Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalarne - Kyrklig konst - Etnologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
303
Dalarne
304
direkta anledningen är ett starkt nordtyskt
inflytande, förmedlat genom Stora Kopparberget.
Den äldsta kända kyrka av denna typ, som
bevarats till våra dagar, Torsång, har rektangulär
grundplan med sakristia i n. och v. därom ett
litet kapell, som står i förbindelse med
långhuset genom en spetsbåge. Sakristian har varit
delad i två våningar, av vilka den övre öppnat
sig mot koret och bildat läge för en läktare,
där kören haft sin plats. I D. kallas dylika
korläktare flerstädes ”gapskulle”. Samtida med
Torsång äro en tillbyggnad av Mora kyrka
samt nybyggnader el. större ombyggnader av
Svärdsjö och Orsa kyrkor. Arkitektur riktningen
höll sig kvar till medeltidens slut och utvecklades
till stor prakt och originalitet, bl. a. genom de
impulser de stora kyrkobyggena vid Stora Tuna
och på Stora Kopparberget gåvo byggmästarna
på platsen. Från och med 1400-talets mitt
började de platta trätaken ersättas av stjärnvalv
av tegel, och i dessa upptogos tegelfigurer som
dekorativa element. Av kalkmålningar har på
senare tid framtagits rik dekor i St. Skedvi och
Svärdsjö; från 1500-talets mitt äro de
märkliga kalkmålningarna i Vika. Den förnämsta
byggnaden från renässanstiden är Kristine kyrka
i Falun; det ståtliga tornet i Mora tillkom
1672 efter ritning av Nikodemus Tessin d. ä.
Omkr. 1700 gjorde den italianiserande
barocken sitt inträde i dalakyrkorna. Den gamla
korinredningen slopades i de flesta fall och ersattes
av stora altartavlor med pompösa, snidade ramar,
och färgskalan i interiören omstämdes till
marmorering i ljusgrått el. grågrönt med förgyllda
detaljer; denna bleka målning i marmorimitation
omtolkades av bygdemålarna till prunkande
yt-mönster i blått, grönt och rött. Under
1700-talets lopp blevo också allmogeartade målningar
av bibliska motiv allt vanligare i kyrkorna.
Etnologi. D :s folkkultur är sedan länge
uppmärksammad för sin ålderdomlighet,
skiftesrikedom och konstnärliga uttrycksfullhet, vari den
i många fall överträffar andra skandinaviska
bygder. Befolkningen har envist fasthållit vid
fädrens seder och framgångsrikt hävdat sin
egenart. De under nyare tidens äldre skeden
invandrade finnarna äro ej särdeles talrika och ha
endast i skogsbygderna i n. ö. och s. v.
bibehållit vissa sidor av sin fäderneärvda kultur
fram till nutiden. Längst i n. v. beröres D.
också av lapsk kultur.
Bergsbruket har haft stor betydelse i
landskapets historia sedan tidig medeltid och även
givit sin prägel åt kulturen i dess s. ö. del ända
upp i Falubygden. De äldsta idkar na av
bergshanteringen synas ha varit tyskar, och både då
och senare har tydligen bergsbruket varit ganska
starkt påverkat från Tyskland. Det övriga D.
har däremot genuin bondekultur, och denna
företer många intressanta skiftningar. Sålunda ha
olika socknar el. ännu mindre bygdeområden
mer och mer differentierats från varandra. Denna
starka bygdeindividualisering är ett av de mest
framträdande dragen i landskapets kultur.
Byarna, vilka ofta vuxit ut till ganska stora
sam
hällen, finnas alltjämt bibehållna. Det genom
skiftesstadgan av 1827 påbjudna s. k. laga
skiftet har icke berört provinsen. Däremot har
storskiftet, som i allm. genomförts i D. under
1800-talet, undanröjt de värsta olägenheterna av
ägosplittringen inom byarna. D. har på detta
sätt undgått bestämmelserna om utflyttning ur
byarna, varigenom den kulturella kontinuiteten
bevarats på ett helt annat sätt än i Sverige
för övrigt.
Sedan gammalt har inom dessa byar en
mycket stark klyvning av hemman och
hemmans-delar pågått, och jorden har på detta sätt
utportionerats i små delar. Stora delar av
befolkningen ha sålunda ägnat sig åt hantverk och
slöjd av olika slag, varvid ofta olika byar el.
socknar inriktat sig på särskilda specialiteter.
Dessutom har befolkningen för att avyttra sina
produkter el. för att söka förvärvsarbete lärt
sig göra omfattande vandringar dels till
grann-provinserna, dels till längre bort liggande orter.
Den ålderdomligaste och mest genuina
allmogekulturen tillhör övre D. och Västerdalarna.
Detta är t. ex. mycket framträdande i
byggnadskulturen, bostadsinredningen, redskapstyperna och
ornamentiken. Sålunda ha här åtskilliga
byggnader och föremål bevarats med snidad ornering
i tidig medeltidsstil. Dryckeskärlen, skurna el.
laggade, äro de ålderdomligaste i landet. Inom
de centrala dalasocknarna, där folkdräkterna
ganska allmänt bibehållits ända fram till vår tid,
har en utomordentligt rik dräktritual utvecklats
med de mest detaljerade föreskrifter icke blott
för olika åldrar och högtider utan även för alla
upptänkliga tillfällen under årets olika dagar.
Västerdalarna visar i flera fall en nära
beröring med Värmland och Norge, särsk. i
byggnader, möbelformer och redskapstyper. En
betydande handel med Norge har här avsatt sina
spår.
I Bergslagen och i Falubygden utbildades
tidigt i bergsmansklassen ett nytt socialt skikt,
vilket stod i livlig kontakt med rikets
huvudbygder och vars kultur visar starka inflytanden
särsk. från herrgårds- och stadskulturen i
Mälar-provinserna under renässansen och den karolinska
tiden samt senare även under gustaviansk tid.
Redan under 1700-talet började emellertid en
ny utveckling, varvid de i hyttelag samverkande
bergsmännen fingo vika för brukspatroner med
större ekonomiska resurser och en mera
stånds-mässig kultur. Bergslagens folkkultur visar f. ö.
många anknytningar till Västmanlands och
Upplands. Sålunda når den centralsvenska
gårdstypen långt upp i D., och de ålderdomligaste
byggnadstyperna saknas el. äro sällsynta i
Bergslagen. Här har i stället den för Götaland och
bergsmanskulturen typiska stuguplanen med
köket i förstukammaren fått utbredning även bland
allmogen, något som även gör sig gällande i
ö. Dalarna. Sistnämnda område är i
etnografiskt hänseende delvis ganska nära besläktat med
Bergslagen men utgör samtidigt ett
övergångs-område till Gästrikland och s. Hälsingland,
varifrån en tydlig påverkan gjort sig gällande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
