Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
473
Finland
474
Finsk-ryska vinterkriget 1939—40 och ”andra
kriget” 1941—44). F :s krigsförklaring avgavs
25/s, varvid statsminister J. Rangell, som i jan.
1941 blivit regeringschef efter Rytis val till
president, hävdade, att landet hade påtvingats krig
genom ryska angreppshandlingar. Inom vida
kretsar hade uppstått en stark aktivistisk opinion,
bottnande i förbittringen över den hårda freden
efter vinterkriget. Uppslutningen vid Tysklands
sida ansågs moraliskt berättigad, åtm. om kriget
fördes inom den gamla gränsen och blott avsåg
dess återställande. På moderat håll blev man
däremot förskräckt över marskalk Mannerheims
dagorder 10/7, i vilken erövring av Fjärrkarelen
uppställdes som mål. Men det fanns på flera håll
genklang även för ett erövringskrig. Under
många år hade särsk. nationalistiskt sinnad
ungdom drömt om ett Storfinland. Akateeminen
Karjala seura, AKS (Akademiska karelska
sällskapet), hade agiterat i denna anda. Sedan de
finska trupperna inom vidsträckta områden hade
trängt långt bortom den förutv. riksgränsen,
inställdes i dec. de offensiva operationerna. Men
den öppet antydda avsikten att annektera
Fjärrkarelen hade försämrat F :s moraliska position.
Regeringen bröt Vs med Storbritannien, och 25/n
undertecknades Antikominternpakten, men F.
vägrade att ansluta sig till tremaktspakten. I
början av dec. förklarade Storbritannien krig
mot de tyska ”vasallstaterna” och även mot F.
Efter hand uppstod en s. k. fredsopposition, och
i början av 1943 började man dryfta frågan om
separatfred. Påstötningar kommo även utifrån,
bl. a. från svenskt och amerikanskt håll. I mars
s. å. måste regeringen Rangell avgå, men den nya
regeringen, som bildades av samlingspartiets
ledare, E. Linkomies, företog ingen
kursförändring. Efter de ryska framstötarna mot Balticum
under vintern och även som följd av en ny
amerikansk anmodan fick Paasikivi i febr. 1944 i
uppdrag att av ryska sändebudet i Stockholm
Alexandra Kollontaj göra sig underrättad om
ryska villkor för vapenstillestånd. Han fick
besked i stora drag och anlände 26/s till Moskva
för att föra förhandlingar, dock utan fullmakt.
Villkoren förkastades av riksdagen, bl. a. på gr.
av skarpa tyska hotelser. Vid det ryska
genombrottet på Karelska näset i juni s. å. uppstod en
förvirrad situation i F. Fredsoppositionen slog
larm, men samtidigt som regeringen beslöt söka
ny kontakt med Moskva, gjorde Ryti sonderingar
i Berlin om ökat tyskt bistånd. 22/b anlände tyske
utrikesministern v. Ribbentrop till Helsingfors,
och 5 dagar senare avgav Ryti, utan att höra
riksdagen, som dock var samlad, en försäkran,
att F. icke skulle sluta separatfred. Till gengäld
utlovade Ribbentrop militär hjälp. Sådan kom
men blott i ringa omfattning. Med anledning av
hela krigslägets katastrofala utveckling för
Tyskland och dess bundsförvanter böjde sig F. Vs
avgick Ryti och marskalk G. Mannerheim
övertog genast presidentposten efter en speciell
lagstiftningsakt. A. Hackzell bildade 8/s en
koalitionsregering, som förklarade sig obunden av
Rytis egenmäktiga löfte till Tyskland. C. Enckell
blev utrikesminister. Regeringen meddelade 2/s,
att F. hade accepterat de ryska villkoren, brutit
med Tyskland och begärt, att de tyska trupperna
skulle lämna landet före 15/9. En delegation med
statsministern i spetsen reste 7/9 till Moskva, och
19/9 undertecknades vapenstilleståndet, som hade
karaktären av preliminärt fredsslut. Gränserna
från 1940 skulle återställas. Petsamo-området
skulle dock avträdas. I st. f. Hangö
utarrenderades Porkkala udd till rysk bas på 50 år.
Krigsskadeståndet fastställdes till 300 mill. gulddollars
att betalas inom 6 år i form av olika produkter,
ss. trävaror, maskiner och fartyg. En allierad
kontrollkommission, huvudsaki. rysk, upprättades
i Helsingfors för att övervaka uppfyllandet av
villkoren. Dessa inneburo också, att F. skulle
tillfångata el. utdriva alla de tyska styrkorna, vilka
hade vägrat att frivilligt dra sig tillbaka. Denna
aktion mot f. d. bundsförvanten kunde helt
avslutas först 27/4 1945. Under reträtten ödeläde
tyskarna en stor del av n. F., vars befolkning dels
evakuerades, dels i tiotusental flydde över
gränsen till Sverige. I en förklaring V3 1945 fastslog
finska regeringen, att krigstillstånd hade rått
mellan Tyskland och F. sedan 15/9 1944. —
Regeringen Hackzell avgick, sedan den fullgjort sitt
fredsvärv, och presidenten i högsta
förvaltningsdomstolen U. Castrén bildade en
övergångsmi-nistär. Vapenstilleståndets bestämmelser om
upplösning av organisationer av ”fascistisk typ”
drabbade självklart IKL. Därjämte upplöstes
även skyddskårerna och organisationen Lotta
Svärd. Kommunismen legaliserades, och
”sex-lingarna”, 6 radikala socialdemokratiska
riksdagsmän, som hade fängslats under kriget, inträdde
åter i folkrepresentationen. —
Kolonisationsfrågan blev genast brännande. Snabbkoloniseringen
efter vinterkriget hade avstannat 1941, och
därefter hade mer än 265,000 karelare återvänt till
sina hemorter. Riksdagen antog V4 1945 en
jord-anskaffningslag, som innebar statsutgifter på
tiotusentals milliarder mark. Vid brytningen med
Tyskland hotade en svår försörjningskris.
Räddningen kom från Sverige, som lämnade en kredit
på 150 mkr och t. v. tryggade behovet av
spannmål och vissa andra livsmedel. Från samma håll
erhöll F. även råvaror, industriprodukter och
maskiner till den första återuppbyggnaden. —
Inom Socialdemokratiska partiet hade
krigspolitiken vållat skarpa meningsbrytningar.
Majoriteten under ledning av Tanner hade ställt sig
avvaktande, men ”fredsaktivisterna” hade bildat
en radikal grupp, som fortsatte att hålla en egen
linje. Två av dess medl., som hade upptagits i
regeringen, framtvingade i nov. 1944 ministären
Castréns avgång. Därmed började en successiv
politisk förskjutning åt vänster. Paasikivi
bildade 17/n en vänsterorienterad regering.
”Sex-lingen” Helo blev finansminister och
kommunisten Y. Leino, make till O. Kuusinens dotter
Hertta Kuusinen, bitr, socialminister. Inga val
hade ägt rum sedan 1939, och frågan om nyval
kom nu i förgrunden. I samband därmed bildade
kommunisterna och oppositionella
socialdemokrater, inkl, ”sexlingarna”, Demokratiska förbundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
