Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelska litteraturen - X. Senare strömningar - Engelska sjukan - Engelska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
679 Engelska sjukan—Engelska språket 680
(1930) skarpt markerar övergången från
1920-till 30-talsmentaliteten och som tills, m.
Isher-wood sökt förena psykoanalys och marxism i
flera skådespel. Till denna radikala krets,
sedermera sprängd, hörde skalderna Cecil Day
Le-wis (f. 1904), Stephen Spender (f. 1909) och
Louis Mac-Neice (f. 1907). Senare ha de alla
övergivit sin kommunistiska ståndpunkt. De stå
i medveten kontrast till den traditionella poesien,
ehuru de räkna sig som fullföljare av
traditionen sådan den representeras av Ezra Pound (f.
1885, amerikan, men tillhörig den engelska
kulturtraditionen) och Thomas Stearns Eliot (f.
1888 i U.S.A. men naturaliserad engelsman),
rojalist i politiskt, katolik (d. v. s. anglo-katolik)
i religiöst och klassiker i litterärt avseende. Till
”traditionalisterna” räknas Yeats och Edith
Sit-well (f. 1887). I olika mening traditionsbundna
äro i sin lyrik förf. Thomas Hardy, Rudyard
Kipling och poeterna Robert Bridges (1844—■
1930), John Masefield (f. 1875), Walter De la
Mare (f. 1873), Rupert Brooke (1887—1915)
och James Elroy Flecker (1884—1915)- — I
stort sett för sig själva stå de moderna lyrikerna
William Empson (f. 1906), Ronald Bottrall (f.
1906), Dylan Thomas (f. 1914, walesare) och
David Gascoyne (f. 1916), av vilka de två sistn.
dock påverkats av fransk surrealism.
Inom prosalitteraturen förekom ganska mycket
”krigslitteratur” vid tiden för ”Im Westen nichts
Neues”: Edmund Blunden (f. 1896), Ralph Hale
Mottram (f. 1883), Siegfried Sassoon (f. 1886),
Richard Aldington (f. 1892), Robert Graves (f.
(1895) och Robert Cedric Sherriff (f. 1896).
En viss radikalisering av litteraturen
inträffade i samband med mellankrigstidens politiska
och sociala motsättningar, jämte ett ökat intresse
för den utombrittiska världen.
”Proletärdiktning” har försökts av James Hanley (f. 1901),
Leslie Halward (f. 1905) och Storm Jameson (f.
1897). Medelklassen analyseras ur ortodoxt
kommunistiska synvinklar av Randall Swingler
(f. 1910), medan Ralph Bates (f. 1899) skriver
”revolutionärt” om arbetarklassen.
Vänsterorien-terad men kritisk mot kommunismen är George
Orwell (pseud.; f. 1903). Radikal kallar sig
Victor Sawdon Pritchett (f. 1900), utmärkt
kritiker och novellist. Tidsläget har fött en
kämpande katolsk religiositet hos Graham Greene
(f. 1904) och Evelyn Waugh, medan Charles
Morgan (f. 1894) möter det med filosofisk
mysticism. Påverkan från Franz Kafka är tydlig hos
Rex Warner (f. 1905).
En plats för sig i den samtida litteraturen
intar hembygdsskildringen. Genren går tillbaka
till den viktorianska tiden (George Eliot) och
blomstrade på 1890-talet i Skottland med Fiona
Macleod (pseud.; 1885—1905) och den
sentimentala Kailyard school (”kålgårdsskolan”),
representerad bl. a. av Sir James Barrie (1860—
1937), främst känd som dramatiker (”Peter
Pan”, 1904, en julpjäs för barn) och lan Maclaren
(pseud.; 1850—1907). I sin moderna form
anknyter hembygdsskildringen närmast till Hardys
ämnesval och stundom även till hans
livsåskåd
ning: Eden Philpotts (f. 1862), som skildrat
Devon, Sheila Kaye-Smith (f. 1888), som
beskrivit Sussex, Mary Webb (1883—1927), som
var hemma i Worcester-Shropshires gränsland,
och Sir Hugh Walpole (1884—1941), en kännare
av Cumberland och samtidigt en skicklig kritiker.
Litt.: ”Cambridge history of English
litera-ture” (15 bd, 1907—27); B. Fehr, ”Englische
Literatur des 19. und 20. Jahrhunderts” (1923)
och H. Hecht & L. L. Schücking, ”Die
englische Literatur im Mittelalter” (1927—30), båda
i ”Handbuch der Literaturwissenschaft”; A.
Bru-nius, ”Modern engelsk litteratur” (1923); J.
Mulgan & D. M. Davin, ”An introduction to
English literature” (1947), bygger på E.
Le-gouis, ”A short history of English literature”
(1934), kortfattad och konservativ; W. J.
Ent-wistle & E. Gillett, ”The literature of England,
a. D. 500—1946” (1948), behändig och med
tonvikt på de 50 sista årens litteratur; P. P. Rohde,
”Engelsk litteratur 1900—1947” (1948).
Engelska sjukan, se Rakitis.
Engelska språket har utvecklats ur
västger-manska dialekter, talade av de germanstammar,
som på 400- och 500-talen e. Kr. överflyttade
till Britannien. Dess historia kan följas från
slutet av 600-talet och delas i tre perioder:
fornengelskan eller angelsaxiskan, m
e-delengelskan och nyengelskan.
Gränsen mellan forn- och medelengelska sättes
omkr. 1100, mellan medel- och nyengelska omkr.
1500.
Fornengelskan står på ett
ålderdomligt stadium. De gamla ändelsevokalerna äro
i det hela väl bevarade (jfr fneng. möna, sunu,
sunne med meng. mone, sune, sunne, neng. moon,
son, sun). Härmed sammanhänger ett rikt
utbildat böjningssystem. Ordförrådet är alldeles
övervägande germanskt. Främmande ord äro
mest av latinskt ursprung. Mycket fåtaliga äro
de keltiska (kymriska) lånorden. De flesta
ortnamnen äro germanska; blott flodnamnen äro
övervägande keltiska. Vissa särdrag skilja
fornengelskan från andra germanska språk. Så ha
ai, au blivit ä, resp, éa (fneng. b än, rèad mot
ty. Bein, isl. rauör, röd). Diftonger ha
utvecklats i stor utsträckning, som i fneng. eahta, åtta,
eorÖe, jord, heofon, himmel. — Inom
fornengelskan urskiljas tre dialektgrupper, motsv. de
dialekter, som talades av de tre i erövringen
deltagande stammarna, angler, saxare och jutar:
1) De angliska, som talades i n. och
mellersta England och sönderfalla i a) de n o r
d-humbriska och b) de sydhumbriska,
bland vilka särskilt märkas merciska och
östangliska. Anglerna och deras språk ha
givit England och dess språk deras namn.
Huvuddelen av den bevarade angliska litteraturen
förskriver sig från Northumbrien. 2) De s a
x-i s k a, som talades i s. England utom Kent. Av
dessa är västsaxiskan viktigast. På
denna är större delen av den fneng.
prosalitteraturen skriven, och den urspr. angliska poesien är
bevarad nästan blott i västsaxisk bearbetning.
Västsaxiskan kan anses som den senare forn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
