Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelska litteraturen - IX. Pessimismen omkr. 1880—omkr. 1900 - X. Senare strömningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
677
Engelska litteraturen
678
Hardy (1840—1928) skrev nu sina pessimistiska
skildringar, som kulminerade i den dystra ”Jude
the obscure” (1895). George Moore (1852—1933)
lärde under Zola och skrev länge pessimistiska
romaner i naturalistisk eller realistisk anda.
Jämte honom voro George Gissing (1857—1903)
och Hubert Crackanthorpe (1865—96) de mest
betydande pessimistiska naturalisterna i fransk
efterföljelse.
Närmast i anslutning till de franska
symbo-listerna men med starka inslag från
prerafaeli-terna och Walter Pater arbetade den engelska
symbolismen. Den förnämste representanten var
Oscar Wilde med ”The picture of Dorian Gray”.
Symbolismen smittade mer eller mindre
övergående många av tidens diktare, Moore, Arthur
Symons, Yeats o. a., men fick i yttre måtto ett
hastigt slut genom Wildeprocessen, vilken
brännmärkte den som degenerationsrörelse.
Under förra hälften av 1800-talet började på
Irland vissa självständiga litterära strävanden,
vilka fram på 1880-talet medvetet anknötos till
fornkeltiska traditioner. Den mest bekante bland
initiativtagarna till The celtic revival blev
William Butler Yeats (1865—1939). Han fördjupade
sig i keltisk forntid och sagovärld samt skrev
så dramer, prosa, lyrik och epik, vilket allt
fängslar genom sin drömmande mystik och
poetiska vision. Andra ledande namn inom rörelsen
voro Edward Martyn (1859—1924) och Lady
Gregory (1852—1932). Sitt stora dramatiska
geni fick Irland i John Millington Synge (1871
—1909). En annan dramatiker av hög klass är
Sean O’Casey (f. 1884). Bland de irländska
lyrikerna märkas förutom Yeats George William
Russell (1867—1935), Katharine Tynan (1861—
1931) och Padraic Colum (f. 1881).
Periodens starkaste dramatiska impuls kom
annars från Ibsen, som fick en ivrig
förespråkare i William Archer (1856—1924) och som
fann sin talangfullaste lärjunge i Bernard Shaw
(1856—1950). Idéhistoriskt är denne eljest
framför allt Samuel Butlers arvtagare. — En
ställning för sig intaga imperialisterna W. E. Henley
(1849—1903) och Rudyard Kipling (1865—1936),
som sökt skapa litterära uttryck för ett
enhetligt engelskt världsvälde. Bland lyrikerna från
denna period äro ytterligare att nämna Francis
Thompson (1859—1907), Lionel Johnson (1867
—1902) och Alice Meynell (1849—1922), vilkas
dikter präglas av en mystiskt betonad
katolicism, samt den melankoliske idyllikern Alfred
Edward Housman (1859—1936). Även må
nämnas Gerard Manley Hopkins (1844—89), som
övat stort inflytande på 1920- och 1930-talens
lyrik. — Något vid sidan om de härskande
strömningarna står Robert Louis Stevenson (1850—
94) med den klassiska äventyrsromanen
”Treasure island” och romantiskt-realistiska skildringar
från gångna tiders Skottland.
Sina rötter i denna period ha åtskilliga
betydande författare, vilkas huvudsakliga produktion
faller efter 1900. H. G. Wells (1866—1946) är
representant för den sociala och allmänt
reformatoriska romanen. E. A. Bennetts (1867—1931)
bästa verk äro inspirerade av George Moore
och hans franska inslag. John Galsworthy (1867
—1933) påverkas i sin dramatik av Ibsen men
även, särskilt i sina romaner, av Samuel Butler.
Temperamentsfullt och kvickt pläderade
Gil-bert Keith Chesterton (1874—1936) för tron och
traditionen som säkrare ledstjärnor än det s. k.
sunda förnuftet. Chesterton var katolik liksom
Hilaire Belloc (f. 1870), kritiker, historiker,
skald och förf, av satiriska romaner.
X. Senare strömningar. Henry James (1843
—1916), född amerikan men naturaliserad
engelsman, och Joseph Conrad (1857—1924), född
polack men naturaliserad i England, bilda
utgångspunkterna för den moderna psykologiska
romanen i England. Såväl Conrad som James
voro påverkade av fransk och rysk litteratur;
viktiga delar av den ryska litteraturen
översattes utomordentligt av Constance Garnett (1862
—1946). Inflytandet från de främmande
litteraturerna är ännu mer märkbart hos generationen
efter 1914. Påverkan från Tjechov är tydlig
i Katherine Mansfields (1888—1923) short stories,
och Balzac jämte rysk romankonst ha bidragit att
prägla Henry Handel Richardsons (pseud. för
en australienfödd författarinna, f. 1878)
människouppfattning. James Joyce (1882—1941) var
den främste företrädaren för den
psykoanalytiska romanen och samtidigt en stilens
experi-mentator av stora mått. Inflytanden från honom
spåras flerstädes i den moderna engelska
litteraturen. Mer lättillgänglig är Dorothy Richardson
(f. 1882). Riktningens största diktarbegåvning
var kanske Virginia Woolf (1882—1941), som
gav avsnitt av livets ström hos ensamma
individer. Dit hör också Leopold Hamilton Myers
(f. 1881). Erotikens dominerande roll inom
själslivet predikades på ett starkt subjektivt sätt av
David Herbert Lawrence (1885—1930), som
under mellankrigstiden utövade ett stort
inflytande. Tekniskt var Lawrence konservativare
än Joyce, och detsamma gäller mer el. mindre
flera förf., som, sinsemellan mycket olika, tagit
intryck av psykoanalysen, ss. Rebecca West
(pseud., f. 1892), även känd som litteraturkritiker,
Radclyffe Hall (f. omkr. 1890), Richard Hughes
(f. 1900), Joyce Cary (f. 1888), Förrest Reid
(1876—1947), Rosamond Lehmann (f. 1903) och
Aldous Huxley (f. 1894). Den senare
framträdde på 1920-talet som den mest typiske
representanten för efterkrigsgenerationen och
speglar i sina böcker den dåtida intellektuella
ungdomens i England synbara illusionslöshet och
stora bitterhet inför verkligheten men sökte sig
sedan fram till en positiv, pacifistisk
inställning för att därpå hamna i indiskt influerad
mystik.
Den i modern engelsk litteratur odlade
pessimistiska ironien har ofta sina rötter i den av
alla riktningar aktade Edvard Morgan Forsters
(f. 1879) verk. Typiska äro Elizabeth Bowen
(f. 1899), en utomordentlig novellist, och
Christo-pher Isherwood (f. 1904). Den senare började
som politiskt radikal, i nära samklang med
skalden Wystan Hugh Auden (f. 1907), vars ”Pcems”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
