Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finlands litteratur - Finlands musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
491
Finlands musik
492
pää (sign, för Martti Haavio, f. 1899),
Lauri Viljanen (f. 1900), Yrjö Jylhä
(f. 1903) och Arvi Kivimaa (f. 1904). Det
typiska för Tulenkantaj at-gruppen framträdde
emellertid särsk. hos kulturkritikern Olavi
Paavolainen (f. 1903). Lika kosmopolitisk
och mondän som Paavolainen är den produktive
romanförfattaren Mika Walt ar i (f. 1908).
Av hans verk har den digra romanen ”Sinuhe”
(1945) översatts till flera språk och blivit en
bestseller av stora mått. I sina bilder av det
brokiga folklivet i Karelen, de forna
finländskryska gränstrakterna, har också U n t o S e p p
ä-nen (f. 1904), fångat någonting av sin
generations kosmopolitism. Utanför Tulenkantaj
at-gruppen står Einari Vuorela (f. 1889),
vars dikter ge uttryck åt ödemarksbons
omedelbara naturkänsla. Aaro Hellaakoski (f.
1893) framstod redan tidigt som en djärv
expe-rimentator. Med sin strama och karga
formgivning kan han karakteriseras som en litterär
ku-bist. Det är emellertid först efter 2:a
världskriget, som han nått höjdpunkten i sin diktning.
En skönhetsdyrkande formkonstnär var K a a r 1 o
Sarkia (1902—45); en del av hans dikter höra
till den yngsta finska litteraturens mest
betydande verk. Lungsjuk som Sarkia och ännu tidigare
än han bortryckt ur de levandes krets var
Saima Harma ja (1913—37). Hennes lyrik
är genomträngd av ungflickcharm och visshet
om dödens oundviklighet. Också de unga
kvinnliga lyrikerna Aale Tynni (f. 1913) och Ai la
Meriluoto (f. 1924) ha gjort vackra insatser
i nutidens finska diktning.
Inom den finska litteraturen ha skildringarna
av de lägsta samhällsklasserna alltid intagit ett
brett rum. En skildrare av arbetarnas och de
obesuttnas liv är Pentti Haanpää (f. 1905),
en autodidakt, som till en början fann sin
utkomst bl. a. som timmerflottare. En
”proletärförfattare” är också Toivo Pekkanen (f.
1902), som före sin litterära debut hade verkat
som stuveri- och metallarbetare. I sina med fin
stilkänsla utformade romaner och noveller har
han gett en framställning av de psykologiska,
historiska och sociala faktorer, som utövat
inflytande på arbetarungdomens liv. H e 1 v i H
ä-mäläinen (f. 1907) valde också tidigare sina
motiv ur arbetarnas värld men har mer och mer
utvecklat sig till en skildrare av medelklassen.
Bittrare och brutalare är det psykologiska
greppet hos Iris Uurto (f. 1905). Av betydelse
i hennes produktion äro särsk. hennes romaner.
En romanförfattare, vars verk rönt stor
uppskattning, är även Irja Sal la (f. 1912).
Mot slutet av 1930-talet sammanslöto sig de
socialt sett radikalaste förf, i en förening ”Kiila”
(”Kilen”), som utgav ett album, Kiilan albumi.
De mest bemärkta företrädarna för denna
förfat-targrupp äro Arvo Turtiainen (f. 1904),
Jarno Pennanen (f. 1906) och El vi S
i-nervo (f. 1912). Samma radikala åskådning
som dessa författare företräder den finska
litteraturens f. n. enda mera betydande
dramatiker, Hella Wuolijoki (f. 1886).
Ef
ter att ha varit verksam inom affärslivet som
industriidkare och som jordbrukare skrev hon,
delvis under sign. Juhani T e r v a p ä ä, en
mängd skådespel, bl. a. trilogien ”Niskavuoren
naiset” (”Kvinnorna på Niskavuori”, 1936),
”Niskavuoren leipä” (”Niskavuoris bröd”, 1938)
och ”Niskavuoren nuori emäntä” (”Unga
husmor på Niskavuori”, 1940). En plats för sig
i modernt finskt litterärt liv intager den
sällsynt begåvade kulturkritikern och diktaren
Toivo Vaaskivi (1912—42). — Finska
litterära tidskr. äro: Kirjallinen kuukauslehti
(Litterärt månadsblad, 1866—80), Valvoja
(Väktaren, från 1881) och Aika (Tiden, från 1907,
numera sammanslagna), Päivä (Dagen, 1907—
11), den modernistiska Tulenkantajat
(Eldbärarna, 1928—30) samt de socialt radikala
kretsarnas litterära organ Kirjallisuuslehti
(Litteraturbladet, 1932—38) och 40-luku (40-tal, 1945—47).
Litt.: Ruth Hedvall, ”Finlands svenska
litteratur” (1917); W. Söderhjelm, ”Utklipp om
böcker”, 3:1 (1920), ”Äboromantiken” (2:a uppl.
1924); E. Kihlman, ”Svensk nutidsdikt i
Finland” (1928), ”Nordiska profiler” (1935); J.
Landquist, ”Modern svensk litteratur i Finland”
(1929); A. Mörne, ”Lyriker och berättare”
(1939). — W. Söderhjelm, ”Utklipp om böcker”,
3:2 (1920); G. Castrén, ”Den nyare finska
litteraturen” (i Vår tid, utg. av Samfundet De
nio, 1924); Th. Warburton, ”Finsk litteratur”
(i ”Europas litteraturhistoria 1918-—1939”, red.
av A. Lundkvist, 1946).
Finlands musik. Finlands folkmusik är rik
och omväxlande. De äldsta finska
melodiformerna äro de recitativartade jojk- och gråtsångerna
hos karelerna. Runomelodien, femdelad, är mera
utvecklad. Den svenska folkmusiken i Finland
tillhör kända skandinaviska former: vismelodier,
sånglekar och låtar. Finnarnas äldsta
folkinstrument äro kantele och jouhikantele (stråkharpa).
Horn, näverlurar, pipor m. fl. ha förekommit i
både svenska och finska delar av landet.
Under medeltiden odlades i landet den
katolska kyrkosången. De äldsta minnesmärkena äro
neumhandskrifter från 1000- och noo-talen.
Reformationstidens svenska psalm- och koralarbete
kom delvis även Finland till godo; därjämte
började man författa finska psalmer och sånger. En
viktig samling skolsånger är den 1582 utgivna
”Piae cantiones”. Under 1600-talet utvecklades
kyrko- och skolmusiken genom energiska
biskopar, framstående orgelspelare och sångledare.
Den världsliga musiken gynnades av Åbo
akademi, vars förste musikdirektör var
Strängnäsor-ganisten K. P. Lenning. 1790 bildades Åbo
musikaliska sällskap med konsertmästaren Erik
Ferling från Stockholm som ledare. Nu började
ett ordnat konsertliv i Finlands dåv. huvudstad.
Manskören infördes från Uppsala 1819 av J. J.
Pippingsköld.
Efter Åbo brand 1827 och universitetets
förflyttning blev Helsingfors centralorten för landets
musikliv. En ny epok begynner med
hamburgaren Fredric Pacius (1809—91), som
1834 blev lärare i musik vid univ. Pacius var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
