Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - England - Huset Plantagenet (1154—1485) - Huset Tudor (1485—1603)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
705 England 706
gift, tian gynnade utlänningar och förde en
oklok utrikespolitik. Stormännen tvungo
konungen 1258 att med ed bekräfta de s. k. O
x-for dprovisionerna, varigenom all makt
lades i baronernas händer. Då emellertid
påven 1261 löste Henrik från eden, reste sig
stormännen under Simon av Montfort Efter att
i slaget vid Lewes (1264) ha tagit både
Henrik och dennes äldste son, prins Edvard, till
fånga, lät Montfort jan. 1265 inkalla till ett
parlament utom baroner och prelater även
ombud från grevskapen (två riddare för varje) och
de viktigaste städerna. De segrande stormännen
blevo emellertid snart oeniga, Edvard flydde ur
fångenskapen, och i slaget vid Evesham 1265
stupade Montfort. Edvard I (reg. 1272—
1307), som redan under sin fars sista år stått
i spetsen för regeringen, sammankallade 1295
det s. k. mönsterparlamentet (the model
parlia-ment), där alla klasser (utom bönderna) voro
representerade. 1297 lyckades detta nya
parlament tilltvinga sig en viss beskattningsrätt.
Edvards regering är i övrigt berömd för ivrigt
lagarbete. Under honom utvecklades alltmer det
lokala självstyret. Hans utrikespolitik var
stor-britannisk; efter häftiga strider i flera
omgångar erövrade han 1295 Wales (hans son, född i
Wales, fick 1301 titeln prins av Wales) och
lyckades, sedan skotska konungaätten utslocknat,
bli erkänd som Skottlands överherre 1292. De
stridbara skottarna reste sig dock snart under
nationalhjälten Robert Bruce, och under
kampen mot honom avled Edvard. Han efterträddes
av sin oduglige son Edvard II (reg. 1307—
27), som 1314 genom det förkrossande
nederlaget mot Bruce vid Bannockburn helt förlorade
Skottland. I E. togo baronerna hand om makten,
och konungen tvangs att avsäga sig tronen,
sattes i fängelse och mördades kort därefter. Hans
son Edvard III (reg. 1327—77) började det
s. k. hundraårskriget mot Frankrike. Då huset
Capet utdog (1328), gjorde han som Filip IV:s
dotterson anspråk på franska tronen och
överföll Filip VI med krig. Främsta krigsorsaken
var dock rivaliteten om inflytandet i Flandern
och Skottland. Under krigets första skede vunno
engelsmännen glänsande segrar vid Sluis 1340
samt under Svarte prinsens befäl vid Crécy
1346 och Poitiers 1356. I freden i Brétigny
1360 nedlade Edvard visserligen sina anspråk på
Frankrikes krona men fick med full suveränitet
hela Akvitanien och Calais. Då fransmännen
1368 förnyade kriget, förlorade Edvard allt det
vunna utom Calais.
Edvards regering utmärktes i övrigt genom
en skärpning av klassmotsättningarna, som
under hans sonson och efterträdare, Rikard II
(reg. 1377—99), ledde till en allvarlig social
kris. Den stora europeiska katastrofen pesten,
som våldsamt härjade E. 1348—50, inskränkte
produktionen och drev upp de arbetandes och
köpmännens intäkter. Då arbetslönerna stigit
med 48 °/o, företog sig parlamentet att
genomdriva återgång till de löner, som gällde före
farsoten. De ofrälse drevos till förtvivlan, och
NF VI — 23
ett stort bondeuppror utbröt 1381. Under
ledning av Wat Ty ler drog en väldig bondehär
plundrande och mördande mot London. Den unge
Rikard ingrep emellertid resolut, och mot hans
löfte om förbättring vände skarorna hem.
Upproret slogs därefter ned med vapenmakt. Under
sina sista regeringsår utvecklade sig Rikard till
en oberäknelig despot, varför han förlorade alla
anhängare och störtades av sin kusin Henrik
av Lancaster. Henrik IV (reg. 1399—1413)
sökte stöd mot adeln hos kyrkan och förföljde
lollarderna, Wycliffes anhängare. Hans son
Henrik V (reg. 1413—22) återupptog för att
stärka sin ställning kriget mot det av
inbördeskrig hemsökta Frankrike, vann där den lysande
segern vid Azincourt 1415, erövrade nästan hela
landet n. om Loire och erkändes vid freden i
Troyes 1420 som arvinge till franska kronan.
Hans son Henrik VI (reg. 1422—61) blev
vid ett års ålder konung av E. och Frankrike.
Efter Jeanne d’Arcs uppträdande gick det
emellertid ohjälpligt tillbaka för engelsmännen i
Frankrike, och vid krigets slut 1453 återstod
endast Calais. I E. kämpade under tiden två
stormannapartier om makten över den svage
konungen, som hösten 1453 t. 0. m. blev
fullständigt sinnesrubbad. Hertig Rikard av York blev
nu en kort tid rikets protektor, men då Henrik
tillfrisknat och, driven av sin viljestarka gemål,
Margareta, ville återtaga styrelsen, grep Rikard
1455 till vapen, och därmed började
rosornas krig, så kallat, emedan Lancaster förde
en röd ros i vapenskölden och York en vit.
Rikard segrade vid Northampton 1460 men föll
vid Wakefield s. å. Hans son Edvard IV
(reg. 1461—83) lät med hjälp av den mäktige
earlen av Warwick (”kungamakaren”) utropa sig
till konung och besegrade i flera blodiga
drabbningar (bl. a. vid Barnet och Tewkesbury 1471)
Margareta och Henrik VI. Edvards söner
Edvard V (reg. 1483) och Rikard av York
mördades av sin farbror Rikard av Gloucester,
en rikt begåvad, kraftfull och hänsynslös man,
vilken besteg tronen som Rikard III (reg.
1483—85). För att få bukt med honom
förenade sig anhängarna av de båda ”rosorna” under
ledning av den landsflyktige Henrik Tudor, earl
av Richmond, som på mödernet tillhörde en
legitimerad sidolinje till huset Lancaster och nu
gifte sig med Edvard IV:s dotter Elisabet av
York. Henrik landsteg i E. juni 1485 och vann
22 aug. s. å. segern vid Bosworth, där Rikard,
den siste konungen av huset Plantagenet,
förlorade krona och liv. Henrik utropades på
själva slagfältet till E:s konung. I ”rosornas
krig” hade de gamla högadliga ätterna nästan
utrotat varandra, och därigenom blev det
möjligt att i E. grunda en stark konungamakt.
Huset Tudor (1485—1603). Henrik VII
(reg. 1485.—1509) strävade målmedvetet att höja
konungamakten på bekostnad av högadeln. Han
skaffade sig genom sträng hushållning,
reduktion av kronogods samt handelns och industriens
främjande en fylld skattkammare och gjorde
sig sålunda oberoende av parlamentet. Genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
