Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finnmarker - Finnmark fylke - Finnmossegruvorna - Finnmyrten - Finnrevet - Finnshyttan - Finnskog - Finnskoga, Norra och Södra - Finnskoga-Dalby - Finnveden (Finnheden) - Finnvävnad, finsketäcke - Finpapper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
505 • Finnmark fylke—Finpapper 506
1600-talet. Under Karl IX och Gustav II
Adolf upplät regeringen överallt på
kronosko-garna boplatser åt koloniserande finnar, bistod
dem med utsäde och lämnade dem flera års
skattefrihet. Vid mitten av 1600-talet hade
invandringen nått sitt maximum. Finska nybyggen
funnos då överallt i skogarna i Ångermanland,
Medelpad, Hälsingland, Gästrikland, Dalarne,
Västmanland och Värmland, och de finsktalande
kolonisternas antal torde efter hand ha stigit
till över 40,000. Även i Södermanland, Närke
och Uppland fanns ett ej obetydligt antal finnar.
Invandrarna voro, delvis till följd av sitt
omfattande svedjebruk, ej väl sedda av de
svenska bönderna. Efter klagomål även från
bruksägare över finnarna utfärdade regeringen
1637 ett strängt plakat mot de kringströvande
”lösfinnarna”, som förstörde skogarna och
utrotade villebrådet. Sedermera vidtogos även
åtgärder mot de bofasta, som hämmade
kolonisationen. I Värmland ledde misstämningen mellan
svenskar och finnar till verkliga småkrig.
De invandrade finnarna bibehöllo sitt språk
och sin finska kultur samt byggde sina pörten
och badstugor i de svenska skogarna. Trots
regeringens stränga påbud 1682, att finnarna
omedelbart skulle lära sig svenska, försiggick
försvenskningen ganska långsamt. I Dalarne utdog
finska språket fullständigt först på 1880-talet,
och i Värmland finnas flera byar, ss. N. och S.
Viggen (nära Röj densj öarna), där befolkningen
ännu förstår finska. Finska rökstugor finnas
ännu rätt allmänt kvar. — Litt.: P. Nordmann,
”Finnarna i mellersta Sverige” (1888);
uppsatser i Ymer 1902 av K. B. Wiklund och S.
Lönborg. Om finnarna i Norge se O. Matson, ”Fra
Solörs finskog” (i Norvegia 1902).
Finnmark fylke, Norges nordligaste och till
ytvidden största fylke, beläget mellan Ishavet och
finska gränsen; 48,690 km2, därav 46,627 land;
58,790 inv. N. v. F. fylles av delvis
glaciär-klädda fjäll; Öksfjordjökelen på gränsen mot
Troms fylke ligger 1,166 m ö. h. Den av fjordar,
ss. Altafjord, starkt sönderskurna kusten
åtföljes av stora öar, däribland Söröy, Seiland,
Kvalöy och Stjernöy. F. ö. utgör fylket en
svagt böljande och i genomsnitt 300—400 m
hög platå, varöver höja sig enstaka fjäll el.
fjällgrupper, ss. Cokkarassa (1,139 m)
innanför Porsangen. Andra stora fjordar här äro
Laksefjord och Tanafjord från n. samt
Varanger-fjord från ö., vilka alla öppna sig med
breda mynningar mot havet. Skärgård saknas i
denna del. På ön Mageröy utanför Porsangen
ligger Nordkap. Största vattendrag äro Tana
och Altelv. F. är landets glesast bebodda fylke
med blott 1 inv. pr km2. 20 % av befolkningen
äro lappar och 9 °/o finnar av oblandad ras.
Norrmännen bo huvudsaki. vid kusten; i
inlandshära-derna Karasjok och Kautokeino bo nästan
enbart lappar. 13 °/o av inv. bo i kuststäderna
Vadsö (residensstad), Vardö och Hammerfest.
Vid tyskarnas återtåg från F. nov. 1944—
febr. 1945 brände ocb odelade de hänsynslöst
den sistn. staden liksom f. ö. hela v. F.
Främsta näringsgren är fiske. Särsk. fiskas sill
och sej. Jordbruket är ytterst obetydligt med
endast 0,1 o/o av landarealen åker och knappt
0,2 */o äng. Den produktiva skogsmarken
utgör 9 % av landarealen; det mesta är
fjällbjörk, dessutom Vs barrskog, som främst finns
vid inre ändan av Altafjord och i skyddade
dalar s. om Varangerfjord. Järn- och
kopparfyn-digheter finnas åtskilliga, de mest kända äro
Sör-Varanger stora järngruvor och Porsa
koppargruvor (ö. om Seiland). I Alta finnas
skifferbrott. Fylkets utbyggbara vattenkraft vid
lågvatten beräknas till 154,000 kW, varav 1 Vo är
utbyggd. Järnvägar saknas, men landsvägsnätet
utvecklas nu täml. raskt, främst genom den
viktiga rikskustvägen.
Finnmossegruvorna, järnmalmsgruvor i
Nordmarks sn i Värmland, 12 km n. n. v. om
Filipstad. Malmen är svartmalm med skarn av
pyroxen, hornblände och granat samt håller 52
—54 °/o järn, 0,005 Vo fosfor och 0,07—0,1%
svavel. Gruvorna voro kända i början på
1700-talet. Största djupet är 335 m.
Finnmyrten, Chamaeda’phne (Cassa’ndra)
ca-lyculäta, en till fam. Ericaceae hörande, 2—3
dm hög, upprätt dvärgbuske med elliptiska,
lä-derartade blad och ljusgula blommor i ensidig,
bladig klase. Den är i Sverige endast anträffad
i kärr utefter Torne älv.
Finnrevet, ett s. ö. om Furön i Kalmarsund
befintligt skär, varpå är inrättad en fyr för
an-göring av Oskarshamn.
Finnshyttan, gjuteri och mekanisk verkstad,
tidigare även masugn, i Färnebo sn, Värmlands
län; tillhör ab. Finshyttans bruk. Verkstaden
an-lades 1872, fick bolagsform 1903, nuv. bolag
grundat 1940. Tillverkningen utgöres av
vattenturbiner och regulatorer, pappersbruks-,
gruv-och j ärnbruksmaskiner.
Finnskog, i Norge sådana skogstrakter, i
vilka (omkr. 1600) från Finland inflyttade
finnar slogo sig ned. F. i Solör, som stöter intill
Värmland, är mest bekant; där finnas ännu spår
av finnbebyggelse (rökstugor, bastur).
Finnskoga, Norra och Södra, se Norra
Finnskoga och Södra Finnskoga.
Finnskoga-Dalby, storkommun i Värmlands
län, omfattar socknarna S. och N. Finnskoga
samt Dalby; 2,057,35 km2, 6,571 inv. (1951).
Finnveden (Finnheden), (fsv. Finnvid),
ett av ”Smålanden”, motsvarande Sunnerbo
härad av Kronobergs län samt Östbo och Västbo
av Jönköpings län.
Finn vävnad, finsketäcke, är i
Bohuslän namn på dubbelvävnad, vilken som
allmogeslöjd även förekommer i Halland,
Jämtland och Härjedalen och som äldre, delvis
medeltida, kyrkligt inventarium bevarats i
Jämtland, Härjedalen, Södermanland och Värmland.
Vid vävandet användas fyra skaft, två till
vartdera av två olikfärgade lärftartade skikt, som
förenas i mönsterkonturerna, där de byta plats.
Orneringen är rik samt tillhör medeltiden och
1500-talet.
Finpapper, finare papperskvaliteter,
huvudsak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
