker - Folkdanser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
733
F olkdanser
734
östgötapolska.
Ur ”Nord, museets och Skansens bilderböcker”, 10.
deltida riddarromaner, andra återgå på folksagor
och legender, andra behandla i starkt
romantiserad form historiska tilldragelser. Till de mest
bekanta höra ”Melusina”, ”Fågel blå”, ”Carsus och
Moderus” samt ”Fortunatus”. Även biografier
över bekanta brottslingar ha ej sällan nått en
popularitet, som berättigar dem att inräknas
bland f. (”Lassemaja”, ”Dalpelle”). F. tryckas
ofta på små tryckerier på olika håll i landsorten
och komma därför ej sällan att undgå de stora
bibliotekens uppmärksamhet. Kungl. bibi, i
Stockholm äger emellertid en synnerligen
betydande samling.
Vetenskapliga undersökningar av f. ha
företagits av Görres, Nisard, Nyerup m. fl. I
Sverige ha P. O. Bäckström och R. Bergström
behandlat hithörande ämnen (Bäckström,
”Svenska f., sagor, legender och äfventyr...”, 1845
-48).
Folkdanser, företrädesvis av ett lands
allmoge brukade danser. All dans har urspr. varit
folkdans, och ur denna har under olika tider de
högre klassernas dans, den s. k. sällskapsdansen,
utvecklat sig. Tid efter annan ha nya,
mestadels främmande f. kommit på modet. Men
samtidigt ha sällskapsdanserna trängt ut till
allmogen och genom typiska förändringar övergått till
f. En ständig, ännu pågående växelverkan
mellan folkdans och sällskapsdans gör sig alltså
gällande.
De i Europa ännu existerande folkdanserna
tillhöra därför mycket olika åldersskikt.
Typolo-giskt äldst äro otvivelaktigt k e d j e- el.
lång
danserna (även kallade ringdanser),
vilka äro påvisbara redan i antiken och som
ännu i nordisk folksed genom sin fasta plats i
festbruken visa, att de äro djupt rotade. Men
också pardanserna äga gammalt ursprung;
åtskilliga livliga, om vals, polka, hambo o. s. v.
påminnande danser nämnas eller avbildas redan
vid medeltidens slut och bli under renässansen
ånyo starkt populära. En mellanform mellan
lång- och pardanserna, som ett ålderdomligt skikt
bevarad i sv. f., äro de vanl. som inledning till
pardansen förekommande parvis framskridande
danserna.
Jämte dessa element förekomma i de svenska
liksom i åtskilliga andra europeiska länders f.
tydliga rester av de senaste århundradenas
sällskapsdanser. De från 1500- och 1600-talen
härstammande ”sviterna”, sammansatta av en
långsammare inledning samt en eller flera rytmiskt
livligare och snabbare danser, återkomma sålunda
i ”Hoppleken” från Floda i Dalarne. De under
samma tid omtyckta sällskapsdanser, som avsågo
att låta kavaljeren lysa med eleganta
krumsprång (ej sällan med komisk biverkan,
”berga-mascodanser”, ”moriscodanser” m. m.), komma
igen i ”Halling”, ”Jössehäradspolska” m. fl.,
möjl. även i de burleska, vid bröllop brukade
”björndanserna”. Många svenska folkdanser
tillhöra de under 1700-talet från England spridda
kontradanserna med tvåsidig (angläs,
även ”långdans”) eller fyrsidig (kadrilj)
uppställning. Slutligen ha flera av 1800-talets
säll-skapsdanser, ss. écossaise (schottisch, reinländer),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
