Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Faggot, Jacob - Fagnano, Guilio Carl de’ Toschi di - Fagocyter - Fagocytos - Fagopyrism - Fagopyrum - Fagott - Fagrskinna - Faguet, Émile
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
Fagnano—Faguet
146
gium (1721—26) blev
F. ingenjör vid
lant-mäterikontoret 1726
och chef
(överdirektör) 1747. Han var
outtröttligt verksam
för reformer inom
detta ämbetsverks
område. På hans
förslag utfärdades
förordningar om mått
och vikt, varigenom
större reda infördes
i dessa förut
mycket växlande
stor
heter. Likaså tillskrives honom förtjänsten av
att lantmäteriet 1734 började utge kartor. Sin
största insats gjorde F. emellertid genom att till
jordbrukets förbättrande införa den form för
skifte av jord, som fått namn av storskifte och
som blev av största betydelse för landets
ekonomiska liv. F. ivrade för den allmänna
hushållningens upphjälpande, gjorde oförskräckt en
mängd inlägg i tidens frågor och togs mycket i
anspråk för deras lösande. Han var
Vetenskaps-akad:s sekr. 1742—44, dess preses 1746—47 och
1759—60. Bland av F. utgivna arbeten märkas
”Rymdemätning” (1739), ”Om tiotälnings el.
decimalers nytta och häfd” (i Vet. akad:s
handlingar”, 3, 1742), ”Svenska landtbrukets hinder
ock hjälp” (1746), ”Systematiskt begrepp om
allmänna hushållningens brister och botemedel”
(1763), ”Anledning till en riktig myntfot” (1766).
Fagnano [fanja’nå], Giulio Carlo de’
Toschi di F., italiensk matematiker (1682—
1766). Han uppnådde flera värdefulla resultat
bl. a. rörande båglängder hos ellipser, varigenom
han på sätt och vis gav uppslaget till teorien för
de elliptiska funktionerna.
Fagocyter, namn, givet av Ilija Metjnikov
åt sådana celler, som ha förmågan att upptaga
fasta beståndsdelar, ss. näringspartiklar och
bakterier, och att, där så ske kan, smälta dessa.
Fagocytos [-ä’s], den verksamhet, som utövas
av fagocyter (se d. o.). Av särskilt intresse är den
f., som utövas av de vita blodkropparna enligt
den av I. Metjnikov grundade fagocytosläran.
Dessa upptaga bakterier, döda och smälta dessa
samt bidraga så att skydda kroppen mot
inträngande mikroorganismer. Emellertid förmå
även andra celler, t. ex. kärlens epitel, endotelet,
upptaga mikroorganismer och oskadliggöra dessa.
F. kan spela en roll även vid
näringsuppta-gandet hos lägre djur samt vid tillbakabildning
av organ, ss. vid insekters, tagghudingars,
sjöpungars och groddjurs förvandling, då larvala
bildningar nedbrytas. Sönderfallsprodukterna
upptagas då av fagocyter. Detsamma är fallet
med döda celler och vävnader i kroppen.
Fagopyri’sm, se Bovetesjuka.
Fagopyrum, se Bovete.
Fagott [-å’t] (it. fago’tto, eg. knippa; fr.
basson). 1) Träblåsinstrument, bestående av två
parallella rör, anblås- och mynningsröret, samt
en nedre del, ”stöveln”, vari de
båda rören äro nedstuckna;
an-blåsningen sker med dubbelrörblad
som hos oboen. Instrumentet
förekom redan på 1500-talet men blev
först under 1700-talet mer allmänt.
Vanl. använde man då namnet d u
1-c i a n. Omfånget är numera
kontra-b till tvåstrukna ess. F. är av alla ‘
inom träblåsgruppen förekommande
basinstrument det viktigaste. En
oktav djupare ligger
kontrafagot-t e n s tonomfång. — 2) En
tungstämma i orgeln, vanl. i 16 fot.
Fagrskinna, ”den vackra
skinnboken” (eg. ”Nöregs konungatal”),
en prydlig pergamentkodex, som
innehöll en samling av norska
konungasagor; förstördes vid
Köpenhamns brand 1728. Lyckligtvis hade
man avskrifter, efter vilka F.
utgivits, senast 1902—03 av F. Jönsson.
F. författades på Island i förra
hälften av 1200-talet. Framställningen,
en sammanhängande skildring,
börjar med Halfdan Svartes historia och
fortsättes till 1177, varvid legendariska berättelser
utmönstras men skaldernas kväden åberopas som
historiskt giltiga vittnesbörd.
Faguet [fagä’], Émile, fransk
litteraturhistoriker (1847—1916). Han blev 1890 prof, i
fransk poesi vid Sorbonne. Han var en
utomordentligt flitig litteratur- och teaterkritiker. Som
F:s huvudarbete kan man räkna de fyra
essäsamlingarna ”Les grands maitres du XVII :e siècle”
(1885; ny uppl. 1889 med titeln ”Dixseptième
siècle”), ”Dix-neuvième siècle” (1887),
”Dix-huitiè-me siècle” (1890) och ”Seizième siècle (1894). Ur
F:s rika produktion
må f. ö. nämnas
”Pro-pos littéraires” (5 bd,
1902—09), ”Propos de
théåtre” (5 bd, 1903—
10), ”Amours
d’hom-mes de lettres” (1906)
samt smärre verk om
La Fontaine (1884),
Corneille (1886),
Vol-taire (1895), Flaubert
(1899), A. Chénier
(1902) och Molière
(1914). Politiska
ämnen behandlade F.
bl. a. i ”Questions
politiques” (1899), ”Le libéralisme” (1903),
”L’anticléricalisme” (1906) och ”Le féminisme”
(1910). Stort uppseende väckte hans stridsskrift
mot demokratien, ”Le culte de 1’incompétence”
(1910); ”Inkompetenskulten”, 1916). Sina sista
år ägnade han åt djupgående Rousseaustudier,
vilkas resultat nedlagts i fem olika arbeten (1910
—14). F., som 1900 invaldes i Franska akad.,
intar en mellanställning mellan Brunetières
dogmatiska och Lemaitres impressionistiska kritik;
hans metod är rent analytisk.
Fagott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
