Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Epikuros - Epilepsi, fallandesot el. fallandesjuka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
759
Epikuros—Epilepsi
760
Epiküros (grek, EpPkuros, lat. Epicürus),
grekisk filosof (341—270 f. Kr.), från Samos. Han
verkade som lärare i Aten och samlade i sin
berömda trädgård kring sig lärjungar i mängd.
E. författade ett mycket stort äntal skrifter;
de ha till största delen gått förlorade. Fragment,
som finnas kvar, ha utgivits bl. a. av H. Usener i
”Epicurea” (1887). — Filosofiens uppgift är
enl. E. att genom tal och tänkande göra
människorna lyckliga. Det praktiska intresset är
således förhärskande, och E. uppställer sin fysik
endast för att befria människorna från fördomar,
som hindra deras lycksalighet. Demokritos’
ato-mism anses av E. bäst fylla denna uppgift.
Människorna behöva då ej frukta dömande gudar el.
vedergällning efter döden. Genom att antaga, att
atomerna kunna avvika från den räta fallbanan,
vill E. ge en viss
betydelse åt den
fria viljan. I sin
etik antar E., att
lusten är det
högsta goda. Vissa
handlingar, som
åtföljas av lust,
medföra dock även
starkare olust och
äro således onda.
Man bör därför
ej söka
ögonblickets njutning utan
lycksalighet,
utbredd över hela
livet. E.
anbefaller därför ej ett
Epikuros. Metropolitan Muse- stormande
njut-um, New York. nmgsliv utan VIS
sj älvbehärskning,
för vilken den andliga njutningen är mera
betydelsefull än den kroppsliga. Dygden el. vetandet
har till uppgift att fastställa, hur man bäst når
den verkliga lusten. — Litt.: J.-M. Guyau, ”La
morale d’Épicure” (4:e uppl. 1904); H. Larsson,
”Den grekiska filosofien” (1921). Ett urval av
E:s tänkespråk och fragmenter finnes i ”De
filosofiska mästerverken”, I (1932).
Epilepsi (grek. epilepsi’a, eg.: gripande el.
fattande i), fallandesot el.
fallandesjuka, kronisk nervsjukdom, som utmärker
sig genom anfall av medvetslöshet och
krampryckningar. E. är närmast att uppfatta som ett
allmänt symtom vid olika slags retningstillstånd
i hjärnan. Anledningarna till dessa kunna vara
högst varierande. Alla skador på hjärnan, särsk.
hjärnbarken, kunna framkalla e., de må bero
på yttre våld mot huvudet med el. utan brott
på skallen med söndertrasning av hjärnan el.
inflammatoriska processer (hjärnhinne- el.
hjärn-inflammationer, varbildningar, svulster,
blödningar o. s. v.). Utifrån tillförda kemiska
ämnen och gifter i kroppen åstadkomma även ett
sådant retningstillstånd (alkohol, bly, kamfer,
absint). Slutl. kunna i kroppen alstrade
giftämnen ha samma verkan, ss. förgiftningstillstånd
vid njursjukdomar, uremi, vid havandeskap,
eklampsi. En grupp av epilepsifall kännetecknas
av att man icke finner någon yttre orsak, s. k.
genuin e., som beror på en medfödd
överkänslighet hos nervsystemet med anlag för
anfallsvis påkommande epileptiska anfall. Ju mera vår
kunskap skridit framåt, desto mera ha
anatomiska orsaker kunnat avslöjas även för den
genuina e. Säkerligen finnes emellertid en grupp
av epileptiska patienter, som ha sin sjukdom på
gr. av en allmänt stegrad krampberedskap i
nervsystemet. Man vet, att i samband med det
epileptiska anfallet uppträda våldsamma
rubbningar i blodtillförseln till hjärnbarken. Först
inträffar en våg av blodkärlssammandragning
med blekhet i hjärnbarken; den sprider sig över
hjärnytan och ef ter följes av en stark
blodkärls-utvidgning. Eftersom vissa bestämda delar i
hjärnan motsvara bestämda kroppsdelar, finna
vi, hur det epileptiska anfallet, allteftersom
denna blodkärlskris skrider fram över hjärnan,
börjar i en viss kroppsdel och sedan sprider sig
succesivt över hela kroppen. Denna typ av
epileptiska anfall kallas j acksonanfall. Det
epileptiska anfallet börjar med vissa
förkänningar, som kallas a u r a. Denna kan vara
växlande och bestå av retnings fenomen från
sinnesorganen, ljus-, ljud- el. luktförnimmelser el.
också någon egendomlig sensation i någon
kroppsdel (parestesier). Auran har sin betydelse,
därför att patienterna taga varning av den. De
närmaste dagarna före anfallet känner sig den
sjuke ofta orolig, ängslig, förstämd, är retlig,
har huvudvärk, tryck över hjässan, illamående
etc. Det egentliga anfallet sätter plötsligt in.
Den sjuke utstöter ofta ett skrik, störtar
omkull medvetslös, varvid han ofta ådrager sig
allvarliga skador. Därvid inträder först en
allmän styvhet i kroppen (tonisk kramp), käkarna
äro hoppressade, händerna knutna, ryggen är
sträckt, nacken böjd bakåt, andningen står stilla
för några ögonblick, och ansiktet blir
blåfärgat. Senare inträda ryckningar i extremiteter
och bålmusklerna (klonisk kramp) med
oregelbundna, stötande rörelser. Ansiktet grimaserar,
fradga kommer ur munnen, huvudet slås hårt
emot underlaget, pupillerna äro vida och
reak-tionslösa, ögonen dragas mot ena sidan. Ofta
inträffa ofrivillig urinavgång och avföring.
Andningen är snarkande. Under detta stadium biter
den sjuke sig ofta i tungan. Anfallet varar vanl.
endast några min. När ryckningarna upphört,
återvänder medvetandet först småningom. Patienterna
äro i allm. mycket sömniga och falla i djup sömn,
innan de känna sig återställda. De äro ofta
efter anfallet höggradigt deprimerade, ibland
ha de övergående förlamningar i ena armen el.
benet, kunna icke tala. Mest karakteristiskt är,
att de fullständigt sakna minne för anfallet,
t. o. m. för auran. Om det ena anfallet avlöser
det andra, utan att patienten riktigt hinner att
hämta sig emellan dem, kallas tillståndet status
epilepticus. Somliga sjuka ha endast ett anfall
någon gång om året, andra ett i mån. el. i
veckan. Ibland komma anfallen flera gånger om
da
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
