Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - England - Den angelsaxiska tiden - Den normandiska tiden (1066—1154) - Huset Plantagenet (1154—1485)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
703
England
704
—1040) vald till E:s konung, medan Danmark
tillföll hans son Hardeknut, som efter sin
halvbrors död vann även E:s krona (reg. 1040
—42). Med honom utslocknade den danska
kungaätten, och Ethelreds son Edvard
Bekänna-ren (reg. 1042—66) valdes till konung. Då
Edvard, som var svag och oduglig, omgav sig
med normandiska gunstlingar, uppstod ett
nationellt parti under den mäktige jarl Godwin och
dennes söner, främst Harald. Den senare blev
snart landets verklige styresman och valdes
efter Edvards död till konung. Han hotades
genast av en norsk erövringshär under Harald
Hårdråde, som emellertid blev slagen vid
Stamford Bridge 25 sept. 1066. Samtidigt landade
på E;s södra kust en annan fiende, hertig
Vilhelm av Normandie. Det avgörande slaget stod
i närheten av Hastings 14 okt. 1066. Hela den
angelsaxiska styrkan blev uppriven, och konung
Harald stupade.
Den normandiska tiden (1066—1154).
Vilhelm Erövraren (the conqueror; reg. 1066
—87) lät nu (juldagen 1066) kröna sig till E:s
konung, men först 1071 var hela landet kuvat.
Följderna av erövringen blevo betydande.
Engelsmännens gods konfiskerades i mängd till
nor-mandernas förmån, kyrkan rensades från
infödda prelater, och franskan blev för 200 år
framåt överklassens språk. Länsväsendet, som redan
under den angelsaxiska tiden slagit djupa rötter
i E., genomfördes helt av Vilhelm men fick en
särskild form. Vilhelm lät näml, alla
länsinne-havare avlägga trohetsed till konungen, och för
att hindra den för kronan farliga
maktanhopningen på få händer splittrade han länen över
hela riket. Vilhelm styrde också E. med nära
nog oinskränkt myndighet. För att få en
tillförlitlig grundval för skattefördelningen lät
Vilhelm 1085—86 upprätta en jordebok över E.,
den berömda Domesdaybook. — Vilhelm
efterträddes av sin andre son, den kraftfulle och
hänsynslöse Vilhelm II Rufus (reg. 1087
—1100), medan den äldre brodern, Robert, fick
nöja sig med Normandie. Baronerna, som
föredrogo den svage Robert, reste sig mangrant
1088, men Vilhelm Rufus sökte hjälp hos den
engelska befolkningen och undertryckte hastigt
det farliga upproret. Efter hans död blev
Vilhelm Erövrarens yngste son, den duglige och
statskloke Henrik I (reg. 1100—35), konung.
Han genomförde flera viktiga reformer inom
finansväsendet och rättskipningen (han
organiserade bl. a. curia regis). Då hans ende son
drunknat, förmådde han 1126 på ett herremöte
stormännen att erkänna dottern Matilda, änka efter
kejsar Henrik V och omgift med Gottfrid
Plan-tagenet, greve av Anjou, som efterträderska,
men knappt var Henrik I död, förrän hans
systerson Stefan av Blois (reg. 1135—54)
lyckades rycka til sig kronan. Matilda ville
emellertid ej uppgiva sin rätt, och så utbröt ett
inbördeskrig, som baronerna samvetsgrant
utnyttjade till att skaffa sig ökad makt och personliga
fördelar. Striden slöts först 1153 genom en
överenskommelse, enl. vilken Stefan erkände
Ma
tildas son Henrik som tronarvinge men fick
behålla kronan för sin återstående livstid.
Huset Plantagenet (1154—1485). Henrik
II Plantagenet (reg. 1154—89), som
efter Stefans död uppsteg på E:s tron, var en av
sin tids mäktigaste konungar. Redan före sin
tronbestigning innehade han som län av franske
konungen nära Vs av Frankrike, näml, genom
arv Normandie, Anjou, Maine och Touraine
samt genom sitt giftermål 1152 med Eleonora
av Akvitanien Poitou, Gascogne och Guienne.
Därtill erövrade han 1171 större delen av
Irland. Henriks regering blev ytterst
betydelsefull för hela samhällsutvecklingen i E. Han
gjorde slut på anarkien och begynte ett
omfattande reformarbete. Framför allt var
rättskipningen föremål för hans omsorg, och bl. a.
lades grunden till den för E. så karakteristiska
j uryinstitutionen. Genom de ryktbara
konstitutionerna i Clarendon (1164)
utvidgade Henrik dessutom väsentligt statens
inflytande över kyrkan men invecklades därigenom
i en våldsam strid med sin forne vän och
rådgivare ärkebiskopen av Canterbury, Thomas
Becket. Denne mördades 1170, och Henrik
gjorde då vissa eftergifter men behöll i stort sett
sin myndighet över den mäktiga kyrkan. Under
senare år oroades han genom ständiga uppror
av sönerna, som understöddes av den franske
konungen. Hans efterträdare blev sonen Rikard
I Lejonhjärta (reg. 1189—99), berömd för
sin vilda tapperhet under tredje korståget (1189
—92). Efter återkomsten från Palestina
vistades Rikard nästan uteslutande i Frankrike och
kämpade där mot detta lands konung, Filip
August. Henrik II:s yngste son, Johan utan
land (reg. 1199—1216), fick därefter kronan,
ehuru den rätte tronarvingen var hans brorson
Artur av Bretagne. Då Artur mördades (1203)
och ryktet utpekade Johan som gärningsmannen,
passade Filip August genast på tillfället och lade
beslag på Johans alla franska besittningar utom
Akvitanien. Då Johan kort efteråt vägrade
erkänna den nyutnämnde ärkebiskopen, Stephen
Langton, och dessutom förgrep sig på kyrkans
egendom, förklarade påven Innocentius III
honom avsatt och inbjöd (1212) franske konungen
att erövra E. Johan föll emellertid genast till
föga, erkände påven som sin länsherre och
lovade att betala en årlig tribut (1213). Hans
fiender i E. gjorde emellertid uppror och tvungo
honom att 15 juni 1215 underteckna Magna
charta el. det stora frihetsbrevet,
som länge ansetts vara ett för Englands hela
befolkning betydelsefullt ”frihetsbrev” men som
av den nyare forskningen reducerats till ett helt
vanligt privilegiebrev, gällande endast
feodaladeln. Då Johan redan s. å. lyckades få påven
att upphäva chartan, inkallade stormännen Filip
Augusts son Ludvig, men ett par månader efter
det att denne hållit sin intåg i London, dog
Johan, varefter baronerna enades om att välja
dennes nioårige son, Henrik III (reg. 1216—
72), till konung. Denna övertog själv
regeringen 1227 men var ingalunda vuxen sin svåra
upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
