Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalarne - Geologi - Klimat - Växtgeografiskt, Djurvärlden - Bebyggelsen - Näringsliv - Dalarne i förhistorisk tid - Kyrklig konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
301
Dalarne
302
denna kommer sandsten, Orsasandstenen el.
slipsandstenen.
Av de lösa j ordlagren intager
morängruset det största området; i närheten av
silurområdena är det ofta lerhaltigt och
stundom kalkhaltigt samt utgör då odlingsbar
åkerjord, medan det rena morängruset väsentligen
bär skog. Den odlade jorden utgöres eljest
huvudsakligen av skiktade jordarter, mest
glaci-fluvial och senglacial sand. Av smältvattnet
från den tillbakavikande isranden bildades
rikliga glacifluviala avlagringar, delvis utbildade
som rullstensåsar med sandutfyllningar i
älvdalarna. Den viktigaste bland rullstensåsarna är
Badelundaåsen, som vid Säter möter en biås,
som längs Dalälvens dalgång kan följas till
Leksand. På denna sträcka utbildar åsen ett flertal
randterrasser och randdeltan, och vid Säter är
älvdalen fylld av isälvssediment, i vilka den
vackra och egendomliga Säterdalen är
utskulp-terad. — Torvmossar förekomma spridda inom
skogsmarkerna i hela landskapet.
Klimat, övre D. har norrländskt klimat med
kalla vintrar och relativt varma somrar, s. D.
och Bergslagen ha mera mellansvensk typ. Årets
medeltemp. är + 4,0° i Falun, -J- i,o° i Särna,
där jan. har —11,7° och juli +13,8°. Marken
är i s. snöbetäckt sammanlagt omkr. 4 mån. av
året, i n. 6 mån. Nederbörden är minst kring
Siljan, där den ej uppnår 500 mm om året,
medan fjälltrakterna vid norska gränsen ha en
årsnederbörd av 800 mm och däröver.
Växtgeografiskt tillhör D. 4 regioner: i n. v.
fjällen, där nedanför björk- och
barrskogsregio-nerna och längst i s. ö. ekregionen.
Björkängarna äro vackrast utbildade inom Siljans
silur-område, kärr och mossar intaga inom delar av
övre D. nära Vs av arealen. Långt upp
förekomma som relikter spridda utposter för
ekregionen, lind och alm ända upp i Älvdalen. —
Djurvärlden är i nästan hela D. den för det
nordskandinaviska skogslandet utmärkande; längst
i n. och i n. v. finnas mindre områden ovan
skogs-gränsen med fjällhedens arktiska fauna, och i
s. ö. hörnet av landskapet intränga
sydskandina-viska arter. Björnen har fast stam i Särna,
Älvdalen, Våmhus och Orsa, där antalet 1942
uppskattades till 20—25 djur, de flesta i
Älvdalen. Varg uppträder nu blott i Särna och
Idre, lon har ökat betydligt under senare år,
älg finnes i hela D., och rådjuret framtränger i
s. D. Bävern, som utrotades i mitten av förra
seklet, har under senare år åter inplanterats i
flera socknar.
Bebyggelsen är jämnast fördelad och tätast
i jordbruksområdet i s. och i Bergslagens
gruvdistrikt; i övre D. är den mycket ojämn med
tät bygd i dalgångarna, där stora byar ligga
tätt intill varandra, medan i skogstrakterna
endast enstaka gårdar el. fäbodar finnas. I n.
Idre vistas lappar. Om städer och större orter
se Kopparbergs län.
Näringsliv. Huvudnäringen är inom
slättbygderna i s. jordbruk, men redan där spelar
skogsbruket ofta större roll än jordbruket. I Siljans-
trakten och Bergslagen, de skogrikaste delarna
av D., är skogsbruket huvudnäring, i Bergslagen
vid sidan av gruvbrytning, i övre Dalarne jämte
boskapsskötsel. Tillgången på vattenkraft har
gynnat uppkomsten av industri, i större skala
förädling av trä och järn, om också rätt mycket
av dessa råvaror bearbetas utanför D:s gränser.
Numera är praktiskt taget hela industrien
elektrifierad och en del av hantverket, och även
inom lantbruket tages elkraften allt mer i
anspråk. C:a Va av samtliga kök inom landskapet
koka elektriskt helt el. delvis. Järnvägarnas längd
är 1,160 km. Jfr vidare Kopparbergs län.
Dalarne i förhistorisk tid. Mot slutet av äldre
stenåldern fanns i D. en bebyggelse kring den
havsvik, som nedre Dalälven då bildade. Härpå
tyda fynden av tidiga, grovt tillslagna stenyxor
från socknarna Grytnäs, Folkärna och By, ett
område, som under hela stenåldern förblev
landskapets huvudbygd. Bland enstaka tidiga fynd
från andra trakter kan nämnas en s. k.
nätsticka av ben, funnen på Sollerön. Under yngre
stenåldern växa fynden från de nämnda
socknarna till flera hundra, vittnande om en
relativt tätt befolkad bygd. Spridda fynd finnas
under stenålderns senare del från större delen
av D. Inga stenkammargravar äro kända inom
landskapet, men vid Or sandbaden i Leksand har
upptäckts en keramikförande boplats från yngre
gånggriftstid. — De ytterligt få
bronsålders-fynden tyda genom sin utbredning på en
fortsättning av bebyggelsen i de trakter, som voro
befolkade vid stenålderns slut. — Äldre
järnåldern är hittills en fyndlös period i D. Först
under århundradena e. Kr. börja fynden åter.
Huvudbygden synes nu vara förlagd till
socknarna kring Siljan. Från folkvandringstid och
vikingatid härröra trol. de flesta av landskapets
gravhögar och rösen. D:s ståtligaste hög är
Amundshögen, belägen på en ö i Dalälven inom
Husby sn. Vidare kunna nämnas de rikt
utstyrda vikingatida krigargravar, som 1928
undersöktes vid Bengtsarvet på Sollerön, samt två
silverskatter, den ena från Utmeland i Mora,
den andra från Skålö i Järna sn.
Kyrklig konst. De äldsta kyrkorna i D.,
utförda under inflytande från Mälardalen, äro
små, rektangulära gråstenskyrkor med tämligen
höga sträckmurar och låg gavelvinkel. De torde
alla ha uppförts under 1200-talets förra hälft.
Profana byggnader från tidig medeltid i Mora
och Älvdalen visa, att timmertekniken stod mycket
högt även i landskapets norra delar.
övergångsstilens och gotikens gängse
kyrko-typ med rektangulär plan, höga, branta gavlar
och det inre täckt av ett trätunnvalv av
klöver-bladsformad el. halvrund genomskärning
återfinnes även i D. I Leksands kyrka kvarstå
sålunda båda gavlarna med rester av
innerväggarnas vita puts, och i Rättvik sitter skelettet
till trätunnvalvet kvar i de ännu bibehållna
takstolarna. Samma typ tillhörde även Malungs
kyrka under ett äldre byggnadsskede.
Först på 1300-talet gör D. en självständig
insats i den kyrkliga arkitekturhistorien. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
