Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Etiopien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
917
Etiopien
918
vicekonungar men åter förlorades vid islams
framträngande. På 900-talet inträngde arabiska
judar, falascha, och bemäktigade sig väldet, som
de bibehöllo till omkr. 1280, då E. åter kom
under furstar av den inhemska kristna bekännelsen.
Dessa sökte mot islam stöd i västerlandet,
särskilt hos portugiserna, och genom en portugisisk
hjälpkår räddades E. 1541 från den
undergång, som hotade från sultanen av Harar.
Portugiser och jesuiter vunno nu stort
inflytande i E., och 1622 antog konungahuset
katolicismen, men kort därefter återupprättades
den etiopiska kyrkans välde. Emellertid
tilltog under den följande tiden allt mera folkets och
prästernas förfall, och från mitten av 1700-talet
rådde en ohjälplig förvirring, varunder konungen
ej förmådde göra sin makt gällande över
ståthållarna i de olika landskapen. 1831 sönderföll
landet i flera smärre stater, men 1855 lät en
av småfurstarna, Dedjodi Kassa, utropa sig till
kejsare, ”negus negesti”, under namn av Teodor
och satte sig i besittning av Amhara och Schoa.
Med honom börjar E:s nyare historia. Han
var dugande och kraftfull men grym. Ett
mellan-havande med England ledde till hans fall; då han
1866 häktat européerna i E., ett 60-tal inalles,
sändes en engelsk expeditionskår till landet under
R. Napier, som slog Teodors armé vid Arogee,
varefter kungen själv sökte döden. Efter nya
inbördes strider blev ståthållaren i Tigré, Dedjah
Kassai, 1872 krönt till kejsare och antog namnet
Johannes IV. Han återställde med kraft ordningen
i landet, lät anlägga vägar och sökte föra
landet i närmare beröring med européerna. Men
hans strävan att skaffa E. en hamn vid Röda
havet, inledde honom i krig med Italien om
Mas-saua 1885. Därjämte blev han angripen av
mah-disterna. I en strid mot dessa stupade han 1889.
Underkonungen i Schoa, Menelik, besteg nu
tronen som negus och ställde sig till en början under
Italiens protektorat, men sedan han tillfogat
italienarna nederlaget vid Adua 1896, tilltvang han sig
i freden i Addis Abeba s. å. Italiens erkännande
av E:s oberoende. Menelik närmade sig sedan
mera till Frankrike och England, med vilka han
avslöt gräns- och integritetstraktater 1902, 1906,
och 1907. Dessa makter och Italien avslöto också
inbördes en överenskommelse 1906, vari de
lovade att endast i samförstånd intervenera i E :s
angelägenheter och uppdelade landet i tre
intressesfärer en fransk, en italiensk och en engelsk.
Till sin efterträdare hade Menelik utsett
dottersonen Yasu, och denne proklamerades till regent
vid 15 års ålder (1911). Meneliks död 1913 gav
signal till strider mellan ståthållarna, och
landet försattes i ett tillstånd av kaos. Då Yasu
1915 övergått till muhammedanismen och erkänt
Turkiets religiösa supremati, blev han avsatt
redan 1916, varefter Meneliks dotter Waizero
Zau-ditu el. Judit s. å. utropades till kejsarinna och
kröntes 1917. Regent blev Ras Taffari, 1930
negus under namnet Haile Selassie I (1930—36 och
fr. 1941), Denne var anhängare av västerländsk
civilisation och begynte den mest radikala
reformpolitiken i E:s historia, dock utan överdriven
hast. 1931 utfärdades en författning, varigenom
ett parlament på två kamrar skapades. — Dock
behöll negus själv huvudmakten. Försök gjordes
att efter västerländskt mönster skapa en ny
central och lokal förvaltning. Mot slaveri och
slavhandel utfärdades förordningar. För härens
modernisering inkallades europeiska instruktörer,
främst svenska och belgiska. Förbindelserna med
de europeiska makterna blevo livligare. 1923
upptogs E. i N. F., en händelse, som kom
att spela en stor roll för den vidare
utvecklingen.
Vid uppgörelsen 1909 hade England som
intressesfär tillförsäkrats landet kring Nilbäckenet
och Tanasjön, Frankrike området kring järnvägen
till Addis Abeba, Italien åter ett brett bälte,
som v. om huvudstaden band samman Italienska
Somaliland med Eritrea. Trots E:s medlemskap
i N. F. slöto England och Italien 1925 en
överenskommelse, som i stort sett bekräftade
uppgörelsen av 1909. E. protesterade men utan effekt,
och det slöt 1928 ett vänskapsfördrag på 20 år
med Italien, vari stadgades skiljedom och
förlikning vid alla tvister. Även stipulerades vidgade
kommersiella förbindelser. Från italiensk sida var
fördraget säkerligen tänkt som utgångspunkt för
en fredlig penetration av E. När hinder härför
restes, började Italien överväga andra metoder
och beslöt redan 1933 att söka militärt erövra E.
En härför gynnsam situation uppstod 1934—35,
då läget i Europa gjorde det angeläget för
västmakterna att icke stöta bort Italien. I jan. 1935
avslöt Italien med Frankrike en
överenskommelse, vari det bl. a. tillförsäkrades en större
aktiepost i den etiopiska järnvägen; sannol.
antyddes också, att Frankrike var berett att ge
Italien fria händer i E.
Utgångsläget för den italienska aktionen var
ett intermezzo 5/i2 1934 i Ual-Ual vid den aldrig
strikt fastställda gränsen mellan E. och Italienska
Somaliland. Med anledning därav vidtog Italien
i febr. 1935 omfattande mobiliseringar samt
krävde skadestånd och gränsreglering. E. vädjade till
N. F :s råd, som första gången upptog frågan
till behandling i maj samt, sedan olika
medlingsförsök strandat på Italiens alltmer bestämda krav
på formligt protektorat över E., till sakbehandling
i sept. Italien begärde, att E. skulle uteslutas ur
förbundet; det avslogs. De av en kommission
framlagda förslagen, att E:s förvaltning skulle
omorganiseras under internationell medverkan och
under förbundets överinseende, avvisades av
Italien som nu framlade sina minimikrav. Dessa
gingo ut på att E. skulle avrusta och till Italien
avträda ett område, som ung. motsvarade den
förutvarande italienska ”intressesfären”. Då både
rådet och E. avslogo detta, återstod intet annat
än ett avgörande med vapen.
Den italienska operationsplanen gick ut på att
angripa E. både från Eritrea och Italienska
Somaliland ; tyngdpunkten lades på operationerna
från det förra området, vilka anförtroddes
general de Bono, medan general Graziani ledde
fälttåget från Somaliland. Utan krigsförklaring
inledde italienarna angreppet 3/io 1935. General de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
