Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
Död
188
en sådan nybildning av celler hos den
utvecklade individen. Småningom undergå även dessa
celler med stigande ålder förändringar —
betecknade som ”senil” eller ”regressiv metamorfos” —,
vilka göra dem alltmer odugliga för sitt värv,
och slutligen utslocknar individens liv, enär
fortgången av dessa förändringar omöjliggör
arbetet för de redskap, vilkas verksamhet är
nödvändig för det helas bestånd. Denna ”normala”
eller ”fysiologiska” d. (d. av ålderdomssvaghet)
är likväl jämförelsevis mycket sällsynt. I de
flesta fall är d. framkallad av tillfälliga störande
inflytelser, sjukdomar och skador av olika slag,
vilka antingen omedelbart träffa de för
organismens liv nödvändigaste organen och försätta
dem ur verksamhet eller ock medelbart,
småningom och liksom på omvägar angripa dem. De
viktigaste av dessa organ äro redskapen för
blodomloppet och andningen, ty utan dem är
organismens liv omöjligt. Den hastighet, varmed d.
inträder, beror på vilken del av organismen,
som träffas av de störande inflytelserna, och på
dessas sätt att inverka. Så t. ex. kommer d.
plötsligt, då de nervsystemets centralorgan, vilka
behärska hjärtats och andningsmekanismens
rörelser, omedelbart angripas. Om d. inträder mer
eller mindre långsamt, föregås den av en längre
eller kortare dödskamp, vars skaplynne
växlar, allteftersom det är den ena eller andra av
de nämnda portarna, genom vilken d. gör sitt
inträde. Livet utslocknar ej hos alla
organismens delar i samma ögonblick. De tydligaste och
mest bekanta exemplen på att vävnadselementen
och organen kunna överleva helorganismen
erbjuda vissa reptilier, amfibier och fiskar.
Det är sålunda icke alltid lätt att med
noggrannhet angiva det ögonblick, då individens liv
för alltid utslocknat eller m. a. o. då ett
återkallande till livet icke mera är möjligt. Därtill
bidrager en annan omständighet: organismens
livsyttringar kunna under vissa förhållanden
reduceras till så svaga spår, att de endast genom
den noggrannaste undersökning kunna påvisas.
Detta tillstånd benämnes skendöd. Den kan
uppträda som följd av en mängd olika sjukliga
tillstånd, t. ex. kvävning, svimning, förfrysning,
förgiftningar, beröring med elektriska
kraftledningar och häftigt mekaniskt våld (t. ex.
hjärn-skakning).
Då livet definitivt upphört, inträder i den
döda kroppen en rad utmärkande förändringar
— säkra dödstecken —, av vilka några
få här må nämnas. Temp. sjunker småningom
till likhet med det omgivande mediets; till följd
av vattenavdunstning hopfalla och skrumpna
an-letsdragen; de förut klara hornhinnorna
fördunklas; ögongloberna sjunka in i sina hålor
samt bli mjuka och sammanfallande, och på de
nedåt vettande delarna av kroppen uppträda
blåröda fläckar (1 i k f 1 ä c k a r), beroende på att
blodet samlas till de lägst belägna kroppsdelarna.
Musklernas d. ger sig till känna genom en
egendomlig förändring, som förlänar hela liket en
utmärkande egenskap och därför i alla tider fäst
uppmärksamheten vid sig som ett säkert
döds
tecken — likstelheten. Denna uppträder i
vanliga fall omkr. 6—12 tim. efter d., börjar i de
muskler, som röra underkäken, och utbreder sig
i en viss ordning till de övriga. Muskeltrådarnas
under livet mjuka, halvt flytande innehåll stelnar,
och musklerna bli till följd därav hårda samt
draga sig något tillsammans. I sällsynta fall,
företrädesvis vid hastiga och våldsamma
dödssätt, tyckes denna förändring kunna inträda
plötsligt och samtidigt med den allmänna d. Efter en
tid av 36—48 tim. löser sig denna styvhet, och
kroppen blir då åter mjuk och slapp. Antingen
dessförinnan el. sedermera, alltefter dödsorsaken
och den omgivande luftens temp., uppträder den
sista förvandlingen, det säkraste dödstecknet,
förruttnelsen, och denna fortskrider utan
uppehåll. Förruttnelsen utgör ett sönderfallande
av organismens mycket sammansatta föreningar
i deras enklare beståndsdelar. Jfr O. Bloch, ”Om
döden” (2 bd; sv. övers. 1904).
2) I teol. språkbruk förekommer, i
anslutning till vissa bibelställen (1 Mos. 2:17; Rom.
5:12 ff.; 6:23 o. s. v.) en distinktion mellan tre
slag av d.: den lekamliga, den andliga och den
eviga. Med den ”andliga” d. vill man beteckna
själstillståndet hos den människa, som genom
synder skilt sig från Gud. Den ”eviga” d.
(stundom kallad den ”andra” d.) betecknar då den
slutgiltiga och fullständiga förlusten av
livsgemenskap med Gud, allt livs källa.
Man behöver inte vara simkunnig för att hålla sig
flytande i Döda havet; utvinning av salter vid sjöns
s. ända.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
