Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Etiopien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
919 Etiopien 920
Bono var överbefälhavare. E :s försvar var särsk.
i fråga om modern materiel mycket underlägset.
På gr. av de långa förbindelselinjerna,
krigsskådeplatsens natur och ett förhållandevis segt
motstånd blev fälttåget emellertid ganska krävande
och pågick i 7 mån. Operationerna på nordfronten
råkade i stockning, sedan de Bono i början av
nov. hade nått Albara- och Gevafloderna. Vid
ung. samma tid avstannade anfallet på sydfronten.
N. F :s råd utpekade 7/io Italien som angripare.
Generalförsamlingen beslöt 19/io sanktioner mot
Italien, och 18/n sattes dessa i kraft, huvudsaki. i
form av finans- och handelsbojkott. Militära
sanktioner övervägdes aldrig allvarligt. Däremot
föreslogs ®/n en skärpning av de ekonomiska
påtryckningarna, främst genom embargo på olja.
En sådan åtgärd skulle ha träffat angriparen på
en mycket ömtålig punkt, men N. F. kunde icke
enas om ett beslut. Sanktionerna hade väckt
förbittring i Italien och fått till följd, att Mussolini
kunde fortsätta kriget med starkt stöd av
oppositionen samt förklara, att Italien skulle betrakta
ett oljeembargo som fientlig handling. De
begränsade sanktionerna försvårade blott i ringa grad
krigsföretaget. Ett försök att få slut på kriget
genom territoriella avträdelser gjordes i början
av dec. 1935, då brittiska utrikesministern Hoare
i samverkan med franske konseljpresidenten
Laval utarbetade ett förslag (Hoare-Laval-planen),
enl. vilken en stor del av E. skulle tillerkännas
Italien och återstoden ställas under internationell
kontroll. Planen godkändes av brittiska
regeringen, publicerades 13/i2 men uppgavs 18/i2 under
intryck av en häftig opinionsstorm i Storbritannien,
som även bragte utrikesminister Hoare på fall.
På gr. av operationernas långsamma utveckling
i E. hade general de Bono 16/ii blivit fråntagen
överbefälet, som lämnats till generalstabschefen
Badoglio. E :s trupper hade gått till motangrepp
i riktning mot Aksum och lyckats återta terräng.
Nya motanfall i riktning mot Adua fingo
tillfällig framgång. 30/i2 bombarderade italienska
flygare vid Dolo på sydfronten den ena gruppen av
en svensk ambulansavd., utsänd av Röda korset.
Chefen, dr F. Hylander, sårades, och en svensk
sjukvårdare dödades. Ett stort antal infödda
patienter omkommo. Ambulansen reorganiserades
och sändes åter till fronten i mars 1936. I jan.
1936 hade italienarna dragit till sig betydande
förstärkningar. De återupptogo offensiven, först på
sydfronten och i febr, även på nordfronten. Mars
blev en avgörande månad. Då bröts det etiopiska
motståndet på nordfronten. Addis Abeba föll
först 5/s och Harrar 8/s. Fascismens stora råd i
Rom proklamerade 9/s konung Viktor Emanuel
som kejsare av E. Haile Selassie hade flytt
natten till l/s för att via Palestina bege sig till
England. Kort tid förut hade de svenska officerarna
beviljats avsked och lämnat landet. Haile Selassie
fick tillfälle att tala för sin sak inför N. F. 3%,
men V? upphävdes sanktionerna mot Italien.
Kolonien Italienska Östafrika (Africa orientale
italiana), omfattande E., Eritrea och Italienska
Somaliland, upprättades officiellt Ve 1936.
Badoglio var Östafrikas förste vicekonung. Han
ef
terträddes efter några veckor av Graziani, som i
sin tur avlöstes av hertigen av Aosta i nov. 1937.
Många stater erkände annekteringen de facto och
några efter hand även de jure. Italienarna
uppgjorde stora planer för kolonisering och
ekonomisk utveckling av E. De högt spända
förväntningarna om att erövringen skulle bli ekonomiskt
lönande infriades dock icke, och trots närvaron
av stora permanenta ockupationsstyrkor kunde E.
icke helt pacificeras. Särsk. i avlägsna landsdelar
utbröto gång på gång oroligheter. — Då Italien
i juni 1940 började deltaga i 2:a världskriget,
blev Östafrika åter krigsskådeplats. De italienska
trupperna, c:a 200,000 man, bestodo av
dels reguljära italienska förband, dels inhemska
trupper från de gamla kolonierna. Under befäl
av hertigen av Aosta gjordes i juli s. å. en stöt
in i Sudan, och Kasala samt några andra orter
besattes. Operationerna avstannade därefter här på
gr. av regnperioden. Däremot genomfördes en
framgångsrik offensiv mot Brittiska Somaliland,
som helt besattes i aug. s. å. En italiensk framstöt
in i Kenya nådde icke längre än till Moyale. På
nyåret 1941 inleddes med brittiska
imperietrup-per (c:a 200,000 man) från Sudan och Kenya en
koncentrisk motoffensiv, syftande till att
kring-ränna och besätta hela Italienska Östafrika.
Kej-sar Haile Selassie befann sig då i Khartoum för
att uppmuntra etioperna till resning. Upproret
kom i gång i jan. 1941 och spred sig bastigt.
Samtidigt ryckte 4 divisioner britter och indier
under general Platt från Sudan in i Eritrea,
medan general Cunningham med 3 divisioner
anföll från Kenya, dels norrut över Moyale, dels
nordöst ut mot Italienska Somaliland. Styrkor av
infödda, förstärkta med britter, gjorde
aktningsvärda insatser på nordvästfronten. Cunningham
nådde i febr. s. å. Jubafloden. Mogadiscio togs
i samma månad, och härifrån trängde trupper
fram i riktning mot Harrar. De brittiska trupper,
som föreg. år hade utrymt Brittiska Somaliland,
överskeppades, avsevärt förstärkta, i mars från
Aden, besatte Berbera och rensade snabbt hela
Brittiska Somaliland samt förenade sig med de
styrkor, som från Kenya ryckt fram mot Harrar.
Linder tiden kämpade italienarna segt i Eritrea,
men motståndet där bröts i början av april.
Cun-ninghams trupper fingo överhand i slutet av
mars och intågade ®/4 i Addis Abeba och
tog 23/< Dessie. Hertigen av Aosta kämpade
tappert (vid Amba Alagi) och kapitulerade först
18/ä. Därmed var slaget om Östafrika i huvudsak
avslutat, men rensningsoperationer fortsatte.
Kej-sar Haile Selassie hade 5/s hållit sitt intåg i Addis
Abeba. I jan. 1942 träffades en
överenskommelse mellan E. och Storbritannien, enl. vilken E :s
suveränitet och oberoende erkändes. E. erhöll av
Storbritannien finansiell hjälp, varjämte
administrativa och tekniska brittiska rådgivare bistodo
vid återuppbyggnaden. En viss brittisk kontroll
över E. fortsatte flera år. Vid befrielsen av E.
uppehöllo sig 40,000 civila italienare i landet.
Flertalet återvände efter hand till Italien, men en del
fingo tillåtelse att stanna kvar. Enl.
fredsfördraget med Italien (1947) skulle E. erhålla 25 mill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
